måndag 7 februari 2022

Äventyr i Mexico - Resminnen del 3

 

Året är 1983. Jag befinner mig i Mexico, närmare bestämt i den lyxiga semesterorten Acapulco.

Jag och mina 2 kompisar, svenska Annika och tyska Eveline har tagit ledigt från våra jobb som aupair i Houston, Texas.  Det är inte så lång flygresa från Houston till Acapulco, bara drygt 2 timmar. Vid den här tidpunkten är det extremt billigt att turista i Mexico. Man får massor av pesos för en dollarsedel. Det passar oss perfekt. Vi är bara 20 år och har inga feta löner som au-pairer i Houston. Så det känns extra glamouröst att kunna checka in på ett lyxigt hotell med pool och allt. Vi shoppar zombreros och indianskt hantverk för en spottstyver.  Direkt efter ankomsten till hotellet lägger vi oss i poolen och njuter av värmen och den fuktiga luften. Vi får snart sällskap av två mexikanska män. Dom är några år äldre än oss och mycket artiga och trevliga. Vi fortsätter kvällen tillsammans och har jättekul. Ena mannen jobbar som tandläkare i Mexico City och den andra jobbar som lärare, och dom är också här på semester. Dom har rest till Acapulco i egen bil och vi blir erbjuden sightseeing tillsammans med mexxarna nästa dag. Vi reser runt i deras bil i hela Acapulco och en bit utanför. Dom visar oss lyxiga semestervillor där superkändisar bor. Vi åker till avlägsna stränder, slappar i hängmattor och kollar in stjärnhimlen i den svarta natten. Vi badar i Stilla havet utan kläder i månskenet. Vi ser dykare kasta sig nerför dom berömda branta klipporna i Acapulco. Om ni sett den gamla filmen ”Kul i Acapulco” med Elvis, så var det en scen i filmen när också Elvis dök nerför samma klippor, eller så var det en stuntman som gjorde det. Filmen spelades in 1963, samma år som jag föddes för övrigt.

En dag rider vi barbacka på mulåsnor på stranden och jag får för första gången ofrivilligt galoppera. Jag är inte alls van vid hästar, än mindre bångstyriga mulåsnor. Min mulåsna galopperade så häftigt att min bikiniöverdel flög upp runt halsen istället för runt brösten. Det såg nog ganska skojigt ut för åskådarna som samlats runt på stranden.

Vi passade också på att testa parasailing. Det vill säga man flyger i en fallskärm efter en motorbåt ute till havs. Det var en häftig upplevelse, även om det inte slutade så bra för min kompis Annika som störtade ner mot stranden när det var dags att avsluta luftfärden. Hon kraschade in i ett badvaktstorn, men klarade sig ganska bra bortsett från blåmärken och ett svullet knä. Hon haltade ett bra tag efteråt.

Efter några fantastiska dagar i Acapulco är det dags för våra mexikanska vänner att åka tillbaka till Mexico City. Det är slut på deras semester, men vi har en hel vecka kvar. Då erbjuder dom sig att vi får åka med dom till Mexico City. Dom erbjuder till och med sängplats där. Jag och Eveline tackar genast ja, men Annika är mycket tveksam. Hon blir orolig och misstänksam. Tänk om de rånmördar och styckar oss. Vi ska dessutom resa genom den farliga Chihuahua-öknen där det kan bli 50 grader varmt och där många dött av antingen värmeslag eller banditöverfall.

Jag och Eveline försöker lugna och övertala Annika. Dom här männen har under dom här dagarna uppfört sig exemplariskt. Dom har bara varit trevliga och gästvänliga, och dom har inte ens försökt flörta med oss. Vi är tre kaxiga tjejer mot två små mexikanare och det finns ingen anledning att råna oss då vi nästan är panka. Men Annika vågar ändå inte följa med. Till slut så hotar jag och Eveline med att hon får stanna kvar själv i Acapulco om hon inte följer med. Det alternativet gör henne ännu mer skräckslagen och hon faller till föga. Så vi tre tränger ihop oss med vårt bagage i baksätet i deras lilla röda Fiat och vi drar mot Mexico city.  Vi reser på natten då det är svalare ute och vi tjejer sover oss genom resan. Vi märker inte ens när vi åker igenom den farliga öknen och vaknar inte förrän vi börjar närma oss Mexico City. Vi åker igenom kåkstäder och slumområden. Vissa människor bor i pappkartonger i dikena. Fattigdomen som vi möts av är skrämmande. Det är en enorm kontrast jämfört med Acapulco. För att inte tala om luften vi andas in. Jag har aldrig tidigare besökt en så smutsig stad. Vid den här tidpunkten räknades också Mexico City som den mest förorenade staden i hela världen. Det sägs att vistas här en dag är jämförbart med att röka ett helt paket cigaretter. Jag tror det. När man snyter sig så blir papperet alldeles svart. Efter en dag ute på stan kan man torka bort svart smuts från kroppen med ett papper. Man ser faktiskt med blotta ögat hur smutsig luften är och himlen är aldrig blå här. Den är grå. Många tunga industrier finns här, en föråldrad fordonspark och närmare 20 miljoner människor trängs i denna stad som ligger nedsänkt i en gryta med omgivande berg. Luften kan inte cirkulera normalt. Jag hoppas att det blivit lite bättre idag.

Vid ankomsten till Mexico City blir vi inkvarterade i tandläkarens lägenhet mitt i stan. Själv åker han hem till sina föräldrar för att sova, som den gentleman som är. Han ger oss sina lägenhetsnycklar och vi är fria att använda lägenheten som vi vill. Snacka om generositet och gästvänlighet. Vi är helt överväldigade. Efterföljande dagar fortsätter våra mexikanska vänner att överraska oss. Dom tar oss med till fantastiska platser. Vi besöker det stora berömda Antropologiska museet i Mexico City. Och vi besöker dom historiska pyramiderna. Vi får till och med klättra hela vägen upp till toppen av Solpyramiden. De flesta pyramider brukar man inte få gå upp på, men här får man det.

Vi tjejer funderar hela tiden på hur vi ska kunna återgälda all vänlighet och generositet som vi får av dessa två gentlemän. Vi bestämmer oss för att bjuda ut dom på en fin restaurang sista kvällen. Men se det går inte för sig. Dom har redan planerat en avskedsmiddag hemma hos tandläkarens föräldrar.

 Så sista dagen efter att vi varit ute och flängt på stan skjutsas vi direkt hem till det tjusiga huset där tandläkarens föräldrar bor. Det är ett flott kvarter och vi förstår att vi kommer till ett välbärgat hem. Det blir ännu tydligare när vi kommer in i entrén och ser att alla rum verkar vara beklädda med vita heltäckningsmattor. Vi tittar på våra svarta, smutsiga, sandalbeklädda fötter. Vi tittar sen på varandra och undrar hur vi ens ska våga gå in i huset. Vi ber att få tvätta av oss, och blir visade till ett badrum i guld och vit marmor. Vi lämnar svarta fotspår efter oss på heltäckningsmattan på väg in till badrummet. Där inne tvättar vi omsorgsfullt våra fötter och ben i handfatet, innan vi vågar gå vidare in i huset. Det är dukat i matsalen och dom har till och med tjänstefolk som serverar och passar upp oss. Vi får en mycket trevlig kväll, med god mat, goda samtal och mycket skratt. Nästa dags morgon blir vi skjutsade till busstationen för vidare färd mot Taxco. Våra vänner har sagt att vi bara måste åka till Taxco på väg tillbaka till Acapulco. Taxco är en vacker lite bergsby som är mest känd för sitt silversmide. Vi tackar för oss, utbyter adresser och lovar att hålla kontakten innan vi vinkar adjö. Och vi håller faktiskt kontakten en tid efteråt. Vi brevväxlar med några vykort då och då. Men 1985, 2 år senare, drabbas Mexico City av en stor jordbävning och minst 10 000 människor dog. Man tror att upp emot 40 000 personer kan ha dött, eftersom folkräkningen inte riktigt är överensstämmande med verkligheten. Jag skriver till mina vänner i Mexico efter katastrofen för att höra hur de mår men jag får aldrig något svar. Adios amigos!

Få se nu, var var vi? Jo, vi fortsätter med en buss till Taxco från Mexico City. Det är en liten stad som ligger uppe i bergen, 1755 meter över havet. Staden är mest känd för silvergruvor och silversmide. Det var en otroligt vacker gammal stad. Vet inte hur det ser ut idag dock. Det här var ju ändå nästan 40 år sedan. Mycket kan ha förändrats.

Vi åker sedan vidare med buss tillbaka till Acapulco. Vi åker nattbuss nerför branta serpentinvägar och efter tag inser vi att chauffören är onykter. Vi vinglar på vägen och vi ser att han dricker från ölburkar bredvid sig. Alla i bussen tittar oroligt på varandra. En mexikan går fram till chauffören och försöker prata med honom. Jag vet inte vad dom säger, men konversationen verkar inte gå så bra. Chauffören blir aggressiv och kör bara ännu fortare. Vi är alla skräckslagna och sitter med andan i halsen resten av färden. Dom mexikanska tanterna ombord på bussen, sitter och håller i sina svarta hattar och några gör korstecken och ber.

Gudskelov, så slutar allt bra och vi kommer fram till Acapulco innan solen går upp. Vi tar oss tillbaka till hotellet och spenderar ett par dagar till och drabbas alla av Montezumas hämnd. Det är vad man i dagligt tal kallar denna turistdiarré uppkallad efter atzekernas härskare Montezuma. Vi tjejer slåss om den enda toaletten på rummet som vi delar. Trots att vi inte är helt friska i magen är vi tvungna att ta vårt inbokade flyg tillbaka till Houston, Texas. Vid ankomsten i Houston får vi ytterligare anledning till magont, då tullpolisen stoppar oss tre tjejer. Vi blir tagna av varsin polis och intagna i varsitt rum för förhör. Vi fattar först ingenting. Men sen får vi veta att dom misstänker att vi jobbar svart i USA, och det gör vi ju också. Vi har inget tillstånd för att jobba som au-pair. Vi blir såklart jätterädda och polisen hotar med att sända oss tillbaka med nästa flyg till Sverige.  Utan att ha hunnit förbereda oss för en samstämmig historia, så lyckas vi ändå dra ungefär samma lögner. Vi säger att vi turistar och bor hos vänner och släktingar. Då polisen inte lyckas motbevisa oss så släpper dom oss till slut. Vi får ytterligare 6 månaders visum stämplade i våra pass och vi kan andas ut! Väl hemma hos min familj, så fortsätter dock Montezumas hämnd att besvära mig. Jag blir till slut så dålig att familjen beslutar sig för att tillkalla läkare. Jag minns bara att en läkare sitter vid min säng och ger mig några piller. Sen sover jag i 24 timmar. När jag vaknar så mår jag hur bra som helst igen. Slutet gott, allting gott på detta minne från min resa i Mexico.

Hasta la vista! Adios Mexico!


På ställen där man sover blott en gång - Resminnen del 2

 Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

 Nog finns det mål och mening i vår färd -

men det är vägen, som är mödan värd.

 Det bästa målet är en nattlång rast,

där elden tänds och brödet bryts i hast.

 På ställen, där man sover blott en gång,

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

 Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

 Den här dikten av Karin Boye har följt mig genom livet. Den säger så mycket om mitt eget förhållningssätt till resor. Det är äventyren och strapatserna man minns. Det är alla möten med främmande kulturer. Det är möten med nya människor som man aldrig annars skulle möta på hemmaplan. Många av mina vänner säger att det viktigaste på resan är hotellet. Dom planerar långt i förväg och jämför noga hotellen mot varandra. Och om dom hittat ett bra ställe bor dom gärna där, om och om igen. Jag kan förstå att det är både bekvämt och tryggt att resa på det sättet, men för mig försvinner spänningen och en del av tjusningen. Jag bokar väldigt sällan en charterresa och gör jag det så bokar jag ospecificerat boende, vilket innebär att jag blir utplacerad på det hotell som finns tillgängligt. Ibland kan man hamna på lopphotell, men för det mesta brukar resebyrån erbjuda ett långt bättre alternativ. Ibland det bästa dom har, för att man ska boka med dom igen. Men för det mesta köper jag en reguljär flygbiljett och bokar boende eftervägs. Det brukar vara skönt att ha de första nätterna inbokade i förväg, men sen kan man välja hotell på plats. Då kan man se hur det ser ut i verkligheten och få en känsla om man kommer att trivas där. Sen har man möjlighet att resa runt och förflytta sig eftersom. Det brukar för det mesta lösa sig mycket bra och man hittar lätt pittoreska ställen som inga vanliga charterturister har tillgång till. Men man kan aldrig vara helt säker på att det löser sig på plats.

En vinter i början av 90-talet, var jag och luffade omkring med min dåvarande sambo i Malaysia. Vi bestämde oss för att fira julen på Pangkor Island, en ö som vi hade hört mycket gott om och dit många luffande resenärer reste. På julaftons morgon klev vi iland på ön och började genast att leta efter boende. Det fanns många guesthouse och pensionat längs med bygatan, men vi blev snart varse att allt var fullbokat. På många ställen fanns uppsatta skyltar med ordet ”Fullbokat” och där vi frågade möttes vi bara av ruskande huvuden som sa att hela ön var fullbokad. Dom förklarade för oss att det faktiskt var jul och att allt var förbokat sedan länge. Blickarna vi möttes av sa att dom tyckte att vi var dumma i huvudet. Vad skulle vi göra nu? Det gick inga fler färjor tillbaka den dagen, och inte heller nästa dag. Vi gick tillbaka till ett av ställena och bad enträget om hjälp att få tak över huvudet. – Vi kan ta vad som helst, tjatade vi desperata. – Ok, sa föreståndaren till slut….”we have a spare room”. Det visade sig att de hade ett sunkigt förrådsrum till oss. Ett kalt rum med betongväggar och betonggolv. På golvet låg en skitig möglig madrass. Villkoret för att vi skulle få bo där var också att vi deltog på den planerade julmiddan på ställets restaurang. Vi bara accepterade och förbetalade kostnaden utan knussel. Vi hade inget annat val. Nu hade vi i alla fall tak över huvudet och ett ställe att låsa in våra ryggsäckar. Det blev därefter två mycket sena nätter med partajande för ingen av oss ville gå i säng i det hemska rummet, förrän vi stupade. Så fort första färjan gick tillbaka till fastlandet var vi ombord. Aldrig mer julfirande på Pangkor Island!

Vid ett annat tillfälle befann jag mig i Bulgarien för att träffa min sambo som hade permis som FN-soldat i Makedonien. Vi hade stämt träff i Sunny Beach vid Svarta havskusten. Efter ett några dagar i Bulgarien fortsatte vi med en buss till Istanbul. Vi ville passa på att se den fascinerande staden, när vi ändå var så pass nära. Efter några spännande dagar i Istanbul, vilket förtjänar en egen historia, så reste vi så åter mot Bulgarien varifrån vi skulle ta oss vidare till Sverige respektive Makedonien. Vi fick lift med en buss som var på väg till Rumänien. Bussen var fullsatt med rumänska unga män som varit i Turkiet och jobbat ihop lite extra pengar. Dom var glada och firade att dom avslutat sina jobb och äntligen skulle få resa hem. Dom hade stora kassar fullproppade med turkiska godsaker och presenter som de skulle ta med sig hem till sina familjer. Alla skrattade och var glada. Dom bjöd oss generöst på öl och turkiska sötsaker. Vi proppade munnen full med turkisk baklava och sköljde ner med inhemsk pilsner.  Vi kunde inte kommunicera så värst bra. Vi förstod inte varandras språk och ingen talade engelska. Men vi hade ändå mycket trevligt ombord på den skraltiga bussen. Alla visade passen för varandra och skrattade åt varandras passfoton. Rumänerna sjöng sånger och vi försökte hänga med så gott vi kunde. Jag, förutom en äldre muslimsk kvinna var de enda damerna ombord på bussen som saknade toalett. Då öldrickandet var konstant så blev det otaliga kisspauser. Männen kunde lätt ställa sig vid diket med ryggen mot bussen, men det var värre för oss kvinnor. Vi fick vackert vänta tills alla männen uträttat sina behov innan vi kunde gå utanför bussen. Vi försökte skyla oss så gott det gick utan att visa våra nakna ändor. Den muslimska kvinnan i sin stora svarta särk hade det betydligt enklare än jag i mina korta shorts. Nåväl det gick bra och ingen verkade heller bry sig. Männen i bussen hade fullt upp med att dricka öl och berätta historier för varandra.

Mitt i natten kom vi till den bulgariska gränsen där gränspolisen stoppade oss. Alla pass samlades in och snart fick vi veta att jag och min sambo inte kunde resa in i landet för att vi saknade visum! Hjälp! Vad skulle vi nu göra? Vi hade ju fått ett visum beviljat till Bulgarien sedan tidigare. Men vad vi inte tänkt på var att det visumet upphörde då vi lämnade Bulgarien och åkte till Turkiet. Ett nytt visum krävdes och det var omöjligt att få på plats. Vi fick panik, men busschauffören tog oss åt sidan och frågade tyst om vi hade några amerikanska dollar. Vi hade en 10-dollars sedel. – Ok, lämna fram den då till polisen bakom disken, sa busschauffören och vi tittade tvekande på varandra. Skulle vi försöka muta gränspolisen? Vad riskerade vi då? Kunde vi få ännu större problem? Men vi bestämde oss för att chansa och smög nervöst in dollarsedeln genom hålet i luckan. Polisen tittade barskt på oss för en sekund som verkade som en evighet, varpå han sedan smackade varsin stämpel i passet och vi kunde resa vidare! Oj, oj vi hade alltså mutat oss in i Bulgarien! Wow!

Vi åkte vidare. Efter ytterligare någon timme på bussen stannade den plötsligt mitt ute på landsvägen. Chauffören skrek ”Burgas” och alla vände sina blickar mot oss. Vi hade nämligen bett chauffören att släppa av oss i Burgas. Nu var vi tydligen framme, fastän vi knappt såg ett gatlyse och det var becksvart ute. Chauffören försökte förklara att han råkat glömma att släppa av oss när vi passerade genom staden och bad oss knalla tillbaka på landsvägen. Vi tog trötta våra ryggsäckar och gav oss ut i den fuktiga nattluften, medan bussen fortsatte mot Rumänien och alla passagerarna vinkade adjö genom fönstren. Efter någon halvtimme till fots var vi framme i Burgas och försökte hitta ett hotell. Vi kom fram till ett större sådant och möttes av en sur nattportier som erbjöd oss ett rum för en hutlös summa. Vi tackade nej och gick ut och satte oss på en bänk och bestämde oss för att sitta där och invänta soluppgången.

Då stannade plötsligt en bil bredvid oss och erbjöd oss skjuts till ett billigare boende. Vi tvekade och tänkte att vi kunde bli både rånade och styckmördade, men av någon outgrundlig anledning satte vi oss ändå i bilen med två främmande män i framsätet. Dom körde oss till ett riktigt ghetto och vi kände oss inte precis mindre oroliga. Vi kom fram till ett höghus och började gå flera trappor upp i huset. Hissen funkade inte, allt var smutsigt och nergånget. Vi förväntade oss det värsta. På sjunde eller kanske femte våningen, så ringde vi på en lägenhetsdörr och en äldre tant i nattsärk öppnade. Hon tog glatt emot oss och visade oss in i hennes trånga lilla lägenhet. Hon ursäktade sig medan hon renbäddade den enda sängen som fanns i lägenheten. Här skulle vi nattgäster få sova. Själv la hon sig på en smal brits ute i det lilla köket. Vi hade fått ett överenskommet pris och vi lämnade över 10 dollar till tanten. 10 dollar verkade lösa det mesta i det här landet. Tanten blev överlycklig över tillskottet i kassan och kysste oss på båda kinder. Morgonen därpå vaknade vi utvilade och tanten väntade med frukost i köket. Vi fikade och försökte samtala. Det gick sådär. Det enda vi kunde säga var ”-da da….dobre dobre”. Innan vi lämnade så fick vi ytterligare pussar och kramar. Vi var glada och nöjda över att ha blivit härbärgerade i ett främmande hem där vi blev överösta med vänlighet. Den upplevelsen kan inte mäta sig med något annat lyxhotell i världen.

Jag och samma nämnde sambo har bott på många andra spännande platser. En gång på ett flotell i Thailand, det vill säga i en halvt flytande hydda som står på pålar ute i en flod. På mornarna vaknade vi av att både råttor och sängloppor varit på besök i rummet. Råttorna hade ätit upp vår frukt, och lopporna hade ätit på våra ben.  Och en morgon vaknade vi av att hyddan var till hälften under vatten. Då fick vi nog och checkade ut. Efterföljande natt sov vi under en öppen stjärnklar natthimmel ombord på en flotte och lät ljudet från djungeln vid sidan av floden vagga oss till sömns.  Det är en upplevelse som man aldrig glömmer.

Vi fortsatte vår resa i norra Thailand och en natt sov vi hos en fattig familj på gränsen till Burma. Vi blev inkvarterade i en stolphydda med stora skräckinjagande ormskinn uppspända på väggen. Ja, det finns såna ormar där blev vi upplysta om, och det gjorde det inte så lätt att somna. Varken riktig toa, dusch eller elektricitet fanns tillgängligt.  Morgonduschen bestod av ett stort oljefat fyllt med regnvatten och en skopa för att hälla vattnet över sig. Toaletten var ett hål i marken. Så här lever en stor del av världens befolkning och får oss att inse att vi är mycket priviligierade hemma i Sverige och lever ett liv i lyx jämfört med dom här människorna.

Men nu lämnar vi Thailand och åker vidare till Gambia.

För ungefär 10 år sedan landade jag i Gambias huvudstad Banjul för första gången. Med mig hade jag två av mina tre barn. Vi hade bokat en enkel hydda direkt på stranden långt bort från alla andra vanliga turistställen. Vi blir hämtade på flygplatsen av en förbokad chaufför som heter Buba. Det är sen kväll och mörkt. Solen har gått ner för flera timmar sedan. Vi märker att vi åker längre och längre bort från civilisationen. Asfaltsvägarna byts ut mot grusvägar och gatubelysningen upphör. Vi börjar fundera på vart vi är på väg egentligen? Sista biten verkar vi köra i en otillgänglig terräng. Bilen kränger fram och tillbaka åt alla håll och kanter. Det är becksvart ute och vi ser ingenting. Till slut stannar bilen och vi blir uppmanade att kliva ut och ta vårt bagage. En liten krokig gubbe tar emot oss och går framför oss med en lykta till den lilla hyddan där vi ska bo. Vi ser knappt var vi befinner oss. Han låser upp dörren och lämnar oss själva med den lilla lyktan. Vi försöker se oss omkring i rummet och hittar några sängar. Lägger omkull oss och försöker sova. Utanför hörs ljudet av havets vågor och läten från okända djur i den mörka natten. Vi känner en svag bris genom rummet. Det finns inga riktiga fönster med fönsterglas, bara myggnät. Naturlig aircondition. Men vi somnar snart i vår lilla afrikanska lerhydda.             


När vi vaknar på morgonen är det ljust i rummet och jag ser mig omkring. Stora spindlar på väggarna och några enstaka små ödlor, så kallade geckos. Efter alla år av resande runt om i världen är jag inte längre rädd för varken ödlor, råttor eller kackerlackor. Jag tycker inte dom är speciellt trevliga, men jag blir heller inte skräckslagen. Men spindlar tycker jag är desto obehagligare. Speciellt i främmande länder då dom faktiskt kan vara giftiga och livsfarliga. Dom här spindlarna i Gambia verkar finnas överallt och vi vänjer oss snabbt vid dom och hakar inte upp oss.  Utanför vår hydda direkt på stranden vajar palmerna och den milslånga sandstranden utanför har vi helt för oss själva. Uppe i träden finns trädkojor där vi är välkomna att sova på natten. Trots att det var lockande slutade det ändå med att vi sov alla våra nätter i den lilla hyddan tillsammans med spindlarna. Vi trivdes väldigt bra på det här enkla stället där barnen levde på kycklingmackor medan mamman testade olika heta afrikanska grytor.

Efter en vecka där med fantastiska upplevelser, så hade jag bokat de sista nätterna på ett lyxhotell, ett Sheratonhotell. Jag ville visa barnen kontrasterna och trodde att dom skulle uppskatta lite lyx och flärd. Men ack vad jag bedrog mig. Vi checkade in på det gigantiska hotellet där vi blev körda i en liten golfbil till vårt rum. Runt den stora vackra poolen låg fullt påklädda äldre dollarturister på solsängarna. Inte en enda människa i själva poolen. Allt kändes stelt och konstlat. Vi kände direkt att vi inte passade in här och barnen längtade tillbaka till den spartanska strandhyddan. Tur i oturen var det ändå att vi tagit in på ett stort och lyxigt hotellrum då jag drabbades av magsjuka, så kallad Banjul Belly som det heter i Gambia. Medan jag låg utslagen inne på toaletten kunde barnen ligga i sina breda hotellsängar och zappa runt mellan hundratalet olika tv-kanaler. Jag hade skrutit för barnen att jag hade stålmage när de avrådde mig från att dricka yoghurten jag blev bjuden på vid ett politiskt möte ute i bushen. Det straffade sig ordentligt. Mjölkprodukter ska man akta sig för på många ställen runt om i världen, speciellt opastöriserade sådana. Trots min värkande Banjul Belly åkte vi på en safari till Senegal. Jag kunde inte njuta speciellt av färden ute i vildmarken där vi mötte noshörningar, giraffer och andra vilda djur. Jag bara knep ihop alla kroppens öppningar medan vi skumpade omkring på djungeljeepen. Min Banjul belly hindrade mig inte heller från en dansuppvisning i en by där vi turister blev uppbjudna till äkta afrikansk dans. Hela byns invånare iakttog oss nyfiket och skrattade glatt åt våra danskonster. Jag såg nog extra rolig ut som inte riktigt vågade släppa loss ordentligt av rädsla av att släppa mig allt för mycket.

En annan extraordinär upplevelse i Gambia, var när vi red på krokodiler! Nu tror ni säkert att jag hittar på, men det är faktiskt sant. I Gambia finns en krokodilpark där krokodiler vandrar fritt bland människor. Det finns inga murar eller stängsel. Anledningen till detta är att krokodilerna ständigt matas och aldrig går omkring hungriga. Dessa krokodiler är dessutom uppfödda på fisk, och har inget begär efter människor. Åtminstone var det vad vi blev informerade om när vi tveksamt närmade oss krokodilerna tillsammans med guiden. Jag frågade om det aldrig hänt någon olycka, men guiden svarade att det hade det aldrig gjort. Men om det hade gjort det, så skulle han väl aldrig ha berättat det. Vi blir i alla fall erbjudna att träffa parkens mest populära krokodil. Han var väldigt stor och väldigt gammal och hette George. Vi blir alla erbjudna att sitta på krokodilens rygg för att ta foton. Ja, jag sätter mig faktiskt och ler glatt mot kameran. George ligger helt stilla och går inte iväg med mig. Han är nog ganska trött på alla turister skulle jag tro. Även om det var en spännande upplevelse, så var vi nog alla ganska lättade att lämna parken med livet i behåll.

Ja, det här var ett axplock av mina resor och äventyr. Jag fortsätter i alla fall att planera för nya resor och äventyr, och hoppas att världen snart öppnar upp igen och ger mig den frihet som jag längtar efter. 

Resminnen del 1

 

Jag är en person som älskar att resa och upptäcka världen. Jag formligen lever för resor och äventyr. Det har funnits i mig ända sen barnsben. Intresset tog verkligen fart när jag sett min första biofilm, nämligen ”Pippi Långstrump på de 7 haven”. Åh, vad jag önskade att få följa med Pippi, leva sjörövarliv och se Söderhavet.

Nu när jag har några år kvar till pensionen så kan jag konstatera att jag rest i stora delar av världen och sett många fantastiska platser. Och det finns massor av platser kvar på min önskelista. Idag är jag fri och obunden och skulle kunna avverka en hel del platser på denna lista, men nu har allt blivit så mycket svårare på grund av den eländiga pandemin. Friheten har begränsats avsevärt och längtan inom mig är obeskrivlig. Längtan är starkast efter min dotter i Australien som jag inte kunnat träffa på över 2 år. Australien håller fortfarande sina gränser stängda och det är i skrivandets stund ovisst när dom öppnas igen, åtminstone i Western Australia där min dotter bor.  Just nu lever jag på mina resminnen och dom dyker ständigt upp i mitt huvud.

Många har frågat mig om jag varit med om några incidenter när jag varit ute och rest ensam ute i stora världen. Många har också frågat hur jag vågar ge mig ut på egen hand. Det är klart att jag själv varit lite orolig ibland, men min äventyrslust och nyfikenhet har alltid övertaget. Och jag har klarat mig bra, bortsett från smärre fadäser, som senare bara blivit roliga minnen. Ett flertal gånger har mitt bagage hamnat på villovägar och min resväska har rest betydligt längre än jag själv. Otaliga är dom gånger då jag eller någon i mitt ressällskap glömt eller förlagt något. Glömda pass, glömda kreditkort, glömda kameror, ryggsäckar och plånböcker och jag tänkte berätta om några sådana incidenter.

Jag var blott 16 år och min pojkvän 19 år, när vi bestämde oss för att testa om man kunde köpa en sista minuten-resa direkt från Arlanda. Vi hade skollov en vecka och ville passa på och se om det var möjligt att få en resa för en spottstyver. Vi hade tur och blev erbjuden en tvåveckorsresa till Malta för bara några hundralappar. Kruxet var att avgången var bara en timme senare!  Men vi tackade ja utan att tveka. Jag ringde hem från en telefonkiosk och bad mamma fixa ledigt ytterligare en vecka från skolan och sen sprang vi till check-in med bara ett handbagage. Incheckningspersonalen stirrade på oss och frågade om vi inte hade något bagage för en två veckor lång resa. Men vi hade tandborste och baddräkt i handbagaget så det skulle ordna sig! Vi hade inte ens någon aning vart Malta låg, och fick be flygvärdinnan peka ut destinationen på en karta. Dagen efter ankomsten gav vi oss ut för att utforska ön. Vi hoppade på en lokalbuss med ett gäng malteser. Min pojkvän Anders hade alla våra pengar i sin plånbok i bakfickan. Det var inte mycket pengar och egentligen bara anpassat för att vara borta en vecka, och vi skulle ju vara borta i 2 veckor. Det var kontanter som gällde och kreditkort fanns inte på den tiden. Precis innan vi steg av lokalbussen i Valetta, knackade en farbror mig på axeln och sträckte över Anders plånbok! Tydligen hade han glömt den på sätet. Jag tog tacksamt emot plånboken och stoppade den i handväskan. Anders var redan utanför bussen och märkte ingenting. Jag låtsades som om att inget hade hänt, och vi fortsatte vidare och flanerade runt i de historiska delarna av Valetta, Maltas huvudstad. Vi fascinerades av de vackra och gamla byggnaderna i gamla stan och satte oss slutligen på ett café för att köpa en glass. Anders sträckte sig efter plånboken i bakfickan och fann ingen! Jag såg paniken i hans ögon. Efter att ha hållit honom på ett smärtsamt halster några sekunder så halade jag slutligen fram plånboken ur handväskan och han kunde andas ut. Vad hade vi gjort annars? Utan kreditkort, utan mobiltelefoner och utan allt. Nåväl, det hade säkert löst sig på ett eller annat sätt det också. Det gör ju oftast det.

Flera år senare, när mina söner var i 10-11 års åldern så reste vi en gång till Paris tillsammans för att utforska den fantastiska franska huvudstaden och samtidigt även besöka Disneyland i Paris. Efter en första natt på ett hotell nära Charles de Gaulle, den största flygplatsen i Paris, så tog vi tåget vidare till Disneyland. Vi hoppade nog på det långsammaste tåget som stannade på varenda station och det tog en evighet att ta sig till Disneyland. Väl ombord på tåget upptäckte jag att jag saknade min mobiltelefon. Det slog mig att jag lagt den på laddning på golvet i hotellrummet bakom en mörkläggningsgardin, och där hade den blivit kvar. Panik uppstod! Jag måste ju ha min telefon! Även fast det på den tiden inte fanns smartphones som innehåller hela ens liv, så var det ändå viktigt att få tag på mobilen. Så när vi kom till det nya hotellet på Disneyland, bad jag att få låna telefonen och ringa till föregående hotell. Jag förklarade min belägenhet och de bad att få återkomma när de hittat telefonen. Senare samma kväll fick jag ett meddelande från receptionen på hotellet att min mobiltelefon fanns att hämta en trappa ner! Åh herregud så glad jag blev! En hotellanställd på föregående hotell hade gjort sig omaket att leverera min telefon som en service och helt utan kostnad! Snacka om service! Jag skrev sedan ett vykort och tackade hotellet av hela mitt hjärta. Vi kunde fortsätta och utforska stadens sevärdheter inklusive Eiffeltornet utan bekymmer!   

Vid ett annat tillfälle befinner jag mig på Grönland med en kompis. Det är sommar på Grönland och inte så värst kallt. Vi hade rest omkring lite på Grönland och tillbringade nu vår sista dag i Söndre Strömfjord, eller Kangerlussaq som staden heter på grönländska. Det är en gudsförgäten liten håla som i princip bara rymmer en flygplats, en korvmoj, och några baracker där dom få invånarna bor. För att fördriva tiden innan flyget ska gå tillbaka till Sverige på kvällen, bestämmer vi oss för att hyra ett par mopeder och se oss omkring. Otroligt nog så finns det mopeder att hyra. I den här hålan så finns det en väg åt alla väderstreck, fyra vägar som alla leder till en återvändsgränd. Det går inte att åka vidare till någon annan håla. Söndre Strömfjord omges av stora glaciärer. Åtminstone var det så när vi var där. Idag smälter ju glaciärerna i en rasande fart, så kanske är det inte så mycket kvar av glaciärerna där nu.  Vi sätter oss på mopparna och ger oss ut i vildmarken. Naturen är mycket karg. Det finns varken skog eller byggnader. Då och då ser vi myskoxar och vi gasar på ordentligt så att dom inte ska hinna ifatt oss. Vi är inte så vana vid myskoxar och vet inte vad dom kan ta sig till. Till slut kommer vi fram till ett berg och bestämmer oss för att knalla upp till toppen. Vi lämnar mopederna och ger oss iväg till fots. Det blir en fin tur. Solen skiner och vi kan se långt ut i horisonten från toppen och skymta alla glaciärer som omger oss. När det blir dags att bege oss tillbaka mot flygplatsen och vårt avgående flyg, så sätter vi oss på mopederna igen. Det är bara det att min väninnas moped inte vill starta. Hur vi än gör så lyckas vi inte få igång den. Mopederna är pyttesmå och det går inte att åka båda två på en moppe. Vi bestämmer att jag själv ska åka tillbaka för att hämta hjälp. Det börjar bli bråttom om vi ska hinna med flyget! Så jag lämnar min väninna och lovar att komma tillbaka. Jag kör så fort jag bara kan och hoppas att jag inte ska lyckas köra vilse eller möta arga myskoxar.  Snart är jag framme vid flygplatsen och förklarar vår belägenhet för mopeduthyraren. Han har aldrig tidigare varit med om att hans mopeder har strejkat och undrar vad vi har gjort egentligen? Han visar mig upp i hans pick-up och jag guidar honom tillbaka till min strandsatta väninna. Vi hinner nätt och jämt tillbaka till flygets avgång och vi kan andas ut. Det hade inte varit kul om vi tvingats vara kvar i den där hålan. 

Och nu åker vi vidare från Grönland till Arktis och Spetsbergen. Jag på väg till Svalbard tillsammans med min syster och hennes man. Vi reser från Stockholm via Oslo, där vi måste checka om vårt bagage för att resa vidare mot Spetsbergen och Longyearbyen. När vi landar på Gardemoen och ska lämna kabinen så börjar det plötsligt lukta bajs. Alla håller för näsan och undrar vad som har hänt. Vi gissar att någon toalett ombord har gått sönder. Vi kommer ut i ankomsthallen och närmar oss bagageutlämningen. När vi står vid bagagebandet känner vi åter bajslukten, och när våra väskor kommer seglande på rullbandet så är stanken extra påtaglig. Vi tar våra väskor och märker att det är från dom bajslukten kommer. Vi fattar ingenting! Vi har packat väskorna själva och vet vad vi har packat. Vi vänder oss till servicedisken på plats och klagar. Något måste ha hänt ombord på flyget. Det visar sig så småningom att några passagerare från Egypten fraktat med sig durianfrukter. Durian är en sån frukt som när man öppnar den så luktar det verkligen bajs och ruttna ägg. Dessa frukter hade följt med i bagageutrymmet och gått sönder. Fruktsaften hade runnit ut och över våra väskor. Vi var olyckliga. Vi skulle tillbringa några dagar på Svalbard och hade inga extra kläder med oss. Vi ville inte gå omkring och lukta bajs. Det enda vi blev erbjudna var en voucher för kemtvätt i Longyearbyen. Vi var tveksamma att det ens fanns någon kemtvätt i Longyearbyen på Svalbard, men det var ändå det enda dom kunde erbjuda. Väl framme på hotellet så visade det sig att våra farhågor besannats. Det fanns ingen kemtvätt. Dock var stanken inte lika påtaglig när vi kom fram och efter lite vädring, så gick det ändå att använda våran medhavda packning utan problem. Så det löste sig till slut och vi slapp gå omkring och skämmas.

Jag läste en artikel för något år sen där en galleria i Stockholm fick utrymmas. Det luktade så konstigt att man tillkallade både polis och räddningstjänst. Gallerian utrymdes och alla fick lämna platsen, medan räddningstjänsten försökte lokalisera doften. Det visade sig till slut att lukten kom från en durianfrukt som en anställd tagit med sig till jobbet! Så vad du än gör ta inte med dig en durian i matlådan om du inte vill orsaka kalabalik! Jag tror inte heller surströmming gör dig så populär på arbetsplatsen. Åtminstone inte om du jobbar i en skönhetssalong på en galleria som denna anställde gjorde.