#Metoo

Ingen kan ha undgått att kvinnor blir sexuellt trakasserade och jag är inget undantag. Företeelsen är så vanlig att den nästan blivit normaliserad.  Det har hänt alltför många gånger i mitt liv. Jag har funderat fram och tillbaka om jag ska våga avslöja, för jag skäms fortfarande och det gör fortfarande ont. Men det är ju inte jag som ska skämmas. Jag är bara ett av många oskyldiga offer och det är dags att skapa en ordentlig debatt och låta dessa män överta skammen för deras fula handlingar.
Det är jobbigt att föra upp det till ytan igen, för mycket har jag nog lyckats förtränga genom åren. Jag delar med mig av mina obehagliga upplevelser för att verkligen visa vad som sker i det dolda som jag tror innehåller ett gigantiskt mörkertal i vårt samhälle.  Nej, det handlar inte "bara" om ett sexistiskt skämt eller om snuskiga raggningsrepliker. Det är mycket värre och jag delar med mig av några exempel som jag önskar att jag inte behövt uppleva.  Det har nog skadat mig mer än jag tror, trots att jag svalt skammen och förnedringen med ett låtsasryck på axlarna.

 Jag minns nästan inte när det hände första gången. Kanske var det redan när jag gick på lekis. Jag har i varje fall inte glömt när jag gick i sjätte klass, och precis börjat få bröst och blev kallad "Pattmonstret" av killarna på skolan. Jag började gå i bylsiga tröjor och kutade med ryggen och hoppades att ingen skulle kunna se min yppighet.

I sjunde klass var jag på en badplats med några kompisar.  När vi var inne i badhytten för att klä om, lurade killarna utanför. Plötsligt rusade den största och starkaste av dem in i omklädningsrummet och fick fatt på mig som var spritt språngande naken. Han lyfte upp mig i sin famn och sprang sen ner med mig mot vattenbrynet och släppte ner mig i sanden alldeles vid strandkanten. Killarna stod vid sina mopeder och gapskrattade åt mig. Övriga människor gapade som fågelholkar.  Ingen vuxen ingrep.  Jag slet åt mig ett badlakan från en förvånad barnfamilj för att skyla mig och snubblade och ramlade omkull i sanden. Grabbarna kved av skratt tills jag lyckades ta mig in i omklädningsrummet igen.

En sommar när jag var 14 år umgicks jag mycket med en jämnårig tjej och hennes ett år yngre syster. De bodde själva med deras pappa.  Pappan var mycket förtjust i mig och behandlade mig som en vuxen kvinna och jag kände mig stolt och speciell. Jag förstod inte att han manipulerade mig. En kväll när jag och tjejerna tältade på stranden kröp pappan in till oss i tältet och bjöd på sprit och cigaretter. Efter ett tag ville han också börja pussas och kramas med oss, och det blev en obehaglig stämning. Till slut blev ena dottern upprörd och körde iväg pappan.  Jag förstod inte förrän långt senare vad han egentligen höll på med.

När jag var 18 år serverade jag på en restaurang där stadens affärsmän brukade äta lunch. Där var det en ansedd äldre stamgäst som nästan alltid trakasserade mig. Han brukade passa på att ta mig på rumpan eller brösten när jag hade händerna fulla. Ibland viskade han snuskiga ord i mitt öra. Det verkade ibland som han försökte imponera på hans manliga affärsbekanta vid samma bord. Ibland kom han in och åt lunch med frugan och då var han minsann så from som den pingstvän han var och hade ett helt annat uppförande.

När jag bodde i Stockholm följde jag en gång med en kille hem från krogen. Sista tunnelbanan hade gått och han erbjöd sovplats. Jag var tydlig med att jag inte var ute efter något annat än lite sömn och han bedyrade att han inte skulle röra mig. Vi somnade på varsin sängplats. Senare på natten vaknade jag av att han satt naken grensle över mitt huvud och försöker pula in sitt organ i min mun. Jag tänkte aldrig på att anmäla övergreppet. Tog själv på mig skulden som var så dum att följa med honom hem och var tacksam för att jag klarade mig levandes därifrån.

Vid ett annat tillfälle befann jag mig i en gemensam ångbastu för kvinnor och män, när en man jag tidigare samtalat lite med inne i simhallen satte sig tätt bredvid. Han bad mig kolla på hans "ömma tumme" som visade sig vara en eregerad penis.
Otaliga är de gånger jag blivit tafsad på ute på krogen och på dansgolvet. Nyp i rumpan, händer innanför brallan och blusen. Tjatsex i förhållanden har jag också upplevt och blivit "straffad" med ilska och kyla när jag inte "ställt upp". Ett par blottare har jag också blivit utsatt för i mina dar.

Det som ändå gjort mest ont är nog att bli behandlad som mindre värd.  Att min vilja och mina åsikter inte varit lika mycket värd som mannens. Detta har jag upplevt både i arbetslivet och privatlivet. Jag är mindre värd och får inte den respekt jag förtjänar. Om man blivit utsatt för detta sedan tidig ålder så formas man och börjar till slut tro på det själv. Man nedvärderar sin egen förmåga och sitt eget värde.
Sexuella trakasserier existerar överallt,  och även bland politiska företrädare och makthavare.  Trump är ett talande exempel på den vite mannens sista primalskri och vi får hoppas att det är ett utdöende släkte han representerar.
Varken kvinnor eller män får fortsätta blunda för detta grisiga beteende.

Varför är du i ett förhållande?

Läste ett så klokt inlägg i Expressen av bloggaren och psykologistudenten Erica Marcusson "Sluta fråga varför jag är singel, fråga dig själv istället varför du är i ett förhållande!"

Jag tyckte det var en så otroligt bra fråga att ställa till sig själv. Behöver jag verkligen en partner och på vilka grunder? Jag gissar att de flesta tycker att det är praktiskt, ekonomiskt och en form av status och bekvämlighet. Vi gör gärna som Ingvar Kamprad och "anställer" någon som kompenserar våra brister. En kvinna vill gärna ha en man som är händig, stark, lösningsorienterad, smart, teknisk, snäll och omhändertagande. Mannen söker oftast en kvinna som är omtänksam, varm, barnkär, huslig, ordningsam och lojal. Det kan se likadant i gayrelationer eller vänskapsrelationer.  Man söker någon som kan fylla upp ett hål eller ett behov och kanske bara för att slippa vara ensam.
Det kan vara mycket praktiskt att se till dessa egenskaper om man vill bilda familj, eller när man bygger upp ett företag. Alla delar och komponenter är värdefulla.
Om var och en sköter sina tilldelade uppgifter, så flyter det oftast på ganska bra. Men om någon part inte gör det som förväntas så blir det konflikter, både i parrelationen och på jobbet. Om man inte finner på någon lösning så blir situationen så pass allvarlig att en av parterna "får sparken" eller så gör man upp i godo och tar ett gemensamt beslut om upplösning av relationen. Eller så anpassar man sig. Man anpassar sig och anpassar sig tills man glömt bort vem man var. Anpassning ger en känsla av trygghet och säkerhet, men garanterar inte lycka.

 Men det kan ibland fungera ändå om båda parter drivs av samma lust och drivkraft. Om båda parter fortfarande känner en brinnande passion, en strävan mot gemensamma mål och visioner, delar samma värderingar,  stöttar och uppmuntrar varandra att utvecklas och uppfyller varandras drömmar och önskningar, så kan det också lyckas. Trots motsättningar, konflikter, tjafs och gnabb. Framförallt måste det finnas respekt, tolerans, medkänsla och kärlek parterna emellan. Vi söker ständig bekräftelse och det är den främsta beståndsdelen i förälskelsestadiet då vi solar oss i varandras glans. När det går över, upplever många att även kärleken upphört. Då måste man ut och jaga ny bekräftelse och så håller många på livet ut. Bekräftelsebehovet är enormt och ser bara ut att öka i takt med tillgången till sociala medier.

Ett förhållande ska vara en tillgång och inte en lösning. Hur funkar det egentligen i praktiken i ett förhållande? Gissar att de flesta upplever någon form av gnat, tjat, besvikelse, icke infriade löften och förväntningar, slentrian, ett sexliv som går på rutin eller ett som dött, otillfredsställelse, uppdämd ilska, lögner, svartsjuka, avundsjuka, missunnsamhet, missförstånd, missbruk, krav, sorg, rädsla, slutenhet, osäkerhet, ensamhet och grusade drömmar. Ett förhållande som suger energi, kreativitet och livsglädje. De lyckligt lottade har ett förhållande som är varmt, tryggt, stabilt, utvecklande, lustfyllt, respektfullt, förtroligt och kärleksfullt. Det finns närhet, ömhet, öppenhet och balans. Det lyckligt lottade är starka och självständiga individer som kan klara sig var och en på egen hand, men som hellre delar livet med varandra. Man trivs med varandra och har kul tillsammans.

För min egen del så finner jag så många fler skäl till att leva som singel, än i en parrelation. Jag behöver min frihet och tillgång till mitt inre jag. Jag njuter av vara självständig och oberoende. Jag väljer när jag vill ha lugn och ro, och även när jag vill ha äventyr. Visst är det slitsamt att behöva göra allting själv och att alltid ha ensamt ansvar. Men det är ännu mer slitsamt att leva i ett dåligt förhållande. Den kärlek som jag tidigare så frikostigt gav bort, kan jag nu ge till mig själv och andra i min närvaro. Den kärlek jag törstade efter från min partner, är kärlek jag har lärt mig att ge till mig själv. Att älska sig själv är viktigt för att upprätthålla tillfredsställande relationer med andra. Att älska sig själv är att ha självrespekt och det är det bästa sättet att skapa kärlek i sitt liv.

När man blivit ordentligt sårad och hjärtat krossats, så blir man försiktigare och mer rädd om sig. Man släpper inte in vem som helst igen. Men om man ger uppbyggnaden och återhämtningen tid, så kan man till slut finna att man byggt upp en ny, bättre och starkare version av sig själv. Man vet vad man vill ha och vad man inte vill ha. Man tar ingen skit!

Osynliga vardagshjältar..

Tänk vad vi kämpar och stretar på genom livet. Varje dag är en kamp ibland. En kamp mot klockan, mot motstånd, rädsla och krämpor. Vissa dagar är jobbigare än andra, och givetvis är vissa dagar lättare än andra.

Varje människa får sin beskärda del av både lycka och olycka, sorg och glädje.
En del får kämpa mer än andra. Vi kan se människor som rest sig från förtryck, ondska, missbruk, sjukdom och nöd. Några har lyckats lämna en trasig barndom för en lysande karriär. Andra har gått från en lysande karriär till en kamp mot sjukdom och lidande. Det är få som klarar sig hela livet utan motgångar. Man kan födas med en silversked i munnen och sluta på samhällets botten. Det finns inga garantier. Vi kan fascineras av olika livshistorier som kommer upp i ljuset och som syns i olika media. Vi kan beundra de som lyckats vända motgång till medgång, och som gjort stora förändringar och framsteg. Men det är lätt att glömma alla de som ständigt kämpar i skymundan.

Vi har nog alla känt att vi skulle vilja ge upp ibland. Nu får det vara nog med elände! Man tänker att man inte orkar mer. Men ändå så orkar man lite till och ser en strimma av ljus i tunneln. När det äntligen ser ut som att det ska bli lugnt och harmoniskt, så kommer nya problem. Och så håller det på. Vissa människor kämpar dagligen mot sjukdom, fattigdom, förtryck, dåligt självförtroende, rädsla, trötthet och tristess. De gnetar och stretar på i det tysta. Dag ut och dag in, år efter år.

Varje människa bär sin egen kamp, sorg och smärta. På ytan kan vi verka lyckliga och tillfreds, men innanför skalet så kanske det inte alls är så. Vissa har ett tunt skal, andra ett tjockare. Det är inte alltid lätt för omgivningen att avgöra. Det är därför det är så lätt att döma, bedöma och kritisera andra på felaktiga grunder. Vi är synliga för varandra men ändå osynliga. Så många sjukdomar, diagnoser och problem sitter på insidan. Vissa kämpar hela livet med att försöka dölja det och de blir också mästare på det. De osynliga vardagshjältarna som för en inre kamp och strid värre än vi kan ana och förstå. De förtjänar en medalj för att de varje dag stiger upp ur sängen och masar sig iväg till jobbet och knegar på utan att klaga.

Varje människa har sin utmaning och livsuppgift. Några tar sig till Mount Everest, men för andra är bedriften att stiga upp ur sängen varje morgon lika svår som att klättra uppför världens högsta berg. Allt är relativt. Det är svårt att värdera utan att göra det utifrån var och ens förutsättningar. Det är svårt att sätta rättvisa betyg. Rent av omöjligt.

Vi gör alla så gott vi kan. Varken mer eller mindre.