Ärlighet varar längst..?

Det som sårar och gör mest ont är när människor i ens omgivning inte är ärliga. Det är så frustrerande att gå omkring och känna att något är fel, utan att direkt kunna ta på det. Som t ex:

A: - Är du sur?
B: - Nej, jag är inte sur...
A: - Men jag känner ju att det är något...Du döljer något för mig..
B: - NEJ, säger jag....låt bli....låt mig bara vara...

Sedan går det en tid, och vid ett känslosamt gräl kommer till slut urladdningen. Då får man minsann veta allt han/hon har surat över sedan en lång tid tillbaka. För vissa kan det röra sig om år. Det har gått och ältat detta inom sig, utan att dela med sig till den som det berör. Utan möjlighet att rätta till. Utan möjlighet att diskutera.

Jag själv vill alltid vara så ärlig som möjligt i mina relationer. Kanske är jag FÖR ärlig ibland och avslöjar för mycket av mina tankar och känslor. Jag gillar att köra med raka puckar. Jag vill inte spela något spel. Jag vill diskutera på en gång och sedan få det ur världen och gå vidare. Jag är inte långsint. Jag vill bara höra sanningen, även om det gör ont. Det gör ännu mera ont att gå omkring och känna ovisshet och tveksamhet.
Hellre sårad av sanningen än lycklig av lögnen!
Om man inte är ärliga mot varandra kan man aldrig mötas. Om man ljuger för varandra kan man aldrig komma nära. Kärleken mellan människor kräver kommunikation och ärlighet. Lögnen kväver och bränner alla broar.
Varför är det så svårt att säga rakt upp i ansiktet till vännen, kollegan, familjemedlemmen eller partnern vad man egentligen tycker och känner? Nu menar jag inte att man ska säga saker som bara skadar. Det kan vara en svår balansgång för vad som kan vara utvecklande och för vad som kan vara nedbrytande. Jag miste nyligen en gammal vän för att jag varit ärlig i ett syfte att göra gott. Det togs på helt fel sätt, och jag lämnades inget utrymme till att rätta till det. Så kan det vara i många relationer, tyvärr. Tystnaden är svar nog, och det blir lättare att lämna och gå, än att stanna och möta problemet öga mot öga. Ibland får man aldrig veta varför han/hon lämnade, utan man får bara stå kvar som ett frågetecken. Det är fegt och föga utvecklande.

Vad är egentligen ärlighet? Ärlighet är vägran att fejka verkligheten. Det handlar om att inte låtsas som att verkligheten är någonting annat än vad den är. De som söker fejka verkligheten gör det i regel därför att de tror sig kunna vinna någonting på det. Men de enda de lurar är sig själva. En lögn föder en ny lögn. Det enda som händer när man fejkar verkligheten är att man förklarar krig med verkligheten. Man gör verkligheten till sin fiende. Att vara ärlig handlar inte bara om relationen till andra. Det handlar även om att vara ärlig mot sig själv. Det är lätt att ljuga för sig själv, för att det är bekvämast så eller för att man inte vill släppa sitt ego. Man orkar inte möta verkligheten som den är. Det kan vara mycket smärtsamt, men nödvändigt.

The Whole Truth and Nothing But the Truth! So Help Me God!

 

Vad ska man äta egentligen?

Det finns så många olika dieter som förespråkas och det är inte lätt att hänga med i de olika forskningsresultat som rapporteras. Ena dagen är det farligt att dricka kaffe, och nästa dag är det hälsosamt.
Ska vi hålla oss till GI, LCHF, stenålderskost, blodgruppskost, satvisk kost, ayurvedisk kost, vegetariskt eller veganskt? Eller ska vi rent av bli frukterian eller lufterian? Det finns många olika alternativ att välja mellan. Själv har jag testat de flesta dieter under kortare och längre perioder ( lufterian klarade jag inte av att vara så länge ). Min egen slutsats är att jag mår bäst av övervägande vegetarisk mat, med lite kyckling och fisk som tillägg. Jag håller mig gärna till blodgruppskost och ayurvedisk kost, som överensstämmer med varandra i mitt fall.

Jag tror att vi är olika som individer och att alla måste hitta sin egen idealkost. Det finns dock vissa livsmedel som  samtliga bör undvika:

Socker, salt, vetemjöl, härdade fetter, halvfabrikat, färgämnen och andra kemiska tillsatser. Framförallt socker är en stor bov när det gäller hälsan. Socker göder cancerceller, framförallt bröstcancer, prostatacancer och tjocktarmscancer. Socker påverkar även hjärta och kärl negativt.

Jag tror på RCRF = Right Carb Right Fat. Ät mycket frukt, grönsaker, fibrer, nyttiga fetter som exempelvis olivolja, linfröolja och extra virgin kokosfett. Gör ditt eget smörgåsmargarin genom att mixa 2,5 dl rapsolja, 3 dl vatten, 500 g smör och 1 msk Himalayasalt. Ät surdegsbröd och aldrig vitt bröd. Ät vildfångad lax och ät gärna vilt om du föredrar kött.

Ät med måtta och undvik micron. Tillaga maten själv från grunden. Baka ditt eget bröd och ät så färskt bröd och nytillagad mat som möjligt. Drick mycket vatten, vanligt vatten!

Detta är vad jag tror på, som jag inte alltid själv efterlever. Men jag försöker. Försökte mig på att börja fasta denna vecka, men gav snabbt upp. Passade inte mig just nu. Men en endagsfasta då och då kan jag klara av. Eller varför inte en dag då och då med bara frukt och grönsaker. Glöm inte bort att mata dig själv med glada och positiva tankar också! Lev och må!

Du är vad du äter

Sonen tog lappen idag!

Han tog alltså körkortet idag, måste jag kanske klargöra för att undvika eventuella missförstånd :-) Nu har båda mina söner körkort, och jag är så glad och lättad. Senast igår kväll var vi ute och övningskörde, och jag hade inget att anmärka på. Kanske för att jag inte kan bättre själv. Jag kände mig i alla fall trygg som passagerare och lät honom köra på, och det är väl ett gott betyg. Jag brukar vara ganska åkrädd, om jag inte riktigt litar på chauffören. Vissa som sitter och talar i mobilen och till och med skickar sms medan de sitter bakom ratten litar jag inte på. De är verkligen en trafikfara. Likaså de som sitter och fipplar på med radion eller CD-spelaren utan att ha ögonen på vägen gillar jag inte heller. Lugn, koncentration, hålla avstånd och begränsa farten är nyckelord i trafiken för mig.
Nu hoppas jag bara att sönerna också anammar detta.

Först går man och oroar sig för att de inte ska klara uppkörningen, och sen får man gå och oroa sig för när de är ute på vägarna. Dessutom får jag oroa mig för bilen, om de vill låna min gamla Skoda vill säga.
Nåväl, jag är glad och stolt över sönerna, för det är en milstolpe i livet att ta körkortet. Minns själv när jag för drygt 30 år sedan lyckades med denna bedrift. Euforisk av glädje och stolt som en zfinx sprang jag hela vägen  hem till mina föräldrar för att visa upp min inträdesbiljett till trafiken. Minns även när jag för första gången själv åkte iväg med bilen utan min trygga körskolelärare Yngve. Jag var livrädd!! Minns att jag parkerade i en backe och sedan lyckades jag inte hitta dragläget när jag skulle därifrån. Några killar satt i en annan bil och spanade in mig. Där satt jag som ett fån, tills att killarna avlägsnat sig så att jag vågade testa igen.

Jodå, det har gått bra för mig ute i trafiken. Jag tog till och med amerikanskt körkort när jag bodde i Houston.  Krockade bara EN gång! Sedan dess har jag kört prickfritt i alla år och har högsta bonusen. Numera är jag inte speciellt förtjust i att köra bil, eftersom jag ser så dåligt på långt håll och är nästan blind i mörker. En gång tyckte jag att det stod en häst vid vägkanten, men när jag kom närmare så såg jag att det bara var en postlåda (!). Jag kanske skulle ha nöjt mig med symaskinskörkortet.

Men vilken tur jag nu har som har två söner som kan skjutsa mig istället!

Kör försiktigt vänner! Vi kanske möts i trafiken någon gång! :-)

Stort Grattis till dig idag William! Jag är så stolt över dig, min älskade son!

Grattis alla mammor!

Mors Dag idag. Jag ger egentligen inte så mycket för denna sortens bemärkelsedagar. Alla Hjärtans Dag. Fars Dag. Kanelbullens Dag. Kommersiella dagar som affärsidkare uppfunnit.

Dock kan det vara på sin plats att uppmärksamma alla mammor. De flesta mammor gör ett gigantiskt jobb och en stor uppoffring. Att bära ett barn i nio månader, föda fram det och amma det, sliter ganska mycket på kroppen. Lägg till nattvak och ständig sömnbrist. Mamma är man hela livet och det kan vara ett krävande jobb. Är man dessutom ensamstående mamma krävs nästan övernaturliga krafter och förmågor.
Svenska mammor har det förhållandevis bra om  man jämför med resten av världen. Lever man i Asien eller Afrika som ensam mamma är förhållandena betydligt mer krävande, nästintill omöjliga. De mammorna får verkligen trolla med knäna för att fixa det. I Sverige får mammorna vara hemma från jobbet första året med full betalning och barnbidrag. En dröm för kvinnor i u-länderna. Då är det tur för många att det finns adoptionsmammor och adoptionspappor som kan ta över ansvaret. Alla människor har egentligen ett ansvar gentemot barnen och det uppväxande släktet.

Citerar min favorit Kahlil Gibran ur Profeten
"Ert barn är inte era barn.
De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig själv.
De kommer genom er men är inte från er.
Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte"

Att vara mamma är en ynnest. Det är en gudomlig gåva att kunna ge liv. Inte alla lyckas. En varm tanke går till alla de som försökt, men inte lyckats. Även de är mödrar i själ och hjärta.

Framför allt tycker jag att denna dag ska tillägnas vår Moder Jord. Det är Moder Jord som förtjänar all uppmärksamhet. Alla dagar.

Grattis alla mammor och grattis alla ungar som fått den bästa mamman i hela världen!
Slutligen: Grattis mamma Gun-Marie!

Candy corner - en affär för mycket..

Så har vi fått jättestor godisaffär i Ö-vik. De skryter med 600 sorters olika lösviktsgodis. Behöver vi verkligen det? Behöver vi äta mera socker, färgämnen och E-ämnen än vi redan gör? Socker finns snart nästan i allt livsmedel. I köttbullar, skinka, yoghurt, flingor, bröd och alkohol. Det finns tillräckligt med godis att köpa i alla livsmedelsaffärer, på bensinmackar, Rusta och Jula. Godis finns inom räckhåll vart vi än går.

Folk blir bara fetare och fetare och sjukare och sjukare. Fetma och övervikt är en beroendesjukdom. Socker påverkar hjärna, hjärta och blodkärl negativt. Socker ökar risken för diabetes och hjärt-kärlsjukdomar. Männen i Västernorrland är fetast i Sverige, och vi har även de fetaste blivande mammorna i Sverige. Var fjärde blivande mamma är överviktig och var tionde lider av fetma.

Barn behöver inte bli belönade med socker. Vi föräldrar är ansvariga för vilka vanor vi vill föra över till våra barn. Såg ett lustigt exempel förra lördagsmorgonen när jag tränade på mitt gym. Utanför spinninglokalen låg en liten pojke med en bärbar DVD-spelare och kollade på film och käkade godis, medan föräldern trampade på cykeln. Varför inte ta med barnet ut på en gemensam cykeltur eller sparka boll med barnet i solen och friska luften? Ok, detta kanske var en engångsföreteelse får vi hoppas.
Vi behöver inte ens införa lördagsgodispåse till de små. Kanske glömmer de bort det och frågar inte ens efter det, och då behöver vi som föräldrar inte påminna om det, eller muta med detta gift. En fruktsallad med lite glass kan gott och väl räcka för att tillfredsställa sötsaksbehovet.
Visste du förresten av godis tillverkas av slakteriavall, löss, färgämnen och härdade fetter? Azofärger är egentligen förbjudet att användas i livsmedel, men Azofärgen E102 är undantagen i godistillverkning. Andra farliga azofärger finns huvudsakligen i importerat godis.

Nej, jag tänker inte sätta min fot på Crazy corner...eller vad den nu hette..den där butiken. En överflödig och helt onödig butik.

Kosläpp

Årets största svenska attraktion verkar vara att åka och se "kosläpp" runt om i landet. Våra bondgårdar har blivit invaderade av barnfamiljer som vill se glada kossor släppas ut på grönbete. Vilka bönder har kunnat ana vilken publikdragare detta "evenemang" kan vara? Detta årliga fenomen har pågått sedan urminnes tider utan att någon höjt på ögonbrynen. Men i år formligen exploderade intresset för detta, vilket är väldigt roligt tycker jag.
Kan det vara så att vi, både vuxna och barn, tröttnat på det tillrättalagda och konstgjorda, och vill uppleva något naturligt och genuint? Hur många barn har någonsin besökt en bondgård och deltagit i alla aktiviteter som pågår där?
Jag är själv mycket tacksam över att ha bott granne med en bondgård under min barndoms somrar. Jag har sett kor kalva direkt ute på ängen. Jag har åkt hölass och hoppat i hö. Jag har provat på att mjölka en ko och till och med försökt rida på en. Under några somrar fick jag verkligen leva nära naturen och uppleva livet på en bondgård. Medan många av mina kompisar fick resa till Gröna Lund och till Kolmården, så gick jag omkring och luktade lagård i Nolås. Men jag saknade absolut ingenting.
Nöjesparker med artificiella attraktioner i all ära, men inget går upp mot livet på landet.
En gång reste jag med mina söner till Paris och Disneyland. När vi var på väg hem så frågade jag dem vilket som varit bäst på resan, och då svarade de med en mun: Eiffeltornet! Det förvånade mig att pojkar i 10-årsåldern tyckte Eiffeltornet var häftigare än alla attraktioner på Disneyland.
Jag minns också när min äldste son var ungefär 5 år, och fick följa med och hjälpa till att räfsa löv och göra vårfint på tomten hemma hos några vänner en hel dag. På kvällen utbrast han: -"Det här var den bästa dagen i hela mitt liv!" Ibland behöver det inte vara så märkvärdigt. Det kan vara de små enkla tingen, som betyder mest.

Kosläpp

Leva livet....

Vad är egentligen "det goda livet"? Är det att slita häcken av sig på jobbet och sedan släpa sig hem helt utmattad för att ta itu med tvätt, disk, sopsortering, dammråttor och räkningar? Dag ut och dag in upprepar vi ofta samma sak, och när vi går och lägger oss på kvällen är vi missnöjda för att vi inte hunnit med allt det där som vi längtar efter. Vi skjuter upp det till morgondagen. Igen och igen och igen. Det där telefonsamtalet till en god vän, träningspasset, tv-programmet, boken eller det nya kakreceptet. Inte ens de små vardagliga glädjeämnena hinner vi med.

Hur är det då med dom stora sakerna vi vill uppnå i livet? Den där utbildningen, kursen eller resan jag vill genomföra? Alla drömmar jag vill uppfylla? Kvalitetstiden med familjen och vännerna? Båten eller stugan jag vill tillbringa tiden i?

Ju äldre man blir desto fortare går tiden. Jag har förmodligen redan förbrukat långt mer än hälften av min livstid. Det är så mycket jag fortfarande vill hinna med, och ju äldre jag blir ju mindre hinner jag. Jag har inte alls samma energi som förr. Åldern börjar ta ut sin rätt och jag inser att tiden som finns kvar krymper i en rasande fart. Jag får lite panik. Jag vill leva det goda livet NU! Jag vill inte vänta på att det ska bli lugnare på jobbet. Jag vill inte vänta på att ett nytt spännande arbetstillfälle dyker upp. Jag vill inte vänta tills det blir dags för pension.
Jag själv måste skapa förändringen i mitt liv. Jag själv har det yttersta ansvaret. I must make it happen myself!
Saker och ting förändras hela tiden oavsett om jag vill eller inte. Men om jag vill nå upp på berget någon gång, så måste jag börja klättra. Själv.Steg för steg.
Men det är svårt att lämna det gamla och invanda. Det är tryggt och bekvämt att stanna kvar på sin plats och  veta vad man har. Vi är vanemänniskor som helst går och tänker i samma banor.Visste ni att det bildas spår i hjärnan av våra återkommande tankar, precis som en upptrampad stig?  Någon har räknat ut att vi tänker ungefär 65 000 tankar per dag, och 90% av dessa är samma återkommande tankar som dagen innan. Så håller vi på, och sedan klagar vi på att det inte händer nåt i våra liv. Vi uppnår aldrig våra mål och drömmar.
För att ta sig ur denna förlamade situation kan man börja med små steg. Typ ta en annan väg till jobbet. Byta frisyr. Gå in i en affär du aldrig besökt tidigare. Börja prata med en okänd. Skaffa en ny vän. Göra en utflykt till en ny plats i närområdet. Pröva en ny grönsak i matlagningen. Så småningom vågar man mer och mer, ju mer man vidgar sina vyer och tankar. Till slut kanske vi till och med vågar ta steget att säga upp det där jobbet, sälja huset eller flytta till en helt okänd ort. Möjligheterna är många. Det gäller bara att se dem. Man måste våga för att vinna. Nu ska jag åka iväg och titta på ett hus...Tjing!

Mina gudagåvor

Jag kanske inte har åstadkommit så mycket för eftervärlden i mitt liv. Inga direkt avtryck på jorden. Men jag har tre fina barn som jag har satt till världen och dessa är jag mycket stolt över. Jag har belönats med två pojkar och en flicka som jag älskar av hela mitt hjärta. De blir snart 13, 22 och 23 år. De två äldsta har redan lämnat boet.
Tiden har gått så fort och jag önskar att jag kunnat stanna klockan ibland och bara njutit av de underbara stunder som varit. Som ensamstående mamma jobbar man alltid emot tiden. Det är så mycket man måste göra och hinna med. Jag skulle vilja ha tillbaka de där stunderna när jag satt tillsammans med de nybadade barnen och såg på barnprogrammen på tv. Jag skulle vilja ha tillbaka de där sagostunderna i sängen på kvällen. Jag skulle vilja ha tillbaka de där små bebisarna jag lyfte över från spjälsängen till min egen säng, bara för att ligga och snusa på dem och lyssna på deras andetag. Jag vill återuppleva de där stunderna vid köksbordet när vi konverserade om livet i största allmänhet och bara lyssna på deras funderingar, idéer och smittande skratt. Nu är det bara fina minnen att ta fram och det är inte utan att jag fäller en tår när jag tar fram de gamla fotoalbumen. Mina underbara barn. Så små och oskyldiga de var.

Stolt mor

Pojkar, små pojkar, är en särskild art,
det upptäcker man ganska snart
En sten blir en bil och en pinne ett svärd,
ja små pojkar lever i en speciell värld

De springer, hoppar, flyger och far,
och bygger av kuddar ett mjukt försvar
Om man bara fyller deras dag med kärlek och någon förmaning ibland,
så klarar de sig snart alldeles på egen hand

Tiden går fortare än man tror,
snart har min förstfödde son blivit stor
Jag kommer att minnas dig med solsken och lycka,
och glädjas åt att en vuxen mans hand få trycka

Jag minns när jag på din hjässa fick snusa,
och när du till min famn otvunget rusa
Jag vill ta vara på varje minut som jag får dela ditt liv,
snart går du din egen väg med stora kliv

Bad guys...

Sådär, nu är det klart. Mina 30 dagar med förvalda rubriker är till ända. Nu har jag nästan avslöjat allt om mig själv. Vad ska jag nu skriva om? Nu kan jag återigen skriva helt fritt om mina tankar och funderingar kring livet. Ibland flödar orden och ibland är det stiltje. Just nu har jag ingen aning om vad jag ska skriva om, men jag skriver ändå. Min hjärna "is downloading" just nu, och snart har jag laddat ner hela bilden framför mig.

Idag går tankarna till Anders Behring Breivik. Fullblodspsykopat eller paranoid schizofren? Spelar det någon roll? Killen är extremt farlig. Trots detta får han massor av kärleksbrev från naiva galna fruntimmer. Kvinnor som betraktar honom som en hjälte, någon som de ser upp till. Samma fenomen gäller Juha Vajkala, Anders Ekström och många andra kallsinniga mördare som begått fasansfulla brott.

Hur mycket har filmindustrin, speciellt den amerikanska, påverkat oss?`Där framhävs alltid "the bad guy" som hjälte. Polisen är bara dumma pajaser. Filmindustrin glorifierar gång på gång det kriminella, såsom våldsamma män och droger. Det framhålls som glamouröst att lura till sig pengar och sedan sitta vid poolkanten och droga sig. Filmerna får oss att parti för "the bad guy". Vi hejar på brottslingen som smiter undan den klantiga ordningsmakten. "The bad guy" är oftast skitsnygg och omger sig alltid med de vackraste kvinnorna.

Om vi hela tiden matas med dessa verklighetsfrånvarande filmer så är risken också att vi får en snedvriden uppfattning om vad som är rätt och fel. De amerikanska filmindustrin matar oss samtidigt med präktiga sammansvetsade familjer som inte existerar i verkligheten. Vi ser goda hjälteförebilder som utför stordåd med hjälp av övernaturliga superkrafter. Vi ser kärleksfilmer som är så romantiska och sockersöta att man nästan kräks. Få filmer speglar den sanna verkligheten. För att vi gärna flyr från verkligheten en stund. Film, droger, alkohol, spel och sex. Det finns många sätt att glömma vardagen för ett slag. Så länge man kan skilja mellan dröm och verklighet, och har koll på sin situation är det väl ok. Men hur många barn idag är det inte som växer upp med TV och dataspel som barnvakt? Hur påverkas dessa unga hjärnor? 

Kanske har vi många latenta tickande bomber likt Breivik, som smider planer hemma i sin kammare. Barn som glömts bort av vuxenvärlden och som lever i sin egen farliga fantasivärld. Sådär nu skapade jag en rubrik till mitt inlägg idag också. Tjing!

Vampyren Edward Cullen sänder dubbla budskap. Good guy eller bad guy?

Dag 30 - Om jag vann en miljon...

När jag var barn så var en miljon gigantiskt mycket pengar och jag minns att jag tänkte att bara man hade så mycket pengar så skulle det lösa allt. En miljon är inte så värst mycket pengar idag, det kan man bränna ganska snabbt. Handlar man med aktier kan det röra sig om sekunder. Pengar är en energivara, som kan förändras när som helst. Inga pengar är riktigt säkra pengar. I framtiden kanske vi inte använder oss av pengar överhuvudtaget.

Men, om jag ändå skulle ha turen och vinna så mycket pengar så skulle dom nog försvinna ganska snabbt enligt följande::

*Mina barn skulle få 100 000 kr var = 300 000 kr till barnen ( Det ni ungar! Köp mamma en lott! )
*Jag skulle ge 100 000 kr till välgörande ändamål. Förmodligen skulle jag åka till något barnhem någonstans i världen och själv se till att pengarna förvaltades på bästa sätt.
*Jag skulle bjuda de som står mig närmast på en gemensam jorden runt-resa.
*Sedan skulle jag  betala av mitt lån på stugan och göra nödvändiga investeringar där så att man även kan bo där vintertid.

Efter det är nog pengarna slut. Se vad fort det går att bränna pengar! En miljon räckte inte ens till ett par nya skor!

Dag 29 - Ett pinsamt ögonblick...

Jag är pinsam mest hela tiden. Åtminstone enligt mina barn. Inte lätt att vara cool och rätt när man har tonårsbarn ( dom äldsta har ju nu passerat tonåren, men ändå ). Som förälder är man fel mest hela tiden, förutom när det gäller skjuts och att öppna plånboken. På tal om skjuts.

En gång skjutsade jag iväg mina söner till en maskerad och släppte bara av dem i ösregnet utanför huset där maskeraden skulle vara, och körde sedan iväg till jobbet. Först när jag kom hem på kvällen fick jag veta att jag tagit fel på dag! Det var ingen maskerad den dagen! Det var vanlig skoldag! Så det hade slutat med att mina barn blev skjutsade av en annan snäll och ordentlig mamma till skolan, där de fick gå klädda som indian och cowboy hela dagen. Stackars barn, vilken mor de har! 

En annan gång sa jag till barnen att de var lediga från skolan. Fröken ringde och en av sönerna svarade i telefon och ropade sedan till mig: -"Mamma!! Fröken undrar om vi är lediga idag...?" Jag tänkte "vilken dum fråga...det borde väl hon veta!!" Så jag svarade bara "javisst, ni är lediga idag!" Senare på dagen åkte vi iväg med bilen och mötte hela skolklassen när de var på promenad. Jag utbrast -"Mäh, där kommer hela er klass gående..varför är inte ni med??" Då gick det upp ett ljus för mig. Jag hade tagit fel på dag. Barnen var inte alls lediga från skolan. Ungefär så har mina barn vuxit upp med en förvirrad och disträ moder.

Det finns många pinsamma ögonblick i mitt liv, så många att jag skulle kunna skriva en bok om mina pinsamheter. Senast var bara häromdagen då jag körde med släpvagn och tappade min för dåligt surrade last mitt i en rondell! Till och med trafikradion varnade om min incident! Såg nog ganska kul ut när jag och min mor flaxade omkring i rondellen och samlade ihop alla pinaler. Vi bjöd nog på lite underhållning till uttråkade bilister den dagen.

Här följer några fler exempel på andra pinsamheter:

* Råkade en gång sätta mig ombord på fel flygplan, som gick till helt fel destination. Oj, vilka uppretade passagerare och skrattande cabincrew jag mötte den dagen! Två flyg ( minst ) blev försenade den dagen på grund av mig.

* Missade att stiga av tåget en gång, och det slutade med att jag fick åka postbuss hem och blev nästan 24 timmar försenad.

* Jag drabbas då och då av tillfällig "narkolepsi" till mina vänners och kollegors stora förtjusning. En gång somnade jag mitt under en föreläsning på Arlanda medan jag satt och räckte upp handen för att ställa en intelligent fråga till föredragshållaren ( brukar göra det för att hålla mig vaken ). När jag väl fick ordet hade jag hunnit somna och sa: -"Det är så varmt med strumpbyxor på!" Hur intelligent framträdde jag då på en skala? 

*När jag bodde i konservativa Texas, så smet jag ifrån en amerikansk fotbollsmatch och åkte hem till en grannpojke jag hade "date" med. När Eddie såg mig med t-shirten som jag köpt på matchen, så frågade han om jag verkligen skulle ha på mig den. -"Javisst" svarade jag glatt och fortsatte in till hans föräldrar och åt middag med dom. Även dom frågade vad det stod på min t-shirt. -"Eat me!" svarade jag obekymrat. Dagen efter fick jag veta att det betyder "Fuck me!" vilket verkligen inte är något att skylta med på middag med presumtiva svärföräldrar i den övre medelklassen. Ridå! Jag fick gå och be om ursäkt dagen efter för min vulgära t-shirt. Dagen efter fick jag även veta att mina vänner på fotbollsmatchen efterlyst mig på arenan ( en av världen största ) eftersom de inte visste vart jag tagit vägen. Lite typiskt mig, att bara försvinna upp i rök utan att meddela.

Ja, pinsamheterna är många i mitt liv och det hinner säkert bli fler. Och vad gör det? Det mesta blir roliga minnen att skratta åt. Man måste våga bjuda på sig själv emellanåt. Häpp!!

När gjorde du själv bort dig senast? Berätta!! Kommentera gärna nedan!

Pinsamma ballerinor från Cullbergbaletten

Pinsam piruett

Dag 28 - Det här saknar jag..

Jag upplever att jag alltid saknar tid. Känner mig nästan alltid stressad för att jag inte hinner med mig själv, min familj, mina vänner, min träning, hemmet och allt som behöver göras. Jag hinner aldrig bli färdig med något förrän nästa uppgift pockar på. Jag tycker alltid att jag har något som hänger över mig.

Jag vill vara fri och ledig och ta dagen som den kommer, och bara göra det jag trivs med. Det är mycket sällsynt att det händer, att jag har en helt fri dag. Som ensamstående kan jag aldrig överlåta göromål till någon annan. Jag måste göra allt själv. Tvätt, städning, matlagning, ekonomi, bilen, stugan, småfix och diverse förkommande sysslor som alltid dyker upp. Om jag inte gör det på en gång, börjar det hopa sig och bli övermäktigt.

Förutom tid, så saknar jag pengar ibland. Åtminstone så pass att jag inte behöver vara orolig i slutet av varje månad, och vara rädd att pengarna inte ska räcka till. Vart tar dom vägen? Det skulle vara skönt med en liten buffert på banken och något extra att ta av ifall det blir kris. Fast jag tänker ändå alltid att jag är välbärgad i jämförelse med hur folk lever i andra delar av världen. Då slutar jag klaga och känner mig ganska nöjd.

Vad saknar jag mer? Dom där strumporna som försvinner i tvättmaskinen, Ben & Jerryglass i frysen, tystnad ibland, vackert väder ibland, en platt mage, tillräckligt bra kondition och styrka, och att bli bjuden på middag hos mina vänner ( får man bjuda in sig själv? ).

Just nu saknar jag också en speciell person i mitt liv som jag längtar efter. Jag saknar så det gör ont i hjärtat.

Dag 27 - Min favoritplats

Jag tror att jag är ganska flexibel och anpassningsbar. Jag kan nog hitta en favoritplats lite här och där. Typ "wherever I lay my hat that's my home.."

Jag har hittat många smultronställen runt om i världen där jag trivs och känner mig hemma. Just nu trivs jag väldigt bra i min stuga.

Min säng är också en favoritplats. Ett ställe där jag sover, vilar och laddar batterierna. I sängen kan jag se på TV och sitta och skriva på min laptop. I sängen kan jag äta godis och läsa spännande och intressanta böcker. I sängen kan man ha mysigt om man är två.

Naturen erbjuder många favoritplatser. En klippa vid havet eller en stubbe i skogen. Det finns favoritplatser överallt. När jag var liten lekte jag ofta ensam i skogen och fantiserade att jag bodde där. Jag möblerade och donade med stenar, stockar och granris. Eller vintertid formade jag grottor och bänkar i snön. Det fanns alltid mitt alldeles egna hemliga ställe att tillgå.

Huvudsaken är att man är trygg och trivs med sig själv, för det är ju ändå där man är hela tiden.

På bron i stugan trivs jag bra

Dag 26 - Mina rädslor..

Oj, vad är jag INTE rädd för?

Jag är rädd för att bli gammal, ful, senil och skröplig
Jag är rädd för att bli sjuk
Jag är rädd för ormar och spindlar
Jag är rädd för höga hastigheter
Jag är rädd för höga höjder
Jag är rädd för att missa flyget, tåget och bussen
Jag är rädd för att flyget ska störta, tåget ska spåra ur och att bussen ska krocka
Jag är rädd för att det ska hända mina barn något hemskt
Jag är rädd för att göra bort mig
Jag är rädd för psykopater, våldtäktsmän och lönnmördare
Jag är rädd för krig, kärnvapen och bakterier
Jag är rädd för spöken och djävulen

Listan kan göras lång för allt som kan skrämma mig. Men rädslan sitter ju i tanken, så därför tränar jag mig ständigt på att inte tänka tankar som skrämmer mig. Jag utsätter mig istället för faror hela tiden. Jag har tränat hela livet med att övervinna mina rädslor, och utmanat dem istället. Och om jag får säga det själv, så tror jag att jag klarat mig rätt så bra. Jag är sällan rädd. Jag reser på egen hand över hela världen. Jag sover ensam i min stuga. Jag går på höga höjder. Jag vågar hålla i ormar. Jag vågar somna trots att jag ser en spindel i taket. Jag vågar till och med rida på krokodiler. Och jag gör bort mig hela tiden.

Vad är det värsta som kan hända? Att jag dör? Inte ens döden skrämmer mig, men jag hoppas ändå att jag får leva länge till. Jag pekar finger åt rädslan och låter den inte få styra mitt liv.

"Rädsla är den största orsaken till vidskepelse, och en av de största orsakerna till grymhet. Att besegra rädslan är början till visdom"