Nu nalkas julefrid...?

Godafton gott folk!

Hur är läget? Dras du liksom jag med i den analkande julstressen, trots att du inte vill det och trots att du bestämt dig för att nöja dig med en enklare jul?
Det är svårt att stå emot köphysterin och alla erbjudanden som prackas på en. Det är svårt att tacka nej till alla bjudningar, julfester, glöggprovningar och släktens förväntningar på samvaro. Men det kanske är ännu svårare att inte bli bjuden. Att vara gammal, bortglömd, fattig, ensamstående, flykting eller nyseparerad är inte heller lätt när julhysterin tar fart.
Alla vet vi att julen är köpmännens tid och att det inte längre existerar julefrid. Det är bara något som förmedlas i reklamteve och i annonsblad.

Snart är det val igen och valdebatten är redan igång. Hur ska man rösta den här gången då? I vanlig ordning så presenterar kvällspressen jämförelser som talar om hur mycket extra pengar vi får i plånboken om vi röstar rött eller blått. Är det bara det som folk tänker på? Pengar?

Pengar styr den här världen och ingen vill egentligen ha det så. De flesta klagar på att tiden inte räcker till. För pengarna verkar ju alltid räcka till. Folk konsumerar mer än någonsin och julhandeln slår rekord år efter år. Folk renoverar och slänger ut fullt fungerande kök bara för att de vill ha en snyggare design, en snyggare fasad att visa upp.
Sen går det som det går och man har renoverat sönder sitt äktenskap och fått dysfunktionella barn som inte fungerar i skolan för man har glömt bort att fostra dem i hemmet.
Sen sitter exmakarna på varsitt håll i en sunkig förort och funderar på vad som gick fel. På något vis så har de fortfarande råd med varsitt hushåll, varsin bil och dubbla utgifter på det mesta.
Med tanke på det så borde de tidigare ha haft en massa pengar över varje månad när de levde tillsammans och delade på allt. De borde ha haft råd att gå ner i tid på jobbet och ägna mera tid till sina barn och till varandra. Men väldigt få tänker så. Istället för att satsa på relationen så satsar man på ett nytt hus, en ny bil, båt, sommarstuga och utlandssemestrar samtidigt som man tuggar lyckopiller och magsårsmedicin för att orka med vardagen.

Vi behöver inte mera pengar i plånboken och skattelättnader, vi behöver mera tid och mindre stress. Vi behöver varandra.
Vi har det alldeles för bra i Sverige om vi jämför med resten av världen som lever i krig, fattigdom och misär. Vi är så förbaskat bortskämda och skämmer bort det uppväxande släktet med teknikprylar och märkesvaror som inte kommer att gagna dem ett skit när de når vuxenlivet. De kommer att få det tufft. De kommer att sitta där med sina gamnackar och glo i sina telefoner och inte fatta vad livet går ut på, om vi inte sätter stopp. Nu!

Om vi nöjer oss med mindre kommer vi att få mer. Mer av sånt som vi behöver och mår bra av. Vi kan skippa bilen och få motion på köpet. Vi kan skita i den fina yttre fasaden och se till att bygga upp oss själva för att må bra. Vi kan stänga av tv och dator och ägna oss mera åt sällskapsspel och livliga diskussioner.
Vi kan strunta i pulled pork, macarons, årets glögg, och Morbergs viner och istället äta ärtsoppa på burk och inse att man överlever i det enkla. Eller rättare sagt det enkla är en nödvändighet för överlevnad. Filippinernas överlevande offer vet hur man gör för överleva med enkla medel, de är så illa tvungna. Vi i Sverige har alla resurser vi behöver för att skapa oss en tillfredsställande värld där vi alla kan må bra, men vi gör det inte. Varför?

Vi skapar själva taggtråden som hindrar oss från att leva livet fullt ut

Fredagen den 13:e...

Fredagen den 13:e september gick jag till banken en tidig morgon och köpte ett hus, och samma dag fick jag nycklarna och kunde börja flytta in. Vi håller fortfarande på att flytta in. Grejer står överallt där de egentligen inte ska vara. Ute i garaget, i banankartonger och i svarta sopsäckar. Sakta men säkert börjar det bli ett trivsamt nytt hem. Nytt hus, nytt område och nya familjemedlemmar.

Vi är två vuxna med totalt sex barn, ett barnbarn och två katter. Det är dock bara två vuxna, två barn och två katter som kommer att samsas om 6 rum och kök. Katterna har precis börjat lära känna varandra och det går sådär. Den lilla kattfröken på 4 månader morrar och fräser mest åt kattgubben Svenne som hunnit bli 8 år. Svenne beter sig som en gammal klok farbror och låter den unga damen hållas. De samsas dock kring matskålen och de sover om nätterna. Allt går i sakta mak framåt, ett steg i taget.

Jag har varit mer förvirrad än vanligt i flyttröran och ni som känner mig vet att då är det illa ställt. Jag vimsar omkring hela tiden och vet knappt var jag har ett par rena strumpor. Än mindre mina trosor. Häromdagen hade vi besök av en gammal kär vän. När vi satt och fikade vid matbordet kände jag något onaturligt på mitt ena lår. Det kändes som en svulst innanför byxbenet. Jag ursäktade mig och gick ut ur rummet för att kontrollera vad det var för konstig knöl jag hade fått på låret. När jag drog av mig jeansen upptäckte jag att det bara var mina smutsiga trosor som av någon anledning råkat hamna där. Ja, jag råkar hittade saker på de mest oväntade ställen. Som när jag höll på att montera nya beslag på köksluckorna och råkade skruva fast handtaget på insidan av skåpet. Inte så smart..ganska opraktiskt faktiskt.

Vid ett par tillfällen har jag assisterat mina kära sambo med dammsugaren medan han hållit i borrmaskinen. Detta för att suga upp allt damm som uppstår när man borrar i hårda betongväggar. Medan han borrat har jag stått där med munstycket intill borren, men jag glömmer alltid en viktig detalj. Att slå på dammsugaren.

Tur att jag har en lugn och förstående sambo som står ut med mig, håller ordning på mig och har överseende mina tabbar och fadäser. Det blir ett intressant liv. Fortsättning följer när jag får en liten kvart över att skriva igen...Just nu har jag fullt upp! Ha de!

En enda röra...flyttröra...

Om ni undrar varför min blogg ligger och ruttnar bort, så ska jag försöka berätta det i korta ordalag.

För det första så har min dator drunknat och det fanns inget att göra för att rädda den. Ett hett tips: Häll inte vatten över era datorer! Ett proffs har typ obducerat den och funnit att den är utom all räddning. Jag fick dock veta att han aldrig sett så skitig dator förut (! ) Sanitär olägenhet. Förmodligen drunknade den nog mer i smuts än i vatten, den stackarn. Ja, den överlevde ju alla mina senaste resor, bl a en månad i Indien och jag har väl inte varit så värst försiktig med den.

Annars så lever jag i ett flyttkaos just nu, och jag känner mig fruktansvärt splittrad. Jag varvar mellan att packa banankartonger, sortera papper och försöka kränga iväg en del saker som jag inte tror mig behöva i framtiden. Ett mastodont arbete. Varför har man så mycket saker? Jag vill ju egentligen leva som en asketisk munk med max 5 ägodelar. Annars börjar sakerna att äga en själv. Så vill jag inte jag ha det.

I stressen så glömmer jag det ena efter det andra och är mer förvirrad en vanligt. Ja, då kan ni tänka själva! Går det? Ja, jag kan!  Jag har en helt fantastisk förmåga att röra till det ännu mera, när jag redan har det tillräckligt rörigt omkring mig. Jag blir så trött på mig själv...jättetrött...ungefär som när Maria Montazami rör ihop det.

Häromdagen bad jag mina föräldrar vara i min lägenhet för att ta emot postbudet som skulle komma med paket. Jag meddelade att jag gömt en nyckel på ett ställe så de skulle kunna ta sig in. Senare på dagen ringde mamma i panik, för nu var de utanför min lägenhet tillsammans med postbudet, men med en nyckel som inte passade i min dörr. Jag hade visst lagt dit fel nyckel på gömstället! Typiskt!

Igår skyndade jag mig från jobbet för att ta itu med röran hemmavid och promenerade hem i rask takt. Väl hemma hade jag ingen nyckel! Jag mindes plötsligt att jag hade kvar min jacka på jobbet med nycklarna i jackfickan. Jag promenerade tillbaka de 2000 metrarna till jobbet. - "Det man inte har i huvet, får man ha i bena" meddelade jag glatt mina kvarvarande kollegor som förvånat glodde på mig som återvänt som en virvelvind i det tysta kontorslandskapet. Jag gick till jackan och kände efter i fickan, men ingen nyckel där! Va tusan nu då? Då kände jag efter i min kasse som jag burit på hela vägen fram å tillbaka, och naturligtvis så hade den gömt sig där hela tiden! Mina kollegor gapade som fågelholkar.
-"Det finns bara en som kan göra en sån sak, och det är du Rosie!". Jo, jag är unik på det sättet. Jag hade alltså gått 4 km i onödan! Nja, egentligen inte...det var ju vackert väder och jag kan gott behöva en extra promenad. Tror ni det slutade där? Nej, nej! När jag kom hem igen så kom jag på att jag faktiskt haft bilen till jobbet på morgon ( vilket jag mycket sällan brukar ha ). Så det var bara att trava iväg och gå ett par kilometer till...

Idag kom ett nytt paket med Postbudet ( Stefan från Posten ringde igen och meddelade trött - "Du har fått paket...igen...!" ). Denna gång kom paketet hela vägen från Kina och det var tänkt att bli en present till en som står mig mycket nära. När jag öppnade paketet så upptäckte jag att jag fått helt fel grejer...åtminstone helt fel märke...Skit! Jag kan inte skicka tillbaka det heller. Jag funderade på hur det gått till och gick in på internetsidan igen och såg då att man blir länkad till en annan sida med ett annat märke...Helt och hållet mitt eget fel i brist på uppmärksamhet. Men det är feta smällar man får ta ibland...och det kunde ju varit ännu värre.

Ungefär så ser mina dygn ut nuförtiden. Ja, jag stressar faktiskt dygnet runt. Igår natt vaknade jag och kände att något var fel ( förutom att jag var kissnödig ) och steg upp mitt i natten och funderade plötsligt på var min katt Svenne var. Han brukar alltid ligga och vakta, beredd att gå till anfall om man går upp med nakna ben och fötter på natten, men denna gång fick jag inga klor i bena.
Det gick upp för mig att han var kvar i trappuppgången sedan han smitit ut kvällen innan. Så fort jag öppnade dörren rusade han in med full fart. Stackarn hade kissat på min dörrmatta då han inte haft tillgång till sin toalett. Duktig katt som går på vår dörrmatta och inte någon annanstans i trappuppgången!

När jag har allt under kontroll ( vilket jag hoppas ska kunna ske någon gång i mitt liv ) så ska jag försöka delge er mera av mina sobra tankar, som kanske inte alltid håller måttet...men jag försöker åtminstone.

Förresten! Inte nog med att jag har det rörigt på fritiden, så är det lika rörigt på jobbet! Jag är numera support för Norge och snacker kun norsk hele dagarna. Akkurat kjempeflott! Ha de!    

Svenne latar sig i godan ro...man skulle fått vara katt ibland.. 

Min tvättstuga är inte som andra...

Jag har redan berättat om min tvättstuga, för det är ju där allting händer. Det har varit picnic, nästan slagsmål, kärlekskranka karlar, bränder att släcka och mycket mera under de tre år jag bott här. Snart flyttar jag och får min alldeles egna privata tvättstuga. Oj vad tråkigt det kommer att bli!

Ikväll när jag besökte tvättstugan så fann jag att någon verkar ha flyttat in här. Det står 2 sängar, bord, fåtölj och tv där nu. Varför??  Tänker någon bo här eller tänker någon tvätta sina möbler här? Möjligen är det bovärden som ställt dit grejerna på uppdrag från Övikshem. De kanske vill göra tvättstugemiljön lite mysigare så att man kan ta sig en tupplur eller se på tv medan man väntar på att tvätten ska bli färdig. Vilken service!
Jag blir dock inte förvånad om någon flyttar in där. När jag bodde i hyreshus på Valhalla var det en gubbe som bodde i ett förråd i källaren. Han hade både säng och tv där. Förmodligen var den redan så stora invandrarfamiljen tillräckligt trångbodda och tyckte att farbrodern som också klämt in sig tog för stor plats, och då blev han hänvisad till en liten skrubb i källaren. Jag lovar...källargubben existerar på riktigt! Åtminstone på Valla!
När man bor i ett stort hyreshusområde så får man se och uppleva det mesta. Jag minns när jag bodde på Valhalla som barn och zigenarfamiljen som bodde granne med oss förvarade sin travhäst i soprummet! När vaktmästaren reagerade och bad dem flytta på hästen, så tog dom istället och band den bakom Vallakiosken, där hästkraken fick stå om nätterna.
Jag skulle kunna berätta åtskilliga anekdoter från mina år som skötsam hyresgäst, men jag tar det när jag inte är så trött...som just nu när ögonen går i kors...blir så svårt att skriva begripligt då. Snart är jag villaägare och då kanske jag får återkomma och berätta om mina grannar i närområdet. Förhoppningsvis bara trevlig saker. Natti natti ( OBS! Jag sover hemma i min egen säng och har inte gått å lagt mig i tvättstugan ). 

Sylta och safta i en enda röra...

Egentligen har jag inte tid att skriva, jag borde egentligen sova eftersom jag ska upp igen om mindre än 6 timmar. Men egentligen så gör jag det bara för att varva ner. Egentligen hade jag inte tid att plocka hallon ikväll heller, men jag kunde inte låta bli. Det finns ju hur mycket hallon som helst i år, och de är stora, fina och nästan helt befriad från mask. Det gör ju egentligen inte så mycket att få i sig en och annan hallonmask, för de smakar ju mest hallon, men vegetarianer bör ju egentligen inte äta mask. Det är mycket man egentligen borde göra och inte göra. Det är mycket egentligen egentligen...

Hur som haver så drog jag iväg efter jobbet med bärhinken i högsta hugg. Jag försvann i hallonsnåren och fann snart värsta bästa stället med hallonbjässar stora som jordgubbar. Snart var det en pojke i 10-årsåldern som fick korn på mig. Han följde mig hack i häl och skrek snart till sina föräldrar som fanns någonstans i närheten: - "Kom hit!! Jag har hittat paradiset!!"
- Men stick och brinn!! ville jag väsa till ungen som tänkte våldgästa mitt ställe. Jag önskade att jag även hade haft mina vampyrtänder till hands i det ögonblicket, så jag hade kunnat skrämma brallorna av all som närmade sig...moahahaha. Men jag bet dock ihop och snart var en mamma och en pappa där också och snodde mina bär.
Nåväl bären räcker till oss alla i år och det är egentligen skamligt att inte fler nyttjar allemansrätten och tar sig ut i naturen. Det är både nyttigt och roligt. Moder Jord är god och vi får frossa i dessa goda nyttigheter fortfarande trots att vi misshandlar vår planet som vi gör.

Alldeles för länge höll jag mig kvar i hallonbuskarna innan jag gick till bilen. Då såg jag att min mobiltelefon hade laddat ur, och det började bli bråttom att ringa min son som jag lovat skjutsa till bussen. Jag skyndade hem och fann ingen mobilladdare vart jag än letade. Jag har även en mobil hemtelefon och även den hade laddat ur. Konstaterade snart att jag hade två telefoner utan ström och utan laddare! Dynga på brö!!
Jag förstod snart att dottern måste ha fått med sig dem när hon åkte till pappan tidigare på dagen. Mitt hem är ett kaos just nu, eftersom jag rensar i röran...enligt Feng Shui,
Jag började få panik eftersom det var bråttom och jag har dessutom varken sonens eller dotterns telefonnummer i huvudet.  Jag lär mig dem aldrig ( ja jag är senildement ) och deras nummer finns inte att hitta via nummerupplysningen. Båda ville jag ha tag på och ingen av dem kunde jag få kontakt med. Jag sprang ut i trappuppgången för att låna telefon hos en granne så att jag skulle kunna kontakta pappan till min dotter ( hans nummer har jag i huvudet ). Jag ringde på alla dörrar, men ingen öppnade. Det borde jag ha kunnat förutse eftersom det bara bor gamla tanter i trappuppgången som aldrig öppnar dörren om man ringer på oanmäld på kvällen. Klokt av dem!

Jag sprang ut till bilen och åkte iväg till jobbet för att låna telefon och en mobilladdare. Väl framme så hade jag passerkortet i handen, men kom inte på vilken kod jag hade. Min stressade hjärna fick totalt hjärnsläpp! Vad göra? Jag kände mig totalt handikappad och helt oförmögen att komma i kontakt med mina barn eller omvärlden. Jag kom på att jag hade koden på ett hemligt ställe i min handväska, som jag naturligtvis hade hemma. Skit! Jag brassade hem igen, slet åt mig handväskan och återvände till jobbet. Väl där hittade jag slutligen en mobilladdare och således även mina barns telefonnummer.  Snart stod jag utanför sonens hus, för att plocka upp honom och ett antal flyttkartonger som han fixat till mig. Jag ska ju snart flytta.
Efter skjutsning till bussen ( som sonen hann med ), så fortsatte jag hem till min flyttröra för att koka delikat hallonsylt. När sylten var klar så upptäckte jag att jag saknade glasburkar kl 23.00 på kvällen. Vad göra? Jo, jag gick ner till soprummet för källsortering och fann ett antal fina glasburkar som jag tog hem och diskade mycket ordentligt. Jag till och med lade dom inne i ugnen så att de blev riktigt heta innan jag öste upp sylten. Flyttkartongerna står nu på plats i vardagsrummet och syltburkarna står upp- och nervända på diskbänken. Man ska vända dem upp och ned tills sylten kallnat, så vacuumförpackas de.
Åtta härliga snyltburkar blev det!  - "När man kan köpa färdig sylt på affärn!" kanske du säger.  Men mina syltburkar är mödan värd. All stress, jäkt och vedermödor gör att denna sylt äter man med andakt ( hur man nu gör då...men ändå... ). Ge er ut i skog och mark ni också, men passa er för att sno mina bär!

Hallonluja!

Norrfällsviken gör dig ej besviken....

På somrarna brukar jag ofta åka till Norrfällsviken eftersom det ligger ganska nära mitt sommarställe. Det är så vackert i Norrfällsviken ( liksom överallt i Höga Kusten ) och här finns så mycket att se och göra. Om man gillar att spela golf ( inte jag ) så finns här en av Sveriges vackraste golfbanor. Har du tur så kan tama renar slå följe med dig under hela din 18-hålsrunda. Otroligt, men sant!
Själv brukar jag solbada i Storsand eller vandra omkring på de olika vandringslederna som finns runt om hela Norrfällsviken. Jag köper även gärna rökt lax på Fiskafänget eller äter världens godaste pizza på Pizzeria Kompassen. Den fina campingen behöver jag aldrig nyttja eftersom jag sover hemma i stugan, men det finns mysiga stugor att hyra för den som vill ( om man inte har husbilen eller husvagnen med sig ).

Fiskeläget

Pizza Mamma Mia från Kompassen 

Massor av klappersten

Vackra vandringsleder

Kapellet i Norrfällsviken

Lägg till bildtext

Oväntat besök..

Häromdagen hade vi en heldag i Norrfällsviken, och åkte nöjda och belåtna hem till stugan på kvällskvisten. När vi svängde av vid stugan upptäckte jag att någon satt i våra utemöbler, och jag kände hur hjärtat flög upp i halsgropen. Vem kunde det vara och vad ville han? När jag kom närmare upptäckte jag att det var min granne Kurt ( han kan lika gärna heta Börje, Pelle eller Sven ). Kurt är en enstöring på drygt 90 år som bor i ett litet ruckel vid vägen. Han håller koll på det mesta som händer i byn och brukar komma förbi mig någon gång per sommar för att skvallra och dra en och annan rövarhistoria. Allt som är värt att veta om grannarna i byn får jag veta. Däremot är det meningslöst att jag säger något till honom eftersom han nästan är stendöv, och det är svårt att upprätthålla någon dialog om man inte är extremt tålmodig och utrustad med en ljudlig stämma. Det är lätt för honom att höra fel har jag märkt och kanske ska jag inte lita på allt han säger.
Hursomhelst så satt han i utemöbeln och jag upptäckte ganska omgående att han var tämligen berusad. Han var aspackad. Han ursäktade sig och förklarade sluddrande att han kommit för att välkomna oss till stugan. Jag svarade att det var ju snällt av honom att tänka på oss, men att han var välkommen att hälsa på när han var nykter. Så tog jag honom under armen och sa att jag skulle följa honom hem. En 90-årig knagglig gubbe med för många glas i benen, ska inte gå ute själv på vägen. Han stödde sig på mig och stapplade i rask takt nerför vägen. Väl framme vid farstun hemma hos honom, vek sig till slut gammelbenen på honom. Jag lyckades dock få upp honom i en fåtölj som han hade på bron. Jag tog nyckeln som han hade runt halsen och låste upp ytterdörren och öppnade. Jag ångrade nästan att jag gjorde det. En odör utan dess like mötte mig. Jag kan inte med ord beskriva stanken. Det var bara för mycket. Jag gick ändå in i misären för att lokalisera var han hade sängen bland all bråte, medan jag hulkade och försökte låta bli att spy. Min tanke var att bädda ned honom så att han inte var en fara för sig själv. Jag hittade en säng med sängkläder som inte blivit tvättade det senaste decenniet och försökte lotsa in honom dit. Men han vägrade. Han ville bestämt sitta i sin fåtölj och snurrade med pekfingret i cirkel mot sin panna för att förklara att det var så det kändes i huvudet på honom. Jag uppmanade honom att inte ge sig ut på byn nåt mer och att absolut inte dricka en droppe till. Innan jag gick tog jag hans halvt urdruckna Koskenkorva som han hade i byxlinningen och gömde den bakom en massa skräp i köket.
Senare på kvällen återvände jag för att kontrollera hur han mådde och då låg han raklång på verandan och sov djupt. Avsmullen alltså. Jag försökte väcka honom för att ta in honom i huset men han grymtade motvilligt och flyttade sig inte ur fläcken. Jag vek ihop en kofta och lade under hans huvud och hittade några gamla jackor att lägga över honom. Så att han inte skulle frysa och så att myggen inte skulle äta upp honom. Jag tänkte oroligt på honom innan jag somnade. Skulle han klara natten? Men jag behövde inte oroa mig särskilt länge.

Nästa morgon vaknade jag tidigt av att det bultade på dörren och där stod Kurt igen. Han var djupt skamsen och ville be så mycket om ursäkt för hans uppträdande. Han förklarade att han hade tänkt att supa ihjäl sig för att få slut på hans eländiga liv. Gång på gång bad han om förlåtelse och berömde mig för att jag var så snäll med honom. Med sig hade han en gåva för att visa sin tacksamhet. Det gjorde nästan ont i hjärtat när jag såg att han ville ge bort bland det finaste han ägde till mig. Jag sa att jag inte behövde något och att han inte behövde be om ursäkt. Alla gör vi tokigheter ibland och det är ju självklart att vi ska bry oss om våra medmänniskor, speciellt de som har det svårt. Han envisades med att jag skulle ta emot hans gåva och det hade varit otacksamt av mig att inte ta emot den.

Det blir en ära  för mig att få dricka ur dessa sejdlar någon gång...

Det är så sorgligt att vissa människor får leva i sådan misär utan att någon bryr sig. Nog för att Kurt är den typen som vill klara sig själv.. men ändå. Han har barn.. men som aldrig bryr sig eller hör av sig. Han har en kvinna som han bor hos emellanåt, men hon har av förståeliga skäl ingen lust att bo hos honom. Ibland kommer "finskan" ( som han kallar henne ) när det är vackert väder och besöker honom. Då brukar de sitta ute på hans gräsmatta och Kurt spelar tjusigt på dragspel för henne och ler sitt tandlösa leende. De håller varandras händer och är hur gulliga som helst. När Kurt slutar sina dagar lämnar han ett skitigt ruckel fyllt av gammalt bråte som inte duger till annat än att brännas upp. Å andra sidan kan man inte ta med sig något dit man går. Det är kanske dagens lärdom när allt kommer omkring.  

Mera om sjukvårdsreformen..

Mina tankar ( sobra eller osobra är upp till dig att bedöma ) går vidare.

När sjukvårdskostnaderna fördubblas var 8:e år p g a livsstilsrelaterade sjukdomar, så måste man göra något radikalt åt livsstilen. Jag har ingen färdig paketlösning att erbjuda för detta stora problem, men vi måste börja någonstans. Redan idag finns det begränsningar i sjukvården för individen, då den som röker måste sluta och den överviktige måste gå ner i vikt för att kunna bli erbjuden vissa operationer. Patienter erbjuds friskvård på recept framför läkemedel, och det blir allt större begränsningar när det gäller sjukskrivning. Förmodligen finns det en dold prioriteringslista inom vården, där en 20-årig idrottsman går före en 50-årig arbetslös rökare. Men det talas det naturligtvis inte öppet om.

När Erlander och gubbarna införde sjukvårdsreformen på 40-talet, var situationen en helt annan än idag. Man hade knappast tagit i beräkning att den fria sjukvården skulle kosta sådana enorma pengar och det fanns inga livsstilsrelaterade sjukdomar av den omfattning som finns idag. Hade man vetat detta, så hade man sannolikt aldrig infört den, inte utan begränsningar och villkor iallafall. Kanske hade vi varit mycket friskare idag utan den fria sjukvården. Då hade vi blivit tvungna att göra något åt hälsan på egen hand.
Det är samma sak med alkoholen. Om alkohol hade uppfunnits idag så hade den varit förbjuden och klassad som narkotika. Om vi hade behållit motboken och inte gjort alkoholen så tillgänglig så skulle inte var fjärde sjukvårdssäng upptas av patienter med alkoholrelaterade problem.

Idag pratar vi om sjukvårdsreformen som en "helig ko" som inte får röras trots att folket "svälter". Vi glömmer att detta är en förhållandevis färsk reform som inte funnits så länge i människans historia, och den är inte avsedd att missbrukas. Vi har redan blivit drabbade av Försäkringskassans försämrade villkor, och detta   har grund i att det förekommit för mycket missbruk. Vi människor har inte förstånd och inte tillräcklig känsla för solidaritet för att kunna använda statliga pengar på rätt sätt. Alla vill roffa åt sig så mycket som möjligt, och alla tänker på sitt. Gratis är gott.

Vi har blivit alltför bortskämda, och vi förväntas få allt serverat och att vi ska bli omhändertagna av samhället.
Vi lever med begreppet "curlingföräldrar" och "curlingbarn" vilket betyder att man ger sina barn en björntjänst. Det uppväxande släktet har inte behövt kämpa för någonting, åtminstone inte något från den materiella världen.  Vi har inte ens värnplikt längre. Ingen har behövt vara hungrig eller frysa. Vi sitter bekvämt framför våra tv-apparater och datorer och behöver bara ta upp telefonen för att ringa efter en pizza.

Människor behöver sätta mer tilltro till sig själva och inte sitta apatiska framför skärmen. Roten till det onda är brist på mening i tillvaron. Om vi kunde skapa meningsfull sysselsättning till alla, så borde vi komma en bit på väg. Vi måste lämna tillbaka ansvaret till individen, och låta människor själva ta kommandot över sina liv.
Den som tror på sig själv har mycket större möjlighet att bli frisk än den som identifierar sig med sin sjukdom.

Det finns många faktorer som påverkar människors hälsa och det är ett komplext problem som inte har bara en enda lösning. Det finns olika lösningar för olika problem och olika människor. Jag tror ändå på att ställa högre krav på individen att ta tag i sin hälsa och i sitt liv. Kropp och själ hör ihop. Om vi börjar med att må bra i kroppen så mår vi snart bra i knoppen, och tvärtom. Vi har en lång väg att gå och vi går mot svårare tider. Vi kommer successivt att märka att våra förmåner urholkas mer och mer, när det gäller sjukvård, arbetslöshetsersättning, sjukersättning och pensioner.

Vi behöver fler friskvårdskonsulter i samhället, på arbetsplatser och skolor. Inspiratörer som har kunskap att ge adekvat vägledning för den som behöver. Om inget radikalt sker så kommer det inte att finnas någon hemtjänst, åldringsvård och pensioner när våra barn blir gamla. Kanske redan när jag själv går i pension.

Har du själv något bra förslag på hur vi ska lösa detta problem? Dela med dig isåfall!

Sköt om er så länge!

Sommarbilder...

En semestervecka har jag fått hittills i sommar och jag är helt nöjd. Jag säger det i bilder denna gång. Här kommer ett axplock...Vill även passa på att önska alla mina läsare en riktigt skön sommar!

På verandan med sommarpratarna i radion...

Sandöbron

Fjären, Ulvön

Inga frukostägg

Sommarhoj

Bergsbestigare

Rambo skjuter skarpt

Lata dagar i hängmattan

Behöver jag säga att jag älskar sten och skärgården?

Varför inte?

Tjockan kommer!

Fortsättning på förra inlägget...

Precis som jag förväntat mig så blev det en del reaktioner på gårdagens inlägg, dock mest positiva. Jag är medveten om att det är en het potatis och att jag trampar vissa på tårna. Jag är glad att få många reaktioner och jag välkomnar gärna en debatt så att vi kan prata om det. Det talas alldeles för lite om att var fjärde vårdplats i Sverige upptas av alkoholrelaterade problem, för att dra ett exempel.

Jag är helt på det klara med att det är svårt att göra inskränkningar på människovärdet. Även mördare, våldtäktsmän och pedofiler är människor. Men vars går gränsen för statens omhändertagande? Ska våra skattepengar gå till att sanera spelmissbrukarens skulder också?

Solidaritet gäller från båda håll och att alla tar sitt ansvar. Jag vill värna om det friska och inte det sjuka. Där kommer medmänskligheten in. Jag vill att alla ska vara friska och må bra. Eftersom det inte fungerar som det är idag, att folk skiter i läkarens rekommendationer/ordinationer, så kan större krav på individen ge ett bättre resultat på sikt.

För att en stöldförsäkring ska gälla så ställs en hel del krav på individen/försäkringstagaren. Man måste ha ett godkänt lås och i övrigt vara aktsam. Detsamma borde gälla den svenska sjukvårdsmodellen, som håller på att utarmas mer och mer. Alla försäkringar kräver eget ansvar och omdöme av individen. Försäkringsbolagen erbjuder ett solidariskt kollektiv, men det finns begränsningar och villkor som reglerar den hjälp och den ersättning man får. Det är inget konstigt alls, tycker jag.

Jag skulle gärna se att staten tog ännu större ansvar för folkets hälsa. T ex genom att subventionera det som är hälsosamt, och momsbelägga det som är onyttigt. Redan idag har man ju större skattepåslag på alkohol och tobak, men jag skulle gärna se att det infördes på godis, läsk och snask också. En hamburgare, då och då, gör ingen större skada om man i övrigt lever hälsosamt. Staten kan aldrig helt och hållet förhindra vad medborgarna gör med sina liv. Somliga kommer alltid att riskera livet genom exempelvis fortkörning, trots hastighetsförbud. Alla har ett val och det är upp till var och en vad man vill prioritera i livet och ta konsekvenserna.

Våra skattepengar räcker inte hur långt som helst. Jag tror på att stärka och stödja det friska i samhället genom att subventionera friskvård och införa obligatoriska regelbundna hälsokontroller till självkostnadspris.
Jag tror att många skulle ta ett större ansvar för sin hälsa om det ställdes högre krav från både staten och arbetsgivarna. Detta är av ren omsorg och för individens bästa, precis som föräldrar ställer krav på sina barn för att de ska bli förändring och resultat. Hur många barn skulle knalla till skolan varje dag om vi inte hade obligatorisk skolplikt? De skulle nog hellre vara hemma och leka och spela tv-spel.

Det är en knivig fråga och inte lätt för politikerna att få till stånd ett optimalt rättvisesystem. Statens uppgift är att fördela resurserna för maximal utdelning och så att så många som möjligt har sina behov tillgodosedda. Arbetsgivarna ska ansvara för arbetsmiljön tillsammans med facket/arbetstagarna, och det är upp till arbetarna att använda den skyddsutrustning och de arbetshjälpmedel som erbjuds. Det bör råda en samverkan i samhället där var och en ansvarar för sin del. Vi ansvarar själva för vad vi stoppar i munnen och hur vi behandlar våra kroppar. Vården erbjuder idag förebyggande friskvård och stöd till patienter som behöver ändra sin livsstil, men många väljer ändå bort det, tyvärr. Det är att missbruka våra generösa förmåner som de flesta andra länder saknar. Vi har blivit bortskämda och tar så mycket för givet.

Den kortaste stickan drar ändå individen själv som måste leva med sin livstilsrelaterade sjukdom.

Jag önskar att våra skattepengar skulle användas i större utsträckning på den kommande generationen i form av skola och utbildning. Jag önskar att våra ungdomar får lära sig att ta ett större ansvar för sin hälsa och för vår miljö.  Det verkliga miljöarbetet börjar inom oss själva. 

Godnatt så länge...nu tänker jag ta ansvar för min värdefulla nattsömn..

"Människan först offrar sin hälsa för att tjäna pengar. Sedan offrar hon sina pengar för att återfå sin hälsa. Efter det är hon så orolig för framtiden att hon inte kan njuta av nuet, vilket resulterar i att hon varken lever i nuet eller i framtiden; hon lever som om hon aldrig kommer att dö, och dör sedan utan att någonsin verkligen ha levt".

Citat från Dalai Lama

Naturen är en källa till kraft och hälsa...och den är helt gratis!

 

Vållande till egen sjukdom

På senaste tiden har jag på nära håll uppmärksammat en hel del brister i svensk sjukvård, eftersom jag har haft närstående som varit i behov av den. Personalen går på knäna och det finns inte utrymme för alla behövande. Patienter får sova i korridorer och skickas hem nästan omgående efter allvarliga operationer. Idag får patienten stanna max ett par dagar på sjukhuset efter ingrepp som för bara några år sedan innebar ett par veckors sjukhusvistelse. Folk skickas nyopererade på bår i taxibilar istället för att få adekvat ambulanstransport. Det haltar både här och där och en slags konstgjord andning upprätthålls för att uppvisa en någorlunda godkänd statistik. Det är pengarna som styr, liksom allt annat i samhället. Människor är inte människor utan siffror på ett papper. Fler och fler tycks hamna i vårdkarusellen och människor tycks inte bli friskare trots att de skulle kunna ha alla förutsättningar att bli det.

Det stör mig att en större andel av de patienter som uppsöker svensk sjukvård, aldrig skulle behöva det om de skötte om sig och sin hälsa. När man hör om nyopererade som gnäller för att de inte får hjälp att ta sig ut och röka, börjar man fundera på om de ens borde vara berättigad till fri sjukvård.
Mängder av människor förstör sin hälsa genom tobak, alkohol, felaktig kost och brist på motion. De begår ett långsamt självmord samtidigt som de kräver livsuppehållande åtgärder från vården. Man kan inte äta kakan och samtidigt nonchalera det energiuttag som krävs för att göra sig av med kalorierna.

Samtidigt som vissa människor belastar sjukvården på grund av egen förvållan, finns det massor av människor som tar sitt eget ansvar och ser till att hålla sig friska. Alla betalar lika mycket av sina skattepengar, men alla får inte lika mycket utdelning. Det är givetvis en form av solidaritet som är berättigad. Jag har inget emot att hjälpa de människor som drabbas av sjukdomar och olyckshändelser som de själva inte kan råda över. Men jag tycker inte det är rätt att vi ska betala fullt ut för dom som inte vill ta sitt egenansvar. I så fall ska motsvarande delas ut till de som faktiskt tar sitt ansvar och satsar på sin hälsa.

De som lägger ner stora pengar varje år på gymkort, joggingskor, skidutrustning, hälsokost, alternativ medicin och andra hälsoförebyggande åtgärder borde gynnas av staten. Det borde åtminstone vara avdragsgillt på deklarationen ( BOT-avdrag ).

Om man är i behov av vård på grund av egen förskyllan, så borde man själv få stå en del av kostnaden, stå en slags självrisk. Det är inte ok att skita i allt på andras bekostnad. Var och en måste inse att de ansvarar för sin egen hälsa på samma sätt som de ansvarar för sin bil, sitt hem, sina barn och sitt jobb. Tidigare generationer har byggt upp ett välfärdssamhälle som nu håller på att raseras och urholkas mer och mer. Vi ska vara rädda om våra förmåner som fri sjukvård och inte missbruka detta på bekostnad av annat.

Om jag skiter i att serva bilen, så får det konsekvenser. Jag kan inte kräva att staten ger mig en ny bil. Detsamma borde gälla den egna hälsan. Idag är alla så pass upplysta och informerade om riskerna, så de kan knappast skylla på brist på kunskap.  Enda sättet att få många människor att förändra sin livsstil är att kräva det. Fler och fler arbetsgivare börjar kräva av sina anställda att de motionerar och har en hälsoförebyggande livsstil och det är inte mer än rätt. Vem vill anställa en slö soffpotatis som måste springa ut och ta rökpauser titt som tätt? Vem vill anställa en tickande bomb som riskerar hjärtinfarkt vilket ögonblick som helst.
Det är för lätt att skylla på annat och urskulda sig. "jag har inte tid....det är så stressigt just nu...jag håller på och renoverar huset....jag har så mycket med barnens aktiviteter...om jag bara hade ett annat jobb skulle jag orka...man blir sjuk ändå...det är ingen idé..."o s v. Ursäkterna är oändliga.

Jag tycker staten borde införa årlig besiktning för alla människor som vi själva får betala för, och att det ska krävas ombesiktning till dess att vi uppfyllt samtliga tester, precis som det fungerar med den obligatoriska bilbesiktningen.  Är jag hård, kall och cynisk? Möjligen..men det är i all välmening. Jag vill värna om folkhälsan och jag vet att folk skulle må så mycket bättre om de tog sig i kragen. Både kroppen och själen skulle dra nytta av detta och depressionerna skulle minska. Vi har allt att vinna på att satsa på hälsan och man sätter mycket på spel om man nonchalerar detta.

Det är märkligt att inget politiskt parti tycks ha ett program för hälsovård värt namnet, när kostnaderna för sjukvården är på väg att fördubblas vart åttonde år. Vi står inför en svårare finansiell kris än vi tidigare upplevt. Vi har hur många vårdcentraler som helst, men väldigt få friskvårdscentraler. Jag efterlyser centraler som är öppen för allmänheten där man kan få hjälp med att sluta röka, gå ner i vikt, lära sig laga hälsosam mat, och där man kan motionera och styrketräna under vägledning. Många menar att hälsa inte är någon politisk fråga och att man inte ska inkräkta på den personliga integriteten. Men när kostnaderna för ohälsa är större än vad vi har råd med, så måste vi göra något radikalt. Hur kan vi få människor att ta kommandot över dem själva och inspirera till ett hälsosammare liv? Någon som har något förslag?

Första hjälpen = hjälp dig själv!

Möte med det okända...

Jag tycker det är spännande att höra om spöken och övernaturliga saker. Jag är säker på att det finns små troll och hustomtar som tycker om att skoja med oss i våra hem. Alldeles säkert har jag tomtar på loftet ibland. Ni har förmodligen blivit drabbade av samma fenomen som jag.

Hur kan man annars förklara att strumpor och sockor försvinner spårlöst? Jag brukar samla på omaka sådana i en säck som bara blir större och större i hopp om att hitta den försvunna maken. Sist jag räknade antalet omaka strumpor i säcken fanns där 78 stycken i olika färger och storlekar!! Jag brukar då och då tömma säcken och försöka hitta ett par som passar varandra. Det är som att spela ett hopplöst Memory där flera av korten saknas. VAR försvinner strumporna? VEM tar dom? Har du något bra svar så är jag tacksam om du meddelar mig.

Jag undrar även vem som roar sig med att trassla ihop alla sladdar? Alldeles för ofta måste jag nysta upp och lirka upp dessa härvor och jag funderar på vilka som roat sig med att slå knut på knut på sladden till mobilladdaren bland annat? Hur går det till? Har du något bra svar?

Sen undrar jag också vem det är som stjäl min tid? Ena stunden när jag tittar på klockan är den 20.30 och i nästa ögonblick är den plötsligt 23.30 och jag har inte hunnit med hälften av det jag tänkt. Det är samma visa varje dag. Dessutom verkar det som om någon skruvar upp hastigheten på tiden nuförtiden. Det går bara fortare och fortare och jag hinner inte med. Jag ser i ögonvrån hur de där små trollen sitter och fnissar och skrattar åt mig medan jag stressar och flänger omkring.

Inte nog med att de stjäl min tid...de stjäl också mina pengar!! Varje månad likadant. Hinner inte med att få in lönen på kontot förrän den är slut. Jag anar att de små liven har ett berg av mina surt förvärvade pengar och att det inte är någon idé att göra en polisanmälan. Men jag har god lust. Skulle vara intressant att se vad lagens väktare skulle göra åt saken. Skulle de skicka spaningsroteln på uppdrag eller skulle de spärra in mig bakom galler? Jag har dock massor av vänner och bekanta som kan vittna om samma sak, så de skulle ju inte bara kunna lägga ner fallet. Kanske efter en tid om spaningsuppslag skulle saknas, men brottet skulle knappast bli preskriberat. Brotten som jag räknat upp här upprepas ju hela tiden. Eller så tar jag kontakt med någon av de medium som brukar medverka i "Möte med det okända" Förhoppningsvis kan de leda dessa små tjyvar till ljuset så att de förstår att de inte hör hemma här.
Tjingeling!

En annorlunda husvisning...

Vi har hållit på och tittat på hus ett tag och det är inte det lättaste att hitta ett hus som passar alla krav och önskemål. Läge, planlösning och plånbok framförallt. Det finns många hus till salu och de bästa husen försvinner i rask takt. Man kan inte hålla på och vela, utan det gäller att bestämma sig ganska omgående.

Igår var vi på en husvisning med snöpligt och oväntat slut. Det var en öppen visning kl 12.30 på dagen ( söndag ) och mäklaren stod utanför och väntade på presumtiva kunder. Vi var först på plats. Vi gick in i huset och jag kunde snabbt konstatera att det inte var direkt välkomnande och ingen "styling" hade föregåtts. Det stod tomma ölburkar här och var, cigarettfimpar på fat och kläder på golvet. Jag försökte blunda för detta medan vi gick igenom entréplan och övervåning. När det var dags att gå ner i källaren så försvann mäklaren i förväg nerför trappan. Jag hörde mumlande röster nerifrån och antog att mäklaren talade i sin mobiltelefon. Snart kom hon rusande uppför trappen och meddelade att vi nog måste återkomma för visning en annan dag. Det låg folk och sov i källaren! (? )
Ägaren hade hyrt ut huset till något patrask som inte brydde sig om den överenskomna visningstiden.
Att döma av ölburkarna så var husfolket nog alltför bakis för att stiga upp.
Mäklaren rodnade och sa att hon skulle ordna en ny tid till oss, men vi hade redan sett det huset för sista gången. Det kändes inte aktuellt för oss längre...vi hade tappat sugen. Det var nog inte meningen att vi skulle ha det huset...
Det hände en liknade sak för något år sedan när jag också var på en husvisning, och när vi kom ner i källaren så visade det sig att den var vattenfylld. Kartonger stod i blötan och sög upp vattnet. Inget bra tecken. Även denna gång blev det pinsamt för mäklaren att förklara detta.

Sökandet går vidare och snart kanske vi hittar drömhuset...Ett palats med sjöutsikt, trädgård, finsk bastu, relax, walk in closett, nyrenoverat, låga driftskostnader, massor utrymme, gångavstånd till jobbet....helt enkelt en idyll till ett mycket förmånligt pris.  Meddela mig om du har något tips, tack!
Jag hoppas dock att nästa visning inte bjuder på några obehagliga överraskningar. Fortsättning följer...

Drömhuset vid Järveds strand...till salu för endast 500 000 sek...:-)

Tack till dagis

Mina barn har hunnit bli ganska stora och dagistiden är förbi sedan länge. De två äldsta har flyttat hemifrån och den yngsta är i tonåren nu. Häromdagen när jag rensade lite papper så hittade jag denna dikt som jag skrivit till dagispersonalen, när jag hämtat barn där för sista gången. Jag försökte med ord tacka dem för det fantastiska arbete de utfört, och fortfarande gör. Dagispersonal har verkligen förmåga att trolla med knäna och förtjänar både högre status och högre lön, för att de ger våra barn den viktiga starten i livet.

Tack för alla dessa år som gått,
och för allt det fina våra barn har fått

När jag med sinne och känslor tänker tillbaka
så inser jag att ni serverat en alldeles speciell kaka
En kaka bakad med kärlek, omsorg och tolerans
fylld med tröst, uppmuntran, beröm och acceptans

Många är de barn som ni tröstat, burit och snytit
Otaliga påklädningar, och otaliga skor ni knytit
Utflykter, kalas, pyssel och bak,
alla barn får göra sin fina sak
Att växa med sin uppgift och ibland vara matvärd,
är viktiga och stora utmaningar i ett barns värld

Mina tre barn har genom åren passerat Björnens olika avdelningar
och Karin, Gudrun, Eva, Maj och alla andra, har vårdat och skött om mina telningar
Tryggt det varit att lämna, alltid välkommen med ett leende och varm hand,
roligt det varit att hämta, inga surar miner om än vi kommit lite sent ibland.

Det är med både glädje och saknad som vi nu lämnar er,
för jag tror inte att jag kommer med några fler
Tack för att ni gett mina barn en god grund att stå på,
för med er hjälp de kommer nog att Stjärnorna nå.
De har ju redan passerat Solen, Månen och Raketen,
så de nöjer sig nog inte med den här planeten..

En eloge vill jag ge Er Alla för den fader och modersersättning ni är,
det är betydelsefulla och ovärderliga kunskaper ni våra barn lär.
Ni är viktiga vuxna förebilder med sunt förnuft och sunda värderingar,
trollkarlar som med enkla medel i våra barn gör stora investeringar.

Hoppas ni förstår hur viktiga och värdefulla ni är,
och att samhället er insats värdesätter och uppskattar mer.
En god start i livet är viktigare än man tror,
för både våra barn och allt annat liv som gror.

Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor,
du nalkas ljuva sommar då gräs och gröda gror...

En skön sommar tillönskar jag er och ett stort tack till all personal för den här tiden, 
som sträckt sig över ett helt sekelskifte, 1992-2004!

Rose-Marie
Mamma till William, Victor och Josefin

I Draculas land - Rumänien

Förra veckan besökte jag för första gången Rumänien. Jag hade en förutfattad bild av Rumänien, såg ett fattigt och skitigt öststatsland framför mig, där tiggare och gatubarn trängs på gatorna. Inget av detta stämde. Det jag såg av Rumänien var ett blomstrande land, frodigt, bördigt och gästvänligt. Bukarest var ingen skitig storstad utan en stad som kan mäta sig med många andra europeiska huvudstäder, förutom att luften i Bukarest var mycket renare och fräschare än vad det normalt är i en storstad.
Naturligtvis besökte vi Ceausescus berömda parlamentspalats, vilket är världens näst största byggnad ( näst efter Pentagon ). Det kostade ungefär 10 miljarder dollar att bygga palatset och det krävdes 20 000 man som jobbade i 3-skift dygnet runt för att bygga upp det. Vi gick en guidad rundtur som varade i ungefär en timme. Trots att vi promenerade mest hela tiden runt om i palatset så hann vi ändå bara se mindre än 4% av palatset, då kanske ni förstår hur stor det är.... 340 000 kvadratmeter med marmor, kristallglas, stål, brons och ädelträ. Vilken våning! Det finns ca 200 000 kvm äkta mattor i palatset, somliga så stora att de vävdes direkt inne i palatset. Bara en gardinlängd väger 250 kg och 700 arkitekter jobbade med att formge byggnaden. Allt detta byggdes medan folket svalt och levde i misär. Det var inte konstigt att diktator Ceasusecu med fru så småningom upprörde folket så till den grad att palatset blev stormat av folkmassan och att paret blev avrättade 1989 genom arkebusering.

I Bukarest finns det massor av trevliga uteserveringar i gamla stan, gata upp och gata ner, och det är billigt att ta en drink, öl eller kaffe där (ca 15-20 kr ). En tvårätters middag med valfri dryck till maten kostar mindre än en hundring inklusive dricks. Det finns massor av affärer och shoppingkomplex med kända och okända märkesvaror.

Brasov i Transylvanien 

Vi reste från Bukarest vidare till Brasov, en fin liten stad i Transylvanien med utsikt över Karpaterna. Vi fick ett mysigt vindsrum med balkong uppe på takåsarna. Självklart reste vi även till Draculas slott, som egentligen inte alls är den riktige Vlad Draculas slott. Jag tyckte det påminde mer om Villa Villerkulla än ett kusligt spökslott. Det är självklart en stor turistattraktion med massor av kommers runt om slottet, och den lokale guiden var enormt rolig och bjöd mer på stand up comedy än en tråkig historieföreläsning.
Jag blev dock besviken att de inte gjort något mer spännande av denna turistmagnet. Det hade varit fulländat om Greve Dracula hade uppenbarat sig där i något hörn, eller om de haft någon svart likkista ståendes i något rum. Men tyvärr, har rumänerna inte kommit på detta ännu. För att få till en mera kuslig och skräckinjagande stämning, så fick vi själva stå för underhållningen. Jag och mina coola Övikskamrater hade garderat oss med vampyrtänder och vi hade enormt roligt med att skrämma alla barn ( och vuxna ) som besökte slottet. Mohahaha..! När skolklasserna gick uppför trappan in till slottet, stod jag i fönstret och grinade med mina plastiga vampyrgaddar. Avancerad skräck eller möjligen lågvattennivå av barnslighet...välj själv!

Karpaterna bjöd på ett grönt och vackert landskap. Tät skog med gott om björnar och snöklädda bergstoppar. Det kunde lika gärna ha varit Österrike eller Schweiz vi reste genom. Ingen större skillnad. Samma typer av alphyddor, linbanor och skidorter, men mycket billigare.

Jag reser gärna tillbaka till Rumänien. Tillbaka till Draculas slott åker jag bara om jag får möjlighet att delta i ett lustspel på plats som en skräckinjagande vampyr. Då kanske du behöver silverkors och vitlök med dig om du ska åka dit, inte annars. Om du däremot besöker Peles slottet vid vackra Sinaia, så kan jag lova att det är en äkta vampyr som guidar dig runt i det mörka slottet. Han hade åtminstone äkta vampyrtänder och var som klippt och skuren för en skräckfilm.

Avslutar med ett boktips om vampyrer: "Låt den rätte komma in" av John Ajvide Lindqvist. Jag sträckläste den.
Ikväll packar jag om resväskan och drar till Finland. Voine, voine!

Det är i min tvättstuga allt händer....

Som jag tidigare berättat om så händer det ofta dråpliga saker i min tvättstuga. Ni har redan hört om han som försökte kyssa mig och fria till mig. Och om den elaka kvinnan som jag nästan hamnade i slagsmål med, och om mannen som diskade två veckors disk i tvätthon. Ni har hört om tanten som brukar ha picnic i tvättstugan och andra lustiga anekdoter.

Idag gick min tvättstuga åter igen till historien och det kunde ha blivit den sista historian jag berättade, eftersom tvättstugan bokstavligen var nära att gå upp i rök idag.
Idag tvättade jag otaliga maskiner eftersom min stackars katt Svenne kissat ner alla sängkläder, plädar och filtar i lägenheten. Han har återigen drabbats av urinsten och springer runt och skvätter på allt. Katter har den benägenheten att vilja kissa på något mjukt eftersom de har så ont i apparaten. Det luktar inte speciellt gott, det luktar sjukt och fränt och jag skämdes när jag packade upp tvätten och la in i maskinerna, när grannen stod alldeles intill och säkert kände den hemska odören.
Nåväl, jag tvättade, packade torktumlarna och hängde upp byken i torkskåpet. Jag fortsatte upp i lägenheten och tillagde lite hamburgerslamsor till mig och min dotter som log roat åt det bedrövliga jag serverade. När jag 45 minuter senare kom ner i tvättstugan var lokalen rökfylld och stickande ångor fyllde mina lungor. Jag kunde först inte lokalisera var röken kom ifrån, så jag fläkte upp fönster och dörrar för att vädra ut. Jag kontrollerade alla maskiner och alla tycktes fungera. Ingen säkring hade gått och jag avvaktade ett tag till och vek ihop min tvätt, tills jag såg röken bakom torkskåpet.
Rådig som jag är ringde jag genast brandkåren och 3 minuter senare vällde det ut en samling rökdykare ur en brandbil och även polisen var på plats. Värsta pådraget var igång och jag blev huvudperson i dramat.
En snygg brandförman tog alla mina uppgifter ( mitt telefonnummer såklart....för han vill säkert ringa mig för en date hahahaha...) och jag fick likt Krösa-Maja basunera ut det spännande och dramatiska händelsförloppet. Alla berömde mig för min rådiga insats och sa att utan mitt ingripande så hade vi kanske kunnat vara evakuerade innan kvällen. Nu kom de i tid och lyckades stävja en elbrand som kunde ha slutat olyckligt.
Jag blev erbjuden att åka ambulans till sjukhuset för att kontrollera att jag inte dragit i mig giftiga ångor, men jag avböjde vänligt. Funderade ett tag på att simulera lite och kraxa krampartat, för att sedan be snyggingen bära mig i sina armar till ambulansen och hålla min hand under transporten till akuten. Det hade blivit ännu mer spännande och gett denna historia lite extra krydda, men bestämde mig för att det var lite väl överdrivet. Dessutom hade jag inte tid för det. Jag har ju en sjuk katt och en underbar fästman att ta hand om och dessutom måste jag hinna packa inför nästa utlandsresa. Rökridå för denna gång. Vi hörs efter kommande eskapader!

Fastekuren har inletts..

- Nå hur går det då? kanske du undrar. - Well, jag mår inte direkt som någon prinsessa. Ärligt talat så mår jag pyton. Har i princip legat till sängs sedan fredagkväll. Inledde lördagsmorgonen med ett glas vatten och 2 teskedar glaubersalt för att sätta fart på magen. Efter bara någon timme hade det börjat verka och jag började må fruktansvärt dåligt. Jag varvade kräkningar i skogen med upprepade dassbesök. Inte speciellt bekvämt att vara i stugan när man lider sån här nöd. Mitt huvud höll på att sprängas och jag låg i soffan och hyperventilerade. Det kändes som hjärtat ömsom rusade och ömsom stod stilla. Mitt normalt låga blodtryck verkade ha sjunkit till noll.

Det är nu söndagsmorgon och vi har överlevt natten. Det blev ingen solig skogspromenad igår och inte heller någon bastu. Vi orkade inte annat än att tvinga i oss lite örtthe, fruktjuice, buljong och björksav.
-Varför plåga sig själv på detta vis? frågade jag mig själv när jag mådde som sämst och trodde jag skulle dö.
I långa loppet så tror jag ändå att det är välgörande att rensa kroppen från en massa slaggprodukter då och då. Jag vet att jag kommer att få ny kraft och energi när detta är över, och att det lönar sig i längden.
På nåt vis så är det även själsligt befriande att svälta sig och plåga sig. Man inser vad mycket man har att vara tacksam över och man blir även stärkt och pånyttfödd.
Man rensar inte bara kroppen, men rensar sitt sinne och sitt inre också.

Idag mår jag fortfarande inte bra, men jag mår bättre än igår. Det går åt rätt håll hoppas jag.
Jag och gubben är fortfarande sams och vi har inte slagit ihjäl varandra ( vi orkade inte..hahaha..). Vi stöttar varandra och det känns gott att vara två.
Hela livet består av prövningar och utmaningar och detta är bara en av många. Vi lär oss nya saker hela tiden, vi härdas, växer och blir starkare.  Take care, out there!

Ibland mår man dåligt...

Fasta och därmed basta..

Efter en väldigt lång vinter med alldeles för många goda mysiga middagar är det dags att byta form från lönnfet till slank. Jag hälsar därför våren välkommen med en fastekur, och återgår till min präktiga och hälsosamma livsstil. Åtminstone för ett tag.
Jag har redan påbörjat nedtrappningen för att till helgen övergå till enbart flytande föda. Till denna tråkiga och asketiska aktivitet har jag lockat min modiga fästman. Nu sätts vår relation verkligen på prov. Ska han klara av en hungrig, irriterad och orkeslös argbigga? Ett vrak som ligger med huvudvärk och skrikande mage?
För drygt ett år sedan fastade jag på enbart vatten under 10 dagar när jag lagt in mig på en ayurvedisk hälsoklinik i Indien. På andra dagen när jag mådde som sämst visade jag upp en bild på mig själv på Facebook, i mitt lidande tillstånd. Mitt förvridna ansikte och min desperata blick fick många förskräckta kommentarer. Jag blev beskylld för att likna allt från en pundare till en förrymd sinnessjuk galning  (nej, ni kommer inte att få se den bilden igen....då kanske fästmannen gör slut ).
Men jag mådde snabbt bättre där borta i bortre Indien och fick ny energi och kraft. På fjärde dagen hade jag inte längre några hungerkänslor och kände mig så pigg att jag hade lust att springa mitt livs första marathon.

Nu blir det alltså favorit i repris, även om jag inte kommer att dricka enbart vatten denna gång. Nädå..jag ska frossa i potatisvatten, linfröavkok, morotsjuice och annat lättuggat. Kanske tar jag till och med en tesked honung i kamomillteet. Helgen ska fördrivas i stugan där jag ännu inte bunkrat upp i skafferi och kylskåp. Sommarkiosken har inte öppnat ännu och det är långt till närmsta matställe och affär. Ingen risk att något annat frestar mig. Hoppas jag. Kanske slutar det som den gången för 30 år sedan när jag fick för mig att rena min kropp för första gången. Jag införskaffade duktigt ett Friggs fastepaket och drack vedervärdiga grönsaksjuicer under en hel dag ( åtminstone 12 timmar ) innan jag gav upp och beställde en pizza från Helena's pizzeria som bara låg runt hörnet. Denna gång hoppas jag att jag har bättre karaktär och att jag är bättre mentalt förberedd.
I stugan blir det mys i tv-soffan (utan ostkrokar och chips ), långa promenader och tvagning i vedeldad bastu.
Det nya livet har börjat ( igen ) och jag återkommer kanske och berättar hur det går. Nu har jag ju offentliggjort detta påhitt, så nu är jag tvungen att fullfölja det. Jag lovar...( "på heder och samvete och jävlar och Jonsson.." som min son uttryckte sig när han bara var 4 år..)!! Namaste!

Paranoida nojjor......

När jag var liten hörde jag talas om en liten flicka som fått en vindruva i halsen och kvävts till döds. Efter det var jag livrädd för att äta vindruvor. Jag delade dem i små bitar innan jag åt dem. Under tonårstiden hörde jag talas om någon kvinna som fått en ordentlig hjärnsläpp. När telefonen ringde medan hon stod och strök kläder, så råkade hon sätta strykjärnet intill örat istället för telefonluren. Än idag tänker jag på detta när jag står och stryker och är rädd för att jag själv ska drabbas av samma sinnesförvirring. Jag bara väntar på en brännskadad kind och ett bortbränt öra. Jag stryker inte speciellt ofta kan jag tillägga. Inte för att jag är rädd, utan för att jag är lat.

Min största rädsla är nog att gå nära branta stup, eftersom jag får för mig att jag ska få ett galet anfall och bara kasta mig ut. Mina barn måste gå minst 30 meter bort från stupet, för att jag ska hålla mig någorlunda lugn. Tänk om också någon av dem får ett galet anfall och slänger sig ut i luften!
När barnen var nyfödda och jag kom hem från BB, var jag livrädd för att göra något fel. Mina tankar var jättejobbiga. Tänk om jag tappar barnet i golvet! Tänk om jag glömmer barnet någonstans! Ännu värre..tänk om jag sticker kökskniven i bebisen bara för att jag plötsligt blir galen! Helt sjuka och abnorma tankar kunde fylla mitt skärrade sinne, men jag skyller på hormonerna. Som nyförlöst har man en enorm instinkt att skydda barnet från all fara. Och tänk om den värsta faran är jag själv!! Gud hjälpe mig!
I barndomen fick jag även höra att det betydde otur att gå på brunnslock och även på kanterna till stenplattor, vilket gjorde att jag studsade fram och tillbaka och tillskansade mig en mycket besynnerlig gångstil. Det fanns andra exempel på skrock som jag anammade i barndomen. Att det betyder otur att se en svart katt gå över vägen till exempel. Det blev ganska jobbigt eftersom vi hade en svart katt, men sen bestämde jag mig för att Murre inte räknades till olycksbringande katter.

Jo, jag har några sådana där konstiga nojor trots att jag kan vara totalt orädd i andra sammanhang.
Jag flyger utan problem, och jag har både ridit på krokodiler och haft boaormar runt halsen.

Jag vet ju att rädslan och nojjan bara existerar i tanken och jag tror att också att man får det man tänker på. Därför försöker jag att aldrig oroa mig i onödan och bara tänka positivt. Och när jag råkar tänka negativt eller får någon dum tanke, så vill jag genast radera den från mitt sinne och börjar snart oroa mig. Räknades den tanken eller måste jag tänka den tanken upprepade gånger för att den ska bli verklighet eller kunna göra skada?  Förstår ni tankegångarna? Nähä, tänkte väl det..Det blir alldeles för snurrigt....
För det mesta tänker jag nog inte alls utan går omkring som en disträ, lobotomerad dagdrömmare. Det är lugnast så. Hur tänker du?

Tjing, tjing! See you later alligators...

Tokiga tankar irrar runt i hjärnans labyrint