Gott nytt år!

Ännu ett år till ända. Det känns som om tiden bara går fortare och fortare, liksom accelererar som en dragster från start till mål....Swisch säger det bara, och vi har ett nytt år.
År 2015 var inte direkt mitt bästa år, utan ett ganska mörkt år och jag är glad att det är till ända. Jag kan börja på ett nytt kapitel, med nya oskrivna blad. Jag känner många som upplevt att år 2015 varit ett mörkt år, där många upplevt sitt värsta år någonsin. Jag vet inte varför. Kan det bero på att vi lever i ett alltför stressande samhälle, och att det ser så dystert ut i världen? Att vi lever i ett kollektivt medvetande där det mörka smittar av sig? Jag vet inte. Jag vet också att många haft en mycket positiv och framgångsrik period.
Det slog mig idag att vi hela tiden går och strävar efter något bättre, att vi önskar oss nya saker och upplevelser och att vi aldrig blir nöjda. Vi förväntar oss hela tiden något större, roligare och ännu bättre.

Men tänk om det är så att det bästa vi har, och någonsin kommer att få, är just nu. Det kanske inte blir bättre, utan faktiskt sämre. Det var något som slog mig idag, när jag önskade tillbaka mitt gamla liv som jag hade för några år sedan. Då trodde jag att jag var på väg in i en ny ännu bättre fas i mitt liv, och så visade det sig att det faktiskt blev sämre. Nu strävar jag efter att hitta tillbaka till mig själv och till de saker som gjorde att jag mådde så bra. Jag måste gå tillbaka till ruta ett, och börja om igen. Kanske inte riktigt så, för man kan ju inte gå tillbaka i tiden. Det som har varit, har varit och är en erfarenhet. En erfarenhet som på sikt kan ha varit nyttig och nödvändig, även om man inte kan se det just nu.
Många svårt sjuka människor med cancerdiagnos, eller andra svåra motgångar önskar inget hellre än att få tillbaka sitt gamla liv, precis som det var innan de blev sjuka eller innan de drabbades av svår förlust. Minns därför att den bästa tiden i ditt liv kanske är precis som det är. Egentligen så har vi inget annat än nuet.
Istället för att hela tiden sträva efter nya mål och utmaningar, så kanske vi borde nöja oss med livet just nu. Se att det är i det enkla som det vackra bor. Vi behöver inte längta efter fredag när det är måndag. Vi behöver inte längta efter nästa års semester eller efter pensionen. Vi behöver bara omfamna nuet, och se allt det fantastiska som vi redan har. Känn solens varma strålar mot din kind, när du tar en lunch promenad. Skratta och omfamna dina kollegor. Gläds åt att någon väntar på dig där hemma, en partner, barn eller husdjur. Var tacksam över att du får stiga upp varje morgon och känna dig frisk. Ta fram finporslinet till vardags och vänta inte med att använda dina festkläder. Jag har massor av fina klänningar som väntar på det där festliga tillfället som aldrig tycks komma eller passa nog bra. Men ikväll tar jag på mig en av mina tjusiga klänningar och firar in det nya året, och jag hoppas på att kunna fylla det med massor av livets glädjeämnen.

Happy New Year!

Gott nytt år önskar jag er alla!

En fröjdefull jul.?

Medan svenska folket ett nytt julhandelsrekord lyckas slå,
sitter tiggaren utanför gallerian och affären och tittar på,
Massan skanderar att vi har inte råd med migration,
för hur ska det då gå med all vår lyxiga konsumtion?

Vi fortsätter jäkta och stressa med våra traditioner som försvar
och letar klappar till våra nära och kära som redan allting har
Barnen har redan glömt vad de har fått,
så snart tomten ut genom dörren gått

På julborden dignar köttberg och delikatesser på fat efter fat,
vem bryr sig om vårt stackars nödställda klimat?
Paltkoma och halsbränna drabbar julbordens gäster,
och efter julhelgen vi i soptunnan slänger alla rester

Men snart är det det nyårsafton och vi i luften mera pengar kan bränna,
att vi lever i frosseri och överflöd vill inte någon av oss erkänna
Vi avger nyårslöften om att börja ett nytt hälsosamt liv,
lovar banta bort julens extra kilon och på gymmet bli mer aktiv

Det sista dansas ut efter tjugondag Knut,
för då är allt över och kontanterna slut
Betalningen från julens frosseri får vänta,
så kortbolagen kan inkassera lite ränta

God fortsättning! 

Det är något som inte stämmer..

Jag har precis upptäckt ljudböckernas värld. Jag har gång på gång valt bort ljudböcker för att jag inte tror mig kunna fästa uppmärksamheten till att bara lyssna. Jag trodde att jag behövde läsa texten också, men jag hade fel. Det är ju helt underbart med ljudböcker, speciellt när ögonen inte riktigt orkar längre. Läsglasögon i all ära, men jag blir fort trött i ögonen. Ljudböcker kan man ju lyssna på samtidigt som man städar, diskar eller stryker tvätt. Kanske när man tränar eller kör bil. Man slår två flugor i en smäll, och sparar en massa tid. De senaste dagarna har vi haft sjukstuga här hemma och då har jag bara legat i sängen och lyssnat i ett mörkt rum. Jätteskönt och vilsamt!

Nyss sträcklyssnade jag på Martina Haags bok "Det är något som inte stämmer". Jag kunde själv ha skrivit boken, för jag kände igen mig i vartenda ord. Jag har upplevt precis samma smärta och delar allt med henne. Jag fattar inte hur vuxna mogna människor kan bete sig så ruttet. Hur kan man leva med sig själv genom att ljuga och gå bakom ryggen på sin partner? Jag förstår mycket väl att kärleken kan dö, och att man kan bli förälskad i någon annan. Men jag förstår inte att man smyger och går bakom ryggen på en människa som man delat sitt liv med och som man en gång hållit mycket kär. Varför kan man inte kan vara så pass ärlig och berätta sanningen, berätta som det är? Speciellt när man blir konfronterad? Det gör så fruktansvärt ont att gå omkring med sin intuition och magkänsla och samtidigt inte få misstankarna bekräftade. Man tror att man håller på att bli tokig på riktigt. Det är rena rama tortyren, och man förstår inte att någon vill plåga en annan människa på detta vis, genom att undanhålla sanningen.


Om jag skulle bli handlöst förälskad i någon samtidigt som jag lever i en relation med en annan, så skulle jag se till att avsluta det gamla innan jag går in i något nytt. Och tvärtom, om jag nu skulle träffa en annan man som lever i en relation, så skulle jag kräva att han avslutade den innan han började flirta med mig. Jag skulle inte kunna leva med mig själv och mitt samvete annars. Jag skulle inte vilja ha en sån start på ett nytt förhållande. Det är som att måla om något utan att göra ett bra förarbete, eller som att sminka över en finne på näsan. Det fula finns därunder ytan.

Fattar inte att två vuxna personer kan bli så egoistiska, och inte visa respekt och hänsyn mot en annan människa, som är oskyldigt ovetande om allt. Det blir en dubbelkränkning, som sårar på djupet.
Lögner är verkligen något som skadar tilliten till en annan människa, och det går inte att bygga kärlek på lögner. Lögner hör inte ihop med kärlek och relationer överhuvudtaget. Själva lögnen är ett lika stort svek som otroheten.

Jag är glad att jag läste Martinas bok och fick bekräftat att andra som gått igenom samma sak kan känna exakt likadant. Det ger en slags styrka och stöd att dela eländet med någon annan som varit i samma båt. Kanske är boken jobbig att läsa eller lyssna på om man inte upplevt detta. Annars är den nyttig att läsa för att skapa förståelse för hur man kan skada och såra en annan människa genom lögner.

Hellre sårad av sanningen än lycklig av lögnen!

Nya bekantskaper

Häromkvällen när jag knatade uppför Storgatan i vanlig ordning, mötte jag två stiliga unga män. När våra ögon möttes, stannade de och började tilltala mig. Jag var lite reserverad först, men snart var samtalet igång. De ville övertala mig att komma hem till dom, och det visade sig att vi var så gott som grannar. Jag tvekade men efter ett tag tänkte jag om. Vad tusan, jag är ju numera singel och gör precis som jag vill! Det kan ju alltid vara spännande med nya bekantskaper och vi bestämde tid för ett möte.

Så efterföljande söndag kl 11.00 stegade jag in i Jesu Kristi kyrka. De snygga mormonerna väntade vid dörren och log glatt när de fick syn på mig. Snart hade jag hälsats välkommen av hela församlingen. Alla tog i hand och småpratade lite med mig. Jag kände mig välkommen, trots att jag nog var den enda av svenskt ursprung. Flera var naturligtvis från Utah, och jag kände redan sedan tidigare en del kambodjaner som var där. De var så glada att se mig. Snart satt jag där och sjöng psalmer jag aldrig sjungit förut med svajig stämma. De beklagade att de inte hade någon organist, utan använde sig av förinspelat orgelkomp.

Jag var mest där av nyfikenhet och för att se och känna om det mormonerna försökte övertyga mig var sant. I vår diskussion om religion, tro och samfund, så hade jag ifrågasatt en del. Mormonerna påstår nämligen att deras kyrka och tro är den enda sanna. Jag är alltid skeptisk till de som påstår att de äger sanningen. Vad kan de bevisa? Jag tror ju inte på religionerna, även om jag är tror på en högre makt, en större intelligens. Jag tror religioner separerar mer än de förenar. Det delar upp folket och leder till krig.

Nåväl, efter intag av det heliga sakramentet som bestod av bitar av vitt bröd och heligt vatten, så såg vi en video om julevangeliet. Snart var gudstjänsten slut och jag inbjöds att stanna kvar för att se ytterligare en långfilm, men då tackade jag för mig och bröt upp. Alla hälsade adjö och vissa kramade om mig innan jag gick. I handen på mig hade de stoppat Mormons bok och en inbjudan till julafton.

Det var en trevlig upplevelse och det bjöds på fin gemenskap, men tyvärr så går jag inte dit igen ( annat än för att lämna tillbaka boken ). Jag delar inte flera av deras värderingar och regler. Jag kunde konstatera efter att ha läst på att jag brutit nästan mot alla deras regler genom livet.
Jag har bland annat fått 3 barn utanför äktenskapet och jag dricker kaffe som en tunna ( man får som mormon varken dricka kaffe, the eller alkohol ). Jag tycker dessutom inte att homosexualitet handlar om lustar och frestelser som man ska lära sig att bemästra. Jag tycker det ska få finnas kvinnliga präster, jag tycker att kvinnan ska ha rätt till abort och jag tycker det är ok med sex före äktenskapet.
Däremot har jag fått lära mig att mormonerna inte alls tillåter månggifte. Så där hade jag fel ( det var ju en regel jag hade kunnat förlika mig med om det innebar att kvinnor fick ha flera äkta män )

Jag blev en erfarenhet rikare, men jag föredrar att fortsätta som frilansande troende.
På julafton tänker jag och dottern gå till Svenska kyrkan iallafall.
God bless you!

Ja ä inte bitter...

När man gått igenom tuffa svårigheter och besvikelser i livet, krävs det mycket arbete för att komma tillbaka och må bra igen. När man är längst ned i botten i en stor svart avgrund, så kan det vara svårt att se vägen tillbaka till ljuset igen. Det är en tuff vandring som man måste göra helt på egen hand. Det hjälper visserligen med stöd från omgivningen, men själva arbetet måste man göra själv.
Man måste verkligen ta sig i kragen för att inte hamna i offerrollen och gå omkring och tycka synd om sig själv. Det är lätt att börja älta, gräma sig och fastna i det förflutna. Det är naturligt att behöva tid på sig att sörja, vara ledsen och förbannad. Första tiden kanske är en chockartad period då man inte riktigt har fattat vad som hänt, och sedan när saker och ting har landat så kommer en period av sorg och besvikelse som en naturlig följd. Man pendlar mellan sorg, ilska, skam, saknad och besvikelse. Hela känsloregistret gås igenom och det måste få vara så en tid. Men för vissa kan det ta väldigt lång tid att bli sig själv igen. Varför vill man vara kvar i det stadiet? Det gör ju bara ont, och man kan ändå inte ändra på det som redan skett. Man måste acceptera att det som har hänt har hänt. Hur gärna man än i tanken vill ändra på det förflutna, så går det inte. Det finns inga hemliga knep.

För att bli fri, måste man klippa de osynliga banden. Med en ordentlig sax. En del vill vara kvar i det förflutna för att de på något sätt drar fördel av det, oftast helt omedvetet. Det är ett bra vapen och ett bra skydd ibland. Det kan vara bra att vinna andras medlidande som ursäkt för att inte behöva anstränga sig. Det kan vara bra att dra fram gamla oförrätter som ett vapen, när nya obekväma situationer uppstår. Det kan också vara så att man helt enkelt inte vill klippa de band som bundit samman en med den person man sörjer. Man vill leva kvar i det som en gång var bra, och ha kvar de fina, vackra kärleksfulla banden som en gång knöts ihop. Unika band som en gång var mycket starka och sammansvetsade.
Ibland finns det möjlighet att laga banden och svetsa ihop dom igen, och i andra fall så finns inte den möjligheten och kommer aldrig att finnas. Det är då det är så viktigt att klippa av dom och göra sig fri.
Att älta och dröja sig kvar i det förflutna kräver en massa energi och det till ingen nytta. Man måste bestämma sig för att gå vidare och lämna allt bakom sig. Man måste omvandla denna destruktiva energi till något som fyller ett högre syfte och som gör att man mår bra. Ur smärta kan en otrolig styrka växa fram om man använder smärtan på rätt sätt.
Man kan inte gå och vänta på någon upprättelse, som man aldrig kommer att få av den som gjort en illa. Upprättelsen måste man ge sig själv. Storheten ligger i att kunna förlåta. Därigenom kommer upprättelsen och den äkta tillfredsställelsen. Att vara bitter ger ingen tillfredsställelse, annat än för egot som bara vill vara bitter, misstroende och fortsätta älta.

Saker och ting sker i livet, ofta av en viss anledning. Inte minst för att lära. Och inget ont som inte för något gott med sig. Vissa erfarenheter och besvikelser ger djupa sår, och ärren finns alltid kvar. Men de får inte hindra en från att börja om med sitt liv på nytt och se positivt på livet. Livet är alldeles för kort för att man ska gå omkring och vara olycklig. Lyckan och kärleken finns alltid till hands inom dig. Det gäller bara att tänka positiva tankar och ta fram det som gör livet värt att leva.

Man får jobba med sig själv och varje dag har man en chans att bli lite bättre!

Min bästa reskamrat...

Sitter och bläddrar i gamla fotoalbum och finner att jag avverkat en hel del resmål runt om i världen. Det har varit både korta och långa resor, med många härliga minnen och upplevelser.
Att resa och se sig om i världen är kryddan i livet för mig. Helst reser jag med ryggsäck och tar dagen som den kommer. Jag reser gärna till lite udda resmål och vill gärna ha lite äventyr.
Flera av dessa äventyr har jag delat med min bästa reskamrat Zsanett. Det är viktigt när man reser tillsammans att man funkar bra ihop och att man är på samma våglängd. Fel reskamrat kan verkligen förstöra hela resan. Både jag och Zsanett är resvana och vi vet var vi har varandra.

Hela tre gånger har vi rest till Indien tillsammans. Vi har bott på olika ashrams och delat sovplats på hårda golv och skitit ikapp på toan. Man kan nästan inte bli mer intim med varandra än så. Vi har stigit upp kl 04.00 i ottan och skalat morötter för att utföra dagliga sevas ( osjälviska goda gärningar och service till medmänniskor ). Vi har mediterat i tystnad i flera veckor, renat våra kroppar och sinnen, och nästan skitit på oss i våra saris i någon skakig tuk-tuk. Vi har samtalat med heliga gurus och utsatt oss för alla möjliga konstiga renande behandlingar.

Skitnödig i en tuk-tuk

En gång stack vi iväg till Grönland, vi fick sista platserna och fick ömsom sitta i galley på små lådor tillsammans med kabinpersonalen och även jäsa i businesssleepers i en egen kupé. Vi kom fram till ett ställe "in the middle of nowhere" och jag utan mitt bagage. Vi åkte iväg till någon glaciär, jag i kläder som jag fått låna av Zsanett och såg oss omkring över vidsträckta vildmarker. Vi bodde i en barack och konstaterade redan efter första dagen att vi sett allt som fanns att se i denna håla. Så vi flög vidare inrikes med Air Greenland till Narsarsuaq och tog in på värsta lyxhotellet med den mest fantastiska utsikt över isbergen. Här såg vi glaciären kalvade fram isberg i alla former och storlekar. Midnattsturen med båt runt isbergen i olika pasteller, var en helt magisk upplevelse. Vi åkte trålare till små öar och vi var med i kyrkan på en grönländsk vigsel.
Vi bodde även i en liten igloo av stål ett par nätter. Innan vi reste hem igen, beslutade vi oss för att hyra moppe och köra omkring i vildmarken där myskoxarna var fler än människorna.

På häftig moppetur i den grönländska vildmarken

Vi vandrade upp på ett högt berg och när vi skulle åka tillbaka så var Zsanetts moppe sur och besvärlig. Den gick inte att kicka igång. Panik utbröt, där vi stod helt ensamma ute i vildmarken och vårt plan skulle gå tillbaka efter bara några timmar. Jag fick själv brassa iväg på min lilla moppe för att hämta hjälp, och lämna Zsanett alldeles ensam med vilda myskoxar och kanske fanns det andra vilddjur där också som vi ännu inte hunnit upptäcka. Till slut kom jag tillbaka i sällskap med en grönländare och en jeep, och vi fick bärga både moppe och förare, och vi hann lyckligtvis i tid till flygets avgång.

Förutom Indien och Grönland så har vi rest omkring i Transylvanien, vi har rest i Norge på delar av Hurtigrutten och vi har åkt luftballong över Kappadokien. Helt fantastiska unika upplevelser och nu planerar vi för ett nytt äventyr. Det ser jag verkligen fram emot!

Båttur bland isberg i midnattssol

Vår igloo och bostad ett par nätter

Glaciär

Vi somnade ombord på båten bland Norges vackra fjordar

Luftballong över Kappadokien

Bästa reskamraterna i Rumänien

In Transylvania

Se sorgen i ansiktet

När sorgen griper tag om dig och klämmer åt,
då vill hela hjärtat bara brista ut i gråt
en paralyserande känsla, som att svälja ett svärd,
och inombords blir du bara svag och tärd

Jag försökte begrava dess kvarlevor i jorden,
tillsammans med mina tårar och de sista orden
och överlämna allt till högre makters vård,
men marken var för stenig, frusen och hård

Det går inte att begrava något som fortfarande lever inom dig,
det svåra och tunga vill helt enkelt inte lämna mig
Kanske är det detta som måste ske för utgöra en nya plattform,
du måste helt enkelt stöpas om och gjutas i en ny form

Det gamla kantstötta och trasiga behöver sys och lagas,
tills nya möjligheter och nya ljuspunkter  i livet dagas
Gamla tråkigheter, sorger och svek kan inte raderas ut
men själva sörjandet och dess process måste få ett slut

I sorgen finns också kärleken med all sin kraft och vitalitet
och det är därför sorg och smärta utgör sådan komplexitet
Det är så svårt att sila bort sorgen i kärlekens sköte,
det måste helt enkelt styras upp till ett försonande möte

Att bli vän med sorgen och smärtan kan ta tid, ibland flera år,
och det sätter såklart sina ojämna, fula och naggade spår
Det är inte möjligt att fly innan processen är slutförd och klar,
för annars kommer den alltid att jaga dig och för alltid bli kvar

Möt din sorg och smärta och gör upp,
ta hjälp av din inneboende dolda trupp
Ta striden och gå den långa tunnelns led,
på andra sidan möter stillhet och fred.

Världen är korrupt..

Mörker och kyla breder ut sig...

Så länge människan funnits, så har även girighet och ondska funnits. Dessa egenskaper verkar styra världen, och det eskalerar. Varje dag läser man i tidningarna om tjyv-och rackarspel. Det som förefaller vara gott, visar sig vara humbug när man granskar det närmare.
Detta gäller i alla samhällskategorier. Det existerar bland politiker, bland kyrkans ämbetsmän och i olika hjälporganisationer inklusive Rosa bandet-kampanjen. Ingen går fri.

Läkemedelsföretagen säljer medicin som gör oss sjuka. Fredliga länder ( inklusive Sverige ) säljer vapen och krigsmateriel till länder som vill kriga. Dubbelmoralen lyser igenom när kommersialismen får styra. Alla vill roffa åt sig av kakan.
Du kan inte ens lita på din partner eller dina nära och kära. Om de inte går bakom ryggen på dig medans du är i livet, så kan du räkna med att de gör det när du är död och begraven. Då roffar de åt sig av din kvarlåtenskap. Det har knappast undgått någon vilket bråk det kan bli inom familjen med arvstvister.

Och nu kommer flyktingar i stora hjordar och genast ser folk om sitt hus, stänger dörren och bränner för säkerhetsskull ner de tomma husen där flyktingarna kan få ett tillfälligt skydd.
Vi slår oss för bröstet och framhåller hur goda vi är i Sverige, och hur vi måste värna om våra svenska seder och bruk, vår etik och moral och vår kristendom. Dock är det bara flyktingarna som avkrävs etik och moral. Vi ställer betydligt högre krav på dom än oss själva. Det kristna budskapet får stryka på foten.

De har flytt som jagade villebråd från land till land, och ingen vill ta emot dom. Det kastas smällare och flaskor mot flyktingbussarna och det sätts upp stängsel och taggtråd vid gränserna. Ingenstans är de välkommen. Istället utnyttjas de och blir människoslavar eller offer för allehanda kommersiella krafter. De finns dom som ser sin chans att roffa åt sig på bekostnad av deras nöd. Bert Karlsson är gärna med i upphandlingen av asylboenden, knappast för att han är en bragdman, utan för att han är en affärsman.  Den enes död, den andres bröd.

 Främlingsfientlighet är lika med rädsla och dumhet. Det är ointelligenta människor som saknar såväl emotionell intelligens som existentialism. Inte ens anhängare av Nordfront som stod och demonstrerade på stora torget i lördags, hade vett eller mod att svara på varför de var där, när de hade kameran framför ansiktet. En samling fegisar som inte ens fattar vad de håller på med.

Det finns goda krafter också, inte tu tal om det. Men det goda får man jobba för, det onda kommer av sig självt. Det börjar inom var och en av oss, i våra hjärtan. Om vi släpper på rädslan och girigheten, så ger vi plats för kärleken och humaniteten. Tyvärr har en hinna av is lagt sig över mänskligheten i världen. Och med frusna hjärtan går vi sakta men säkert mot döden. Med värme, kärlek och omtanke kan vi tina upp och rädda världen från en istid skapad av människan själv.
Förbanna inte mörkret...tänd ett ljus!

Frusna hjärtan med en hinna av tunn is...

Det sårade barnet

Det lilla barnet kom till världen med öppna ögon och öppet hjärta.
Så oskyldig och oförstörd.
Med ögon fulla av tillit och kärlek såg de upp mot sina föräldrar.
En moder och fader som förväntades ge det lilla barnet all trygghet och omsorg som ett barn kan tänkas behöva.
Det lilla barnet kände till en början ingen ängslan eller oro, bara villkorslös kärlek.
På moderns barm, och i faderns famn sov det tryggt.

Så en dag vaknade barnet och fann att hemmet och omvärlden var fyllt av oro och konflikter
Trots att nallen och snuttefilten fanns vid barnets sida, så började världen te sig hotfull och farofylld.
Barnet kunde inte förstå eller sätta ord på det som skedde runtomkring.
Det uppstod bara en jobbig känsla. En knut i bröstet, ett illamående och en obehaglig odör.
Barnet ville kräkas, men förmådde det inte. Det kom inte längre upp än till bröstbenet. Där tog det stopp, i höjd med hjärtat. Så barnet svalde spyan och blev snart van att alltid svälja.

Ingen i omgivningen uppmärksammade barnets illamående. Eller så gjorde de det, men valde att blunda.
Locket lades på och ingen ville öppna det igen. Där inuti barnet växte det infekterade såret, och till slut var det en varböld av ångest och smärta. Det värsta dövades med godis och glass. Senare med alkohol och droger. Det sårade barnet blev expert på att fly. Så snart illamåendet kom ikapp, så hittade det nya flyktvägar. Till slut blev det en flykting utan asyl i tillvaron. Instängd i ett mentalt fängelse.

Den nu vuxna människan var fortfarande ett barn inuti.
Ett barn som ville förstå vuxenvärldens svek, men ingen kunde förklara.
För de skyldiga var själva sårade barn.
Det var ett arv de bar med sig från förfädernas tid.
Det infekterade såret var en smitthärd, en farsot farligare än böldpest och digerdöd.
Det enda vaccinet som fanns att tillgå var förlåtelsen. Kärlek och förlåtelse.
En bristvara som inte läkemedelsföretagen lyckats framställa, trots gedigen forskning och stora anslag. Lutheranerna överlät till Jesus att ta på sig syndernas förlåtelse, för då slapp de själva.

*********

Måhända är gårdagen inte möjlig att förändra,  men desto större anledning att försonas med den.
Den villkorslösa kärleken och den villkorslösa förlåtelsen föds det lilla barnet med. Ett oskrivet blad.
Sedan fylls det på med meningslöst klotter, som ingen bryr sig om att tyda eller förstå.
Att hitta tillbaka till den ursprungliga kärnan är en svår process och kanske rent av omöjlig.
Det sårade barnet är för evigt sårad, skadan går inte att göras ogjord. Men den går att mildra.
Att plocka fram spökena i garderoben kan vara oerhört skrämmande. Att möta det sårade barnet inom sig likaså. Men i dagsljuset, i samtalet och i en trygg tillvaro blir det lättare att konfrontera det svåra. Döm inte det sårade barnet, utan stötta det och respektera det.
Att trycka undan det sårade barnet är en förnekelse av jaget. Att förlåta sig själv och andra är botemedlet som helar mänskligheten.  Genom försoning med det sårade barnet, kan vi bygga en bättre värld. Freden börjar inom varje enskild människa.

Peace, love and understanding!

Livets stig

Hon går längs vägen med saktmodiga steg.
En kvinna som börjar bli till åren kommen, men som inte riktigt vill erkänna det för sig själv.
Förr har hon gått mycket lättare, snabbare och mera målmedvetet.
Hon har med åren tappat svikten i stegen och egentligen också riktningen.
Kvinnan har gått oräkneliga steg längs denna barrbeströdda krokiga stig
Hon vet inte hur långt, men länge är det.

På hennes trötta och något krökta rygg hänger en gammal sliten ryggsäck.
Den är inte längre så tung att bära, för längs vägen lossnar en massa fragment från den.
Den har varit tyngre, och riktigt hur pass tung minns hon inte längre.
Ibland var den lättare att bära och ibland vägde den bly.
Fast ibland var det hennes hjärta som var tyngst att bära. Det stora sargade hjärtat.
När bördan varit som mest mödosam har hon stannat längs med vägen och bara väntat.
Inväntat ny energi och nya krafter. Tills stormen bedarrat. Tills dagen åter börjat gry.
Då och då har hon blivit knuffad framåt längs vägen av osynliga krafter. 
Ibland har hon dansat fram som en virvelvind.
Någon gång har hon upplevt känslan av att kunna flyga och ha kontroll.
En underbar känsla, till dess att hon fallit och gjort magplask mot den hårda jordskorpan.

Men för det mesta är det händelser efter vägen som leder henne framåt.
Ibland lockas hon fram till osäkra vägskäl och ibland går hon vilse, och är i stort behov av karta och kompass. Och när hon väl tagit ut riktningen igen, så går hon ändå åt fel håll.
Hon begriper det inte. Hur hamnade jag här plötsligt, brukar hon fråga sig själv.
Det var ju inte hit jag ville, säger hon, och tröstar sig med en förhoppning om att hon snart är nära målet. Det okända målet som ska kännas som hemma.
Men hur hon än strävar och går längs vägen, så når hon inte ända fram.

Visst har hon stannat på många vackra platser längs vägen och visst har hon mött många fantastiska människor och andra vandrare och kamrater längs samma väg. Men framme vid målet har hon aldrig varit. 
Vägen tycks aldrig ta slut, och den tar hela tiden nya riktningar åt olika väderstreck.
Uppför och nerför. Höger och vänster. Koordinaterna fastställs aldrig.  Ibland är det slingrande branta stigar uppe i de höga bergen och i de djupa dalarna,  och ibland är det breda raka avenyer som gatorna i Paris.

Nu skyndar hon sig fram utan att veta varför hon stressar iväg. Hon är så rädd för att missa något, och samtidigt är hon väl medveten om att de dagar hon skyndar fram så ser hon inte allt som visar sig längs utmed vägen. Hon glömmer bort att andas in den friska luften och unnar sig inte andetaget. Hon går miste om blommornas prakt som växer längs med vägkanten, för hon hinner inte se dem eller känna dess doft mellan de raska stegen. Hon går och går mot nya mål, mot nya destinationer och samtidigt är hon hela tiden på väg hemåt. 

Ibland vill hon vända åter och vänder sig om, men finner att vägen där bakom suddats ut. Det går helt enkelt inte att gå tillbaka. Vägen som hon nyss gick på, finns inte kvar.

En dag kanske det visar sig att allt detta var mödan värd och att vandringen var målet och målet var vandringen,
Alla dessa steg i livet var essensen av allt som var värt att leva för. Så går tankarna i den gamla kvinnans huvud,  och hon har en känsla av att när hon släpper tanken så öppnar sig nuet.
Nuet i livet och livet i nuet. Den som lever får se. Det är bara att vandra vidare.

Förenen Eder...!

Jag har fått förtroendet och förmånen att åka på Unionens kongress 2015 i Göteborg. Kongressen infaller bara vart fjärde år, så det gäller att passa på.
Just nu ligger jag på mitt hotellrum och skriver propaganda mitt i natten, som jag hoppas att du orkar läsa.

Det är fantastiskt att få möta så många andra förtroendevalda som med stort engagemang arbetar ideellt för våra medlemmar och för en ideologi som förenar oss. Vi har ett viktigt uppdrag, mycket viktigare än vad de flesta förstår. Vi arbetar för rättvisa, jämställdhet och schyssta arbetsvillkor.

Sverige är en förebild för många länder när det gäller det fackliga arbetet och den omfattande organiseringen. På många håll i världen skulle de inte ens våga drömma om de villkor som är en självklarhet för oss på den svenska arbetsmarknaden.

Med tanke på den vidriga attacken mot fredsmarschen i Ankara, dagen innan Kongressens invigning så kan vi absolut inte luta oss tillbaka. Tvärtom är det viktigare än någonsin att vi allierar oss och stärker vår position. Vårt arbete påverkar det globala samarbetet. Vårt arbete gynnar arbetarna på bananplantagen och kaffeodlarna i Sydamerika. Fairtrade är ett begrepp som växer sig större och starkare. Vårt arbete med jämställdhet, diskriminering och mobbing ökar medvetenheten, solidariteten och humaniteten hos människor.  Ju fler vi är som vill jobba solidariskt för mänskliga rättigheter, desto mer lägger vi grunden för en världsfred.

Det finns onda och negativa krafter runt om i världen, som gärna värvar de unga, ensamma och osäkra människorna som inte fått en trygg och god grund att stå på. Det är såna personer som riskerar att bli offer för Islamiska staten och andra terrororganisationer. Det är lätt att hjärntvätta de som inte känner någon tillhörighet i samhället.

Det finns illvilliga tungor som menar att facken spelat ut sin roll på arbetsmarknaden, Det finns de som menar att det inte är någon vits att vara med i facket eller facket inte gör någonting. Det är fullständigt felaktiga påståenden. Facken gör ett enormt viktigt arbete och utan det arbetet så kan vi förvänta oss ohållbart samhälle där ingen skulle kunna gå trygg. Det skulle bli kaos.

Detta är något jag gärna vill att du har i åtanke nästa gång du klagar på facket eller tycker det är för höga medlemsavgifter. Har du råd att vara utan? Om du är medlem så ta chansen att förkovra dig och engagera dig mer i de fackliga frågorna. Är du inte medlem ännu, så vänta inte tills det brinner. Vi måste fortsätta med att förebygga och förekomma. Vi måste hänga med i utvecklingen och ligga steget före.
Tillsammans är vi starka.

Blåst på resan..

Idag hade vi tänkt att bila till Slovenien och Italien för att använda tiden till något kul dessa sista dagar då det ändå bara regnar och blåser här. Vädret är varken lämpligt för strandhäng eller vandring. Så vi tänkte att då besöker vi underjordiska hålor istället. Vi hade redan läst om en grotta på Krk och en jättestor grotta i Slovenien. För att hinna med allt på en dag steg vi upp i ottan och hämtade hyrbilen. Betalade biluthyrningsgubben som idag lyckades fixa till GPS'n.
Ju längre norrut vi kom desto sämre blev vädret. Vi lyckades dock ta oss till Biserujka, den första grottan. Guiden som var en avbild av Freddie Mercury visade oss runt och berättade om stalakiter och grottan historia, typ allt han visste.

Vi tackade för rundturen och åkte vidare. Vinden hann se till att bildörren slog in i min rygg och det gjorde rejält ont. Medan  vi åkte kände vi tydligt hur vinden slet tag i bilen och det gällde att hålla i ratten ( och hatten ). När vi kom fram till bron som förbinder Krk med fastlandet var det stopp. En man stod ute på vägen och stoppade all trafik. Bron var avstängd på grund av stormen. Det var ett kaos av fordon vid bron och några hade redan åkt omkull.

Det var bara att styra kosan tillbaka till Baska och lämna tillbaka hyrbilen efter bara ett par timmar.  En dags bilhyra var bortkastad och vi hade missat ännu en sovmorgon.  Det var dock tur att vi inte hann över bron och att den var stängd på tillbakavägen, för då skulle vi kanske missa flyget hem. Jag hoppas att inte flygplatsen är avstängd imorgonbitti när vi ska flyga hem. Nu slappar vi i vår lägenhet och lyssnar på stormen utomhus. Vädrets makter går inte att beveka.

På hike i Baska

Dobra dan!

Imorse vaknade vi med en helt annan väderlek än gårdagens. Igår eftermiddag stekte vi på stranden och idag blåser det vita gäss på havet. Det är inte mer än 12-13 grader och tunga regnmoln hänger över oss. Barnen vill ligga kvar i sängen och dra sig, men mor tuta lämnar ingen tid till spillo. Jag försöker dra med dom på en vandring upp till den högt belägna kyrkan för att kolla på utsikten, men jag får gå själv. Den finska guiden från Scandjet, uppmanade nyanlända resenärer på välkomstmötet att gå upp till kyrkan om de ville få sig en utmaning. Hon berättade att det inte var någon idé att ta en eldriven cykel dit upp, för elen skulle ändå inte räcka hela vägen upp. Jag behöver ingen eldriven cykel, mina ben går utan hjälpmedel trots att ena knät är svullet av överansträngning. Jag knatar fram och tillbaka i blåsten och konstaterar att jag varit med om värre utmaningar.

På vägen tillbaka så upptäckte jag en skylt med en vandringsled och jag skyndade hem till barnen och tvingade dom att följa med mig. Jag utlovade en enkel vandring och hoppades att det skulle stämma. Men ack vad jag bedrog mig själv och de stackars oskyldiga barnen. Vi gick en brant stenig stig som inte var gjord för människor, möjligen åsnor och bergsgetter. Någon i mitt kära sällskap klagade och svor ideligen och kände uppenbarligen inte till begreppet peptalk, vilket jag påpekade. En annan i mitt sällskap påstod att man faktiskt får svära om man kommer från Svärje (! ) hehehe...
Jag blev beskylld för att lura med dem på farliga stigar där fullt med lösa stora stenar kunde äventyra vår existens. Till slut kom vi hela vägen uppför berget och kunde se kyrkan på kullen som en liten prick nedanför oss. Den finska guiden visst uppenbarligen inte vad en sann utmaning innebär.

Uppe på berget var det stora vidder av steniga hedar, där bosättning en gång i tiden levt. Numera är det bara ruiner kvar. Vi läste även på en skylt att här finns Europas farligaste orm och spindel (!). Dottern försökte lura mig att jag hade en spindel på ryggen.
 Vi gick omkring i blåsten och hittade efter ett tag en annan nedfart, som var betydligt enklare att ta sig ner igen på. Den här stigen verkade vara gjord för människor. Det var riktigt roligt och behagligt att vandra på den branta stigen och beundra den vackra utsikten över Baska.

Samtliga i sällskapet var riktigt nöjda med vandringen. Ännu nöjdare var vi senare när vi åt en god middag på Restaurant Baska, och personalen var glada att se oss där igen. Nu kollar vi på Eurovision contest och imorgon väntar en ny bilfärd till Die Höhle och en tur till Trieste i Italien. Hoppas biluthyrningsgubben har fixat till GPS'n till imorgon. Ciao!

Plitvice lakes

Så har vi då hyrt en liten röd Renault Clio och jag sätter mig bakom ratten för att köra i Kroatien för första gången i mitt liv. Lite våghalsigt och lite dumdristigt, med tanke på att jag är åkrädd och dessutom lämnat mina glasögon hemma i Sverige. Jag ber biluthyraren om en GPS-utrustning, men han får ingen ordning på den, för den är visst inställd på att vi är i Venedig, så vi får köra utan vägvisare och utan karta. Spännande! Jag tar det mycket lugnt och försiktigt på de kurviga vägarna. Det är skyltat "Serpentina" överallt och jag försöker att inte köra för nära de branta stupen och är livrädd för alla möten vid varje krön. Jag blir omkörd hela tiden, men efter drygt 3 timmar är vi framme välbehållna vid målet..Plitvice Lakes...ett naturreservat upptaget på UNESCO's lista. Det var faktiskt enkelt att hitta dit och det är bra skyltat överallt.
Vi tar oss något att äta, betalar inträde och går in i området. Första biten åker vi med någon slags buss, sedan får vi knata till fots längs väl utmärkta leder. Efter ett tag delar sig leden och vi blir lite osäkra på vilken vi ska välja. Eftersom det inte står något, så antar vi att det inte spelar någon roll, så vi väljer den branta och mer utmanande vägen, och låter pensionärer, japanska och tyska turister trängas på den andra. Efter drygt en halvtimme på en stig i tät vegetation och brant terräng utan att möta en människa, så börjar vi förstå att vi kommit fel. Det är bara att vända. Vi får gå en timme helt i onödan, men tröstar oss med att vi iallafall fått ett ordentligt motionspass. När vi väl kommit tillbaka på den rätta leden, går vi längs sjöar och vattenfall i en magiskt vacker natur. Vattnet är turkosblått och så klart att man ser botten överallt. Det finns massor av fisk i alla sjöar och vattenhål. Fåglarna kvittrar och änderna kvackar. Små och stora vattenfall, skummande forsar, grottor och utsiktsposter. Vi kan välja mellan två olika leder, och vi tar den längsta som innebär att vi även får åka båt en sträcka. Det är andlöst vackert och jag önskar att vi hade haft möjlighet att vara här två dagar och att vi vore här ensamma. Tänk vad skönt om man kunde få gå helt ostört och filosofera och meditera i lugn och ro. Jag önskar även att det vore tillåtet att bada och campa här, men det är det inte. Efter 6 timmars vandring, inser vi att vi måste börja bege oss hem till Baska igen.

Som tur är så vill Victor köra hem, och jag får vila lite. Fötterna och benen värker och jag är trött i hela kroppen. Victor kör betydligt fortare än mig, och jag sitter och bromsar med mina ömma fötter hela tiden och försöker att inte visa min åkrädsla. Victor ser ju så mycket bättre än mig, och även i mörker, så det blir en utmaning för mig att lita på att han ser det jag inte ser, typ vägen.
Efter en makalöst vacker hemresa längs kusten i solnedgång så är vi åter i Baska kl 22.00, och det var underbart skönt att få lägga sig i sängen och vila ut.
Missa inte Plitvice om ni åker till Kroatien någon gång, och undvik helst högsäsong!

Kroatien...och därmed Baska..

Avresan gick från Midlanda och vi möttes av en ny avreseinformation när vi kom dit. Planet skulle gå nästan en timme tidigare (!) och via Vasa (!). Incheckningspersonalen var också lite osäkra och kom fram till oss och frågade vilken avreseinformation vi fått. Det visade sig att alla resenärer fått fel info och ingen visste att vi skulle flyga via Finland. Voine, voine!
 Ombord på planet satt jag bredvid ett ungt par, killen var flygrädd och skulle flyga för andra gången i sitt liv. Jag informerade de oerfarna resenärerna om att vi skulle mellanlanda i Vasa och de var tacksamma för upplysningen, samtidigt som killen fick gruva sig för dubbel uppstigning och nedstigning. Oansvarigt av researrangören att inte noga informera om detta i förväg. Eftersom jag själv är i flygbranschen, vet jag hur viktigt det är för flygrädda att få sån information i förväg.
När vi landat i Vasa och så tog det unga paret upp sina mobiltelefoner, medan vi väntade på att finnarna skulle stiga på.
- Vad tusan...är vi inte i Sverige...? utbrast den unga killen förskräckt.
- Nä, svarade jag, vi är i Finland.
- Vaa..?? Är vi i Finland?? Killen var nu nästan i ett tillstånd av panik.
- Jag sa ju att vi skulle mellanlanda i Vasa, försökte jag säga lugnande.
- Jamen, jag trodde ju att vi skulle mellanlanda i Vasa i Sverige, förklarade den stackars unge mannen.
Jag sa inget mer, utan funderade mer på om det fanns något ställe i Sverige som heter Vasa, men kunde inte komma på något annat än att killen måste ha blandat ihop geografi och historia, och förmodligen tänkte på Gustav Vasa, Vasaloppet eller Vasa knäckebröd. Jag hoppades att han känner till i vilken världsdel Kroatien ligger i.
Väl framme så fick vi oss tilldelat två lägenheter högst upp i ett trevåningshus. Jag och Josefin fick en lägenhet för 8 personer, stora rum och stor balkong, och mina söner fick en mindre lägenhet bredvid. Nice surprise!
Baska är en naturskön havsvik omgiven av höga berg och vacker natur. Allt är snyggt, rent och prydligt. Det är en typisk semesterort, som byggts upp för turister. Det är ändå genuint och mysigt, och man känner sig fullkomligt trygg här. Det är lugnt och stillsamt, många pensionärer och lite nattliv. Inget disco och inga skränande fulla ungdomar.

Efter några promenader längs stranden och lite solbad, börjar det kännas tråkigt och jag blir i vanlig ordning rastlös och sugen på äventyr. Det är ännu för kallt för att simma i havet, några dopp räcker. Jag fick lära mig ett nytt ord, när vi gruvade oss ner i vattnet..."fittfrys"...och det är precis vad det låter som och något som jag inte uppskattar. Några grader till får det gärna bli, innan jag vill simma ut till hopptornen där ute i viken. Nej, nu får det hända något och jag bokar en hyrbil till nästa dag.

Internationella kvinnodagen i flera nyanser av grått..

Idag påminns vi återigen om att det är Internationella Kvinnodagen, något vi bör ha i minnet varje dag. Fortfarande räknas kvinnor som en andra klassens medborgare på flera håll runt om i världen. Kvinnor våldtas, könsstympas, blir behandlad som slavar och berövas sina mänskliga rättigheter. I Sverige har könskampen pågått länge och vi har lagar om jämställdhet, men det fungerar långt ifrån optimalt. Kvinnan har fortfarande lägre lön än män och är underrepresenterade i ledande positioner. Männen har fortfarande den största makten och massor av kvinnor lever under hot och skräck i Sverige.

I skolorna får tjejer leva med att kallas luder, fittor och horor. Kåta tjejer är horor och kåta killar är kungar. Tjejer och killars sexualitet är inte jämställt. Inte minst ser man exempel på det i den populära "Fifty shades of grey". I dessa böcker och i filmen framställs kvinnor som offer och leksaker för män. De flesta kvinnor vill faktiskt inte bli fastbundna, smiskade och dominerade. Det är skrämmande att den här litteraturen blivit så populär och att unga tjejer ser filmen på bio. Vad får de för uppfattning i egentligen? Förstår de att det inte är så är det ska vara i verkligheten?
Sån här typ av litteratur/film är att ta ett steg tillbaka i utvecklingen och det är konstigt att den skrivits av just en kvinna.

Fifty shades of grey visar hur vi kvinnor är förda bakom ljuset och fortfarande går med skygglappar 

 Svenska tjejer och killar lever fortfarande efter stereotypa och traditionella könsroller. Inte minst ser man det i valet av gymnasium och utbildning. Tjejer ( och även i viss mån killar ) är offer för modeindustrins och skönhetsindustrins sjuka ideal.

Vi tjejer, kvinnor, tanter måste återta makten och kontrollen över våra liv. Vi måste ta för oss mera och visa att vi inte tar någon skit. Inte bara sitta och le och pluta med munnen. Vi som är föräldrar måste uppfostra våra barn i jämställdhetstänket och själva vara förebilder. Småtjejerna gör som sina mammor och småpojkarna som sina pappor. De hör inte alltid vad du säger, men de ser vad du gör.

Du och jag kanske inte står i omedelbar påverkansmöjlighet för vad som sker i Indien eller Afrika, men vi kan börja påverka i våra egna hem. Så stick nu iväg och tvätta bilen, medan gubben din lagar en god söndagsmiddag! Våga börja förändra något själv!

Engagera dig!

I Sverige har vi till skillnad från de flesta andra länder i världen unika möjligheter att påverka vårt arbetsliv som arbetstagare. I Sverige har vi Medbestämmandelagen (MBL), fackförbund och kollektivavtal. Detta är ingen självklarhet i andra länder och många arbetstagare runt om i världen skulle inte ens våga drömma om något liknande.

Trots att vi ( våra förfäder ) har byggt upp denna arbetstagarorganisation i Sverige, så är det få som väljer att engagera sig. Jag har jobbat fackligt i större delen av mitt arbetsliv och även fungerat som valberedare både lokalt och regionalt. Varje år innebär det ett hårt arbete att rekrytera förtroendevalda. Det är inte direkt så att folk står i kö för att företräda sina medlemmar. De flesta skyller på att de inte har tid, och att de har så mycket annat att engagera sig i.
Då kan jag berätta att vi har ännu en fantastisk möjlighet i Sverige genom Förtroendemannalagen, som ger oss möjlighet att jobba med fackliga frågor på arbetstid. Det behöver alltså inte påverka vår fritid att jobba fackligt.

Vi tillbringar halva vårt vakna liv på jobbet. Vår arbetsmiljö och arbetssituation är något vi verkligen borde värna om och prioritera. Jag är medveten om att de flesta redan har ett stressande och pressande arbetsliv, och då är det lätt att gräva ner sig ytterligare i arbetsmängden och strunta i fackliga frågor. Det är som att bita sig själv i svansen! Om man inte tar sig tid att engagera sig i de fackliga frågorna, så kommer arbetsgivarna att se till att vi får ännu mera att göra på jobbet och ännu mindre tid över till arbetsmiljöfrågor. Även arbetsledarna har för mycket att göra och drivs på från toppen av organisationen, och de glömmer därför lätt bort att informera och förhandla med facket och på grund av tidspress och arbetsbörda. Alla skyller på tidspressen och arbetsbördan från båda parter. Båda parter har piskan på ryggen. Det är för mycket mål, deadlines, servicenivåer och goda siffror som måste följas och presenteras. Alla tävlar mot alla!

Varje år har du som tillhör en facklig klubb möjlighet att själv kandidera till styrelsen och alla medlemmar har möjlighet att motionera ( skicka in förslag och idéer ) till facket. Det förs ständigt fackliga förhandlingar, nya kollektivavtal upprättas och det finns hela tiden nya möjligheter till medbestämmande. Det är inte meningen att samma fackliga företrädare ska väljas in år efter år. Det handlar om att fördela bördan och ansvaret mellan medlemmarna. Alla medlemmar är facket, oavsett om du är förtroendevald eller medlem!

Om du vill ha en förändring, så se till att förändringen sker inom dig själv först! Sitt inte med armarna i kors och klaga på facket, chefen eller på din arbetssituation. Använd din påverkansmöjlighet i stället! Medbestämmandelagen, förtroendemannalagen och de fackliga organisationerna handlar om påverkan. Förvänta dig inte att andra ska göra det åt dig! Dina fackliga företrädare kanske är trötta och slitna för att ingen annan vill dela ansvaret och arbetsbördan med dom. Kom åtminstone på medlemsmötena som dina fackliga företrädare ordnar för dig varje år! Delta i diskussionerna och våga höja din röst! Det är kanske just din röst och just ditt förslag som kommer att antas och utgöra en viktig förändring.

Jag har full förståelse för att folk sitter maktlösa hemma i TV-soffan och förfasar sig över allt elände som händer ute i världen. Det är inte lätt att påverka det som sker i Syrien, Nordkorea eller Sierra Leone. Men din arbetsplats ligger väldigt nära dig, och du har varje dag en ny möjlighet att påverka din arbetssituation. Omsätt dina tankar i handling och var delaktig! Vi delar faktiskt på det ansvaret i en facklig medlemsorganisation.

"Jag klandrar aldrig dom som misslyckas - det finns alltför många komplicerade situationer i livet - men jag är fullständigt obarmhärtig mot dom som inte bjuder till! " F. Scott Fitzgerald

Från nyårssmällare till riktiga bomber och granater...

Idag är första dagen på 2015 och jag möts direkt av tragiska nyheter när jag slår på teven. Ännu ett attentat mot en moské i Sverige. Det tredje attentatet mot muslimer i Sverige på kort tid. Det börjar bli vardag och hur många bryr sig? Uppenbarligen är det inget ämne som någon vill ta i på allvar.
Den 14 oktober kallade man till presskonferens i Stockholm för att belysa detta ämne om hot och förföljelse mot muslimer, men bara en journalist masade sig dit. EN enda journalist i Sveriges huvudstad valde att gå dit.

Är det ett sådant samhälle vi vill leva i? Där man blir förföljd enbart på grund av sin religiösa tro.
Antalet anhängare till SD ökar hela tiden och vi har en mycket orolig regering.  Kommer vi att kunna fortsätta bevara freden i Sverige framöver?

Det är uppenbart att vi behöver skapa debatt och belysa dessa problem på allvar. Vi behöver verkligen ta hjälp av våra journalister och massmedia för diskutera problemen. För visst finns det problem och motsättningar, och vi kan inte sopa det under mattan och låtsas att det inte existerar.

I mitt förra inlägg om Kalle Anka, försökte jag påvisa att vår lättkränkthet skapar problem, och det underlättar inte precis yttrandefriheten och åsiktsfriheten som vi värnat om så länge i Sverige. Idag vågar inte folk inte längre säga vad de tycker och tänker egentligen, för då blir de genast anklagade för att vara rasistiska eller ha extrema åsikter. Folk sitter istället hemma på kammaren och ondgör sig över flyktingpolitiken och fördomarna och rädslorna bara växer.
Vi måste få ha en debatt där folk verkligen vågar säga vad de tycker och tänker utan att bli utskällda. Vi ska bemöta trångsynthet och enfald med kloka motargument. Vi ska bevisa och övertyga motparten på fredlig väg att vi har rätt och de har fel. Detta gäller vice versa. Vi måste lika väl låta oss övertygas om att motparten har rätt, även hur fel vi än tycker det kan vara till en början. Kanske får vi mötas halvvägs i vissa frågor. Men vi måste framförallt våga prata öppet om problemen. Kommunikation är det viktigaste verktyget i alla relationer, inte minst i ett parförhållande. Kan man inte prata med varandra utan bara går omkring och tiger, så blir det till slut omöjligt att leva sida vid sida. Det jobbiga är oftast att man är så rädd för att såra varandra, att den andre ska bli ledsen och förbannad. Men ibland behöver man faktiskt bli ledsen för att kunna rannsaka sig själv och se sin egen del i problemet. Det kallas personlig utveckling. Att bli slagen till backen och sedan kunna resa sig igen, gör att man växer och blir starkare. Klokare av erfarenhet. Det är inte farligt att tala med varandra. Det farliga är när man väljer att direkt gå till våld och exempelvis kasta in en bomb i en synagoga. Det är lågt, ruttet och fegt.

Med hopp om att 2015 blir året där den tragiska utvecklingen vänder och att vi går mot en fredligare framtid, önskar jag en God fortsättning!

Örnsköldsvik nyårsafton 2014 - vackert, stilla och fredligt