När juldagsmorgon glimmar...

Julafton är överstökad, det sa bara Swish på alla håll och kanter. Slarvsyltan är uppäten och Janssons rester gick åt till lunch idag. Klockan sju imorse satt jag bänkad på tredje raden i kyrkan och kände mig rofylld och reflekterande över livet som helhet. Man borde oftare ta sådana här pauser, insupa atmosfären och bara vara.

Livet är dock en paradox, där vi överkonsumerar så till den milda grad att kommande generationer kommer att leva i misär. Vi skulle behöva ett par jordklot till för att klara upp det, och det känns även som vi överutnyttjar människors kapacitet så att de flesta av oss skulle behöva klona oss för att leva upp till kraven som ställs på oss i detta progressiva samhälle.
Vad är det för fel på stagnation och stiltje? Varför måste allt utvecklas och förändras hela tiden? Varför byta ut pralinerna i Alladinasken, om det varit ett vinnande koncept? Alladinasken är inte längre den chokladask som jag vuxit upp med utan trillingnöt och körsbär i likör. Jag köper inte längre Alladin, för att jag faktiskt vill att den ska ha samma innehåll som förr. Det är såklart ett världsligt problem, men som kan appliceras på det mesta i samhället. Leder alltid utveckling framåt? Blir det bättre för att vi byter layout och logotyp, och får ett nytt utseende?

Jag brukar vara lite hånfull mot människor som alltid går i samma spår. De som alltid äter samma saker, de som alltid reser till samma plats, de som vägrar förnya sig och testa nya smaker, upplevelser och traditioner. På något sätt så avundas jag dem samtidigt. De utsätter sig inte för en massa stress, de behöver inte lära sig nya saker och anstränga sig i lika hög grad som den som hela tiden vill utvecklas. De vet vad de har och de kan sina saker utantill. Vad lättsamt och befriande! Vi andra som ständigt strävar efter utveckling och förnyelse missar ofta många iakttagelser och framförallt så missar vi nuet och friheten att bara vara. Livet är inte bara mål, resultat, prestation och milstolpar. Katten på råttan och råttan på repet... Det gäller att hitta någon sorts balans.

Det blir kanske mitt nyårslöfte. Att nöja mig med det jag har och den jag är. Jag duger. Du duger. Allt duger.

God fortsättning önskar jag dig som tar dig tid att läsa detta!

Julotta

Nu är det jul igen..

Nu är skinkan lutad, sillen gravad och slarvsyltan i ugnen. Ingen sova på enslig gård, alla är vaken förutom tomten som ligger och sover i krubban. Mor har sparat pengar i flera månader, planerat i veckor för att kunna köpa julklappar till stora och små. Hon har städat hela huset och fyllt frysen med kakor och bullar. Tomtegröten kokar över, mor kokar över... Julgardinerna trängs med adventsstjärnan och ljusstakarna i fönstren. Det luktar kanel och hyacint. Barnen är förväntansfulla och gästerna glufsar i sig av julbordet med god aptit. Mor, lilla mor, vem är väl som du?

Har du funderat över vem som skapat julstämningen och gjort julen till en återkommande mysig familjetradition? Har du själv bidragit något, mer än med din blotta närvaro? Har du erbjudit dig att hjälpa till eller ännu bättre överraskat med något betydelsefullt? Förhoppningsvis ser alla familjemedlemmar julen som en gemensam högtid, där alla hjälper till och bidrar på något sätt. Julen är ju något som ska skapa gemenskap och förena familj och vänner. Alla familjemedlemmar ska kunna njuta av julfirandet och inte någon ska behöva känna stress och press.

Det är tråkigt att se när egoistiska barn år efter år förväntar sig komma hem till de åldrande föräldrarna för att lata sig och låta sig bli serverad. Gamlingarna som älskar sina barn fogar sig ödmjukt. De ser en chans att umgås med barnen och överösa dem med sin kärlek, och finner sig i situationen. Ännu tråkigare är det när det uppstår familjefejder och vissa i familjen inte kan umgås med varandra. Något gammalt groll ligger och pyr år efter år, och stolthet och ego har tagit över makten. Tänk vad ett litet ord som "förlåt" skulle kunna betyda för var och envar. Det är mänskligt att fela och gudomligt att förlåta. En dag kan det vara för sent. Livet går inte i repris!

Så glöm inte bort att visa uppskattning och kärlek till de som fixar och donar! Istället för en julklapp, så kanske du kan hjälpa till och laga maten, diska efter julmiddagen eller på annat sätt erbjuda en hjälpande hand. Ta inte någon för givet! Glöm och göm ditt ego för en stund!

Nu ska jag ta några djupa andetag och hasta vidare med mina bestyr tills dagen gryr. Sen ska jag sitta på rumpan och njuta av julen med nära och kära. Lilla julafton avklarade vi igår och jag älskar att få vara med alla mina tre fantastiska barn. Deras personligheter och galna humor gör mig så varm inombords och det är allt som jag önskar mig i jul.

En God fröjdefull Jul tillönskas Eder alla

Egot...

Egot

Du förminskar mig inför andra och höjer dig själv

Du behandlar mig som ett barn, och inte som en vuxen

Jag är inte värd lika mycket som dig

Du gömmer dig bakom falska argument och paragrafer

Du vågar inte ta konflikter, utan skickar en budbärare eller drar en lögn

Du vet alltid bättre än mig

Du erkänner inte när du gjort fel och ber om ursäkt

Du begränsar min frihet, och utökar din egen

Regler du sätter för andra, gäller inte för dig själv

Du lever inte som du lär

Du kräver min respekt och lojalitet

Du förväntar dig att jag ska göra allt för dig

Jag är bara en marionettdocka i dina händer

Du kräver och kväver mig..

Dödar min kärlek, kreativitet och livslust..

Långsamt tynar jag bort i väntan på friheten...

Juletid och julefrid...?

Hur har det gått sedan sist, kanske någon av er undrar? Hur gick det med mitt experiment? Höll hon sitt löfte och hölls sig borta från sociala medier och kommersiella kanaler? Hur gick det? Jag kan lugna er med att jag är precis som vanligt och inget har förändrats. Hade oturen att bli hemma en vecka med influensa och förkylning, och då var ju mobilen min enda lilla tröst och kontakt med omvärlden från sjuksängen. Jag var nog ännu mera frekvent ute i cyberspace än normalt. Allt är ju också designat så att vi är tvingade att använda oss av olika appar och funktioner i telefonen för att kunna fungera i samhället. Nåväl, det är snart nytt år och jag kan avlägga massor av nya löften som jag förmodligen bara orkar hålla fast vid en tid.
Jag har iallafall förändrats genom åren om jag tänker tillbaka. Jag får vara nöjd med den jag är idag och inte hela tiden sträva efter någon jag vill bli.  Jag har lagt bort många fula ovanor, och ändrat ståndpunkter, åsikter och mål. Jag har gjort mig av med en hel del fördomar, konservativa tankar och traditioner.

Apropå traditioner. Nu är det snart jul igen. Samma visa upprepar sig. Alla säger sig ha slutat byta julklappar och ända slår julhandeln rekord år efter år. Skyltfönstren glänser vackert och ger löfte om gemytlighet och julefrid. Vi lockas och tror att med nya juldekorationer, nya julklappar och nya recept så ska vi skapa den perfekta julen där Ernst kan stå barfota i bakgrunden och se nöjt på våran förträffliga förmåga att skapa den stämning vi alla längtar efter i våra hjärtan. Långt ifrån alla uppnår detta. Det är ett spel för gallerierna och vi går i samma fälla år efter år. Stressar ihjäl oss för en kommersiell illusion om lycka på julafton. Man kan ju inte köpa sig julefrid! Vilken idioti, när jorden håller på att gå under! Vi slits åt alla håll för att kunna tillfredsställa samtligas önskemål. Värst är det kanske för barnen med separerade föräldrar som tvingas fira varannan jul med mamma eller pappa, eller kanske halva dagen och vardera förälder så att det blir så rättvist som möjligt. Några barn bävar inför julen då de vuxna får en anledning att fira högtiden med för mycket alkohol.

Själv ids jag knappt tänka på jultraditioner längre. Skulle helst bara vilja resa bort med mina nära och kära och lata mig i solen. Jag vill umgås på lika villkor, där vi alla slipper känna krav och stress. Jag vill vara närvarande för mina barn i stunden, och inte passa risgrynsgröten och bränna mig på knäcken, eller än värre bränna ut mig själv. Visst är det mysigt en kort stund när huset är städat, granen är pyntad, sillen inlagd och Alladinasken väntar på vardagsrumsbordet. Men allt detta görs ju inte av sig självt. Är det värt alla pengar, jäkt och stress? Jodå, jag har satt fram adventljusstakarna i fönstren och planerar för ett litet grönt julbord här hemma på julafton och midnattsmässa i kyrkan. Det blir årligt pepparkaksbak med barnen och kanske någon enstaka julklapp. Man får kompromissa lite ibland. Jag försöker iallafall att stå emot både sociala medier och kommersiellt inflytande så gott jag kan. Det är inte helt lätt att stå emot den enorma påverkan vi utsätts för varje dag, men man kan ta det lite pö om pö. Sakta men säkert kan vi förändra våra tankar och mönster, om vi tar oss tid att lyssna inåt och prioritera våra inre behov. Så coola ner er gott folk, julen är snart över!

Nya Arkens julshow i torsdags med Niklas Nyberg i spetsen som stjärngosse

Hur får man tiden att räcka till?

I gårdagens inlägg klagade jag på att jag inte får tiden att räcka till, vilket jag delar med de flesta. Det känns som om tiden går fortare nuförtiden, men jag är ändå säker på att en minut fortfarande är 60 sekunder, och en timme 60 minuter.  Men varför upplevs det som att det går fortare än vad det gör?

När jag igår försökte rada upp vad jag hunnit med under veckan, så inser jag att jag faktiskt har hunnit med ganska mycket. Jag har prioriterat roliga saker som att träna och skriva. Jag har kopplat av i soffan och sängen, läst och kollat på tv. Men jag är ändå inte riktigt nöjd.

Som lekman försöker jag analysera vad detta beror på. Har jag kanske för högt ställda krav och förväntningar på mig själv? Är det rimligt att hinna med allt som jag har i mitt huvud?
Jag är ju en sån person som vill göra så mycket. Är nyfiken på allt och tycker om att pröva på olika saker. Är rädd att missa något. Jag flyger än hit och än dit i mina tankar, och vill göra allt på en gång.

Jag gissar att det har med alla intryck utifrån som vi ständigt matas med. Alla sociala medier, tv, radio och än vart man går så möts man av reklamutbudet som slåss om konsumenternas uppmärksamhet.
Vi blir ständigt lockade och frestade. Dit vill jag resa, så skulle jag vilja ha hemma, så vill jag se ut, det vill jag smaka, det måste jag testa och så vidare...
Inte en stilla stund för våra sinnen. Kontemplationen och meditationen uteblir. Att bara sitta och tomglo låter sig icke göras. I tanken är vi alltid ett steg före. Vi missar nuet. Det kanske är därför det är så roligt att prata gamla minnen och kolla på bilder. Nuet ska ständigt fotograferas, filmas och förevigas. Det som är meningen att upplevas i nuet, det sparar vi till sedan.

Därför ska jag utföra ett experiment. För att se om jag kan få tiden att räcka lite längre så tänkte jag försöka ta en paus från etern på obestämd tid. Jag har ingen aning om hur länge jag klarar detta. Kanske en dag, en vecka eller en månad. Jag vet inte. Men jag tänkte försöka. Låta bli sociala medier och teven. Möjligen kan jag se på något nedladdat program utan reklaminslag. Det blir som att gå in i en liten bubbla, ett renande bad för sinnet. Jag gör som de "Tre aporna" och låter bli att se på skit, lyssna på skit och tala skit.
Jag tycker det är roligt att vara social på Facebook, men det är mycket där som får mig att må dåligt också. Jag vill inte se grodor som äts levande, jag vill inte läsa om spädbarn som våldtas, och jag vill inte matas med ständig reklam. Så därför gott folk, så tar jag en paus. Eller åtminstone så blir det mindre frekvent användande. Jag hoppas att jag därmed lyckas frigöra lite mera tid och känna mig mindre stressad. Kanske får jag så mycket tid över att det börjar kännas långtråkigt. Då har jag nog lyckats. För långtråkigt har jag inte haft sedan jag var liten och det var långfredag.

Möjligen går jag in här och skriver och berättar om hur det går. Eller så händer något som gör mig så exalterad att jag inte kan låta bli att basunera ut det. Hmm..känns som jag garderar mig för alla eventualiteter med mitt experiment. Spännande blir det hursomhelst för mig...

To be continued...

Hear no evil, see no evil, speak no evil

Hänt i veckan..

Är det någon fler än jag som försöker springa ikapp tiden? Aldrig har väl tiden gått så snabbt som nu. Sånt som jag hann med att göra förut på en dag, hinner jag inte längre på en hel vecka. Jag är obotlig tidsoptimist och tror att jag ska hinna med allt jag föresatt och planerat.
Det har gått ännu en vecka och jag fattar ingenting, för det känns som att jag inte hunnit med någonting. Jag springer Storgatan ner varje morgon för att hinna i tid till jobbet, och jag skyndar mig hem varje dag för att ta tag i allt som jag har i huvudet. Vart tar tiden vägen?
Försöker spalta upp den senaste veckan:

Lycakdes fånga morgonrodnaden under språngmarschen till jobbet en morgon

• Varit på jobbet 8-17 och sedan sovit ca 6 timmar per natt ( det blir alltså ca 9 timmar över per dygn till annat )
• Varit och tränat Body Balance två gånger. Danspassen har jag hoppat över eftersom jag bröt lilltån i söndags ( eller kanske bara en spricka ) och den onda tån har hindrat mig från att gå i snabba takt som jag brukar, så den kan jag skylla på lite...
• Jag har fått Linas vegetariska matkasse i veckan och dottern har lagat maten och jag har diskat och städat upp i köket efter stavmixning av majs ( synd att inte Lina kommer och städar också )
• Jag har varit på Fullmånemeditation på Yogahälsan och sjungit mantras ( dock i frånvaro av ljuset från supermånen eftersom det varit mulet större delen av veckan, men det var nog effektivt ändå)
• Jag har märkt upp grejer och kört iväg dem till Lissis båsloppis i Gullänget
• Ägnat tid i tvättstugan och städat.
• Skrivit en del alster till blogg, skrivkurs och annat
• Sett 5 avsnitt på raken av Svartsjön ( mycket spännande ) på Viaplay, och samtidigt mulat i mig en påse ostkrokar och en påse Ahlgrens bilar! Har även sett dokumentären Sugarman ( jätteintressant ) och ett par avsnitt av Skönhetsfällan ( herregud! )
• Har varit och klippt av håret och skaffat mig en ny frilla 
• Tillhörde idag en av två deltagare på ett event till förmån för Mustaschkampen. Föreläsaren som själv drabbats av prostatacancer höll ändå en viktig och intressant föreläsning för den lilla skaran som vi utgjorde. Synd att inte fler ställde upp och tog chansen att sedan dansa med dansinstruktörerna på Nordic Wellness.
• Äldsta sonen har sovit på mitt vardagsrumsgolv 2 nätter ( nåväl det blev bara en natt, för natten mot lördag kom han inte hem och jag höll på att oroa ihjäl mig när han inte svarade på mobilen heller...men så småningom dök han upp och nu är han belagd med utegångsförbud!! hehehe ) Den provisoriska sängen fick dock en ny gäst, då yngsta sonen kom från Umeå och tog över. Just nu sitter han och pluggar vid köksbordet, ambitiös som vanligt.
• Har letat och googlat efter Uggs skor till dottern på nätet för att hitta bästa möjliga pris, eftersom jag tycker de är på tok för dyra tofflor. Ramlat över suspekta sidor som byter namn varje dag. Ena dagen hette shoppingsiten korsord.se och nästa dag hette den hittekattenpitea.se Gissar att det är någon piratsida som säljer kopior eller så är det ren bluff alltihopa.
• Förutom detta så har jag legat i sängen med huvudvärk flera gånger denna vecka och det har också gjort att jag tappat fart och inte uppnått mina högt ställda mål. Jo, förresten jag höll ju på att bli överkörd denna vecka också! Tog emot mig med händerna på motorhuven! Verkligen änglavakt hade jag!

Nästa vecka så ska jag ta mig i kragen och fixa bilen, byta gardiner i köket, ringa mina vänner, baka, laga matlådor, ta fram symaskinen, hälsa på någon som väntar på mig, skriva på min bok, dansa zumba, sh'bam och bodyjam och börja meditera igen..allt som jag inte hann med denna vecka och hade föresatt mig att göra. Imorgon är en ny dag, och då ska jag åter försöka fånga den i flykten! See you later alligators...! :-) 

Ny frilla

En ding ding värld..

Inte för att jag vill vara negativ, men jag har ju mina djupa funderingar ibland...

När jag gick på lågstadiet fick jag lära mig att jordens befolkning bestod av 4 miljarder människor. Idag lever nästan 7,5 miljarder människor på jorden. Jordens befolkning har bara i år ökat med drygt 72 miljoner människor. Om världens befolkning skulle leva och ha samma standard som vi svenskar har idag så skulle det krävas 3,7 jordklot.
Av alla jordens miljarder människor borde vi ha lyckats hitta bättre ledare och makthavare, som tog ansvar för miljön och världsfreden. I toppskiktet så har vi idag ledare som förnekar klimathotet och påstår att det är en bluff. De som ska representera folket och företräda världens medborgare saknar de kvalifikationer som krävs för deras ämbete.

Runt om i världen pågår krig, svält, våld, terror och tortyr. Vi människor förfasas ständigt över det som pågår när vi ser nyheterna hemma i tv-soffan.  -Vad kan vi göra? suckar de flesta uppgivet och byter kanal och ser på någon blodig och våldsam deckare istället. Vi ser inte vad vi gör med våra egna händer, för så förblindade är vi. Vi mår dåligt över krig och miljöförstöring, men sätter gärna tänderna i en blodig köttbit från ett djur som plågats och levt i fångenskap i hela sitt liv. Vi ser inte att vi själva bidrar till djurplågeri och miljöförstöring. Vi roar våra barn med att ta med dem till djurparker, cirkusar och delfinarier för att beskåda djur som pinas i fångenskap. Vi köper kläder med pälsdetaljer från plågade djur i bur och fyller jackorna med dun som plockats från levande fåglar.
Vi åker utomlands och gynnar utlandsägda "all inclusive hotell",  istället för att bidra till lokalbefolkningens försörjning. Samtidigt gnäller vi på korruptionen i världen och tycker synd om de fattiga.

Vår dagar går åt till att jobba så hårt som möjligt, så att vi kan tjäna så mycket som möjligt, för att sedan kunna konsumera så mycket som möjligt. De flesta butiker har öppet alla dagar i veckan och på nätet kan du shoppa dygnet runt. Vi har svårt att komma på och välja vad vi ska köpa till våra barn och familjemedlemmar i födelsedagspresent och julklapp för de har ju redan allting. Julhandeln slår rekord varje år trots att många hävdar att de slutat köpa julklappar. Vi köper massproducerade slavtillverkade miljöpåverkade dåliga produkter. Vi renoverar, uppgraderar, inreder och dekorerar och har svårt att finna tid till förtroliga samtal och att umgås med våra barn, familj och vänner. Kontemplationen uteblir. Vi sliter, skyndar, stressar, ränner, förbränner och bränner ut oss. Vi har allt, men ändå ingenting. Tiden rinner ständigt ifrån oss.
Ångesten dämpar vi med alkohol och antidepressiva läkemedel. Läkemedelsindustrin jublar när läkarna inte har tid till annat än att skriva ut recept på droger och kemikalier som kan döda vilken häst som helst. Senaste nytt är att förse kvinnor med cancermedicin i förebyggande syfte! Hallå, hur vore det om man istället uppmanade människor att sluta äta socker? Men det tjänar ju varken läkemedelsföretagen eller sockerbolagen några pengar på.
Om vi fortsätter att konsumera så går jorden under, och om vi slutar så brakar hela det kommersiella systemet ihop. Vi har försatt oss själva i en mycket knepig situation.

Vi är reklamoffer och slavar under mode- och skönhetsindustrin. Våra unga ( och även äldre ) förvanskar sina kroppar med botox, kemikalier och farliga operationer och dieter. Fransarna ska vara långa och täta, naglarna som lackerade klor, läpparna som svullna prinskorvar och musen ska vara lika rakad som benen. Med plutande munnar, korta kjolar och högklackade skor svassar de omkring som dumma bimbos och lägger ut utmanande selfies, och blir kränkta när motsatta könet behandlar dem som sexobjekt. Stackarna tror att de kämpar för kvinnans frigörelse, men ser inte hur köpta, kuvade och förslavade de egentligen är. Så förbannat sorgligt att kvinnor som har möjligheten inte tar chansen att bli frigjorda och självbestämmande på riktigt.

Våra gamla ska helst inte gå i pension för det finns ändå inga pensionspengar att få och inte heller några pensionärsboenden att bo i eller en fungerande hemtjänst till dom som tvingas bo kvar i sina hem. Utbildad vårdpersonal sliter ut sig och ersätts av noviser direkt från gatan. Vi utvisar dom som har kompetens och de som är beredda att ta jobben som ingen annan vill ha, och bränner ner deras tillfälliga boenden. Vi har inte råd att ta emot dom säger vi, samtidigt som våra sopberg växer sig allt större när vi kasserar alla skitsaker vi köpte förra säsongen, för att få plats med årets modeller.

Medan det alltid finns pengar kvar till konsumtion, så finns det aldrig pengar till skola, barnomsorg, vård, polis och försvar.  Företagen har inte råd att anställa, staten drar åt svångremmen och Försäkringskassan utförsäkrar. Allt ska effektiviseras och sparas in på. Jobba fortare, prestera mer, spara mer. Knappa marginaler överallt. Vi ska kräma ur allt och alla, inklusive Moder Jord.
Det är något som inte stämmer. Det finns ännu fler exempel på vilken dåraktig värld vi lever i, men jag vill ju inte vara alltför negativ och pessimistisk.....Om bara drygt en månad går vi mot ljusare tider igen...och idag klarade jag mig från att bli överkörd med en hårsmån....

Min far och jag

När jag var liten tydde jag mig mest till min pappa. Jag hörde ihop med honom och ville alltid vara nära. Minns när jag som 2-åring stod i fönstret och vinkade  till min far när han gick iväg till jobbet iförd överrock och hatt med portföljen i näven. Jag stod ofta otröstlig i fönstret och väntade tills pappa kom hem och då släppte jag honom inte för en sekund. Jag älskade att krypa upp i hans famn i tv-soffan och känna doften av honom. Minns hur jag borrade in näsan i den blekgröna nylonskjortan som luktade svagt av svett och cigaretter.

Pappa tog mig ofta med på spännande små utflykter till min stora lycka. Jag var äventyrslysten redan som barn. Han kunde plötsligt säga till mig: - Ska vi ut och åka, Rose-Marie? Och vips satt jag förväntansfull med stora ögon i baksätet på Volvon på väg mot äventyret. Ofta slutade bilturen med något inköp på HK-Bolaget i Billsta, ett stort varuhus med "bra ha saker". Det var alltid lika roligt att få följa med och gå runt och titta på grejer som luktade plast och motorolja. Hade jag tur fick jag en glass eller en klubba att stoppa i munnen på hemvägen. 

Någon gång fick jag följa med på längre resor, som när pappa åkte på jobb till Ramsele och jag hade sommarlov. Jag satt andäktigt och insöp allt som visade sig efter landsvägen, stolt att få följa med. Vi rastade vid vägkanten och jag fick Condiskakor och Portello. Livet var härligt! Minns en gång när pappa kom hem och berättade att han fått något erbjudande att åka till Murmansk via jobbet och kanske familjen skulle kunna få följa med! Gud så jag längtade till Murmansk! Men tyvärr ( eller kanske som tur var ) så åkte vi aldrig iväg.

Ofta följde jag med pappa på fisketur eller skogspromenad. Vi plockade bär och svamp, och när benen behövde vila och magen var tom så satte vi oss på någon stubbe och fikade limpmackor med falukorv och sockerdricka.  Kan än idag känna hur gott det var.

Jag minns inte att vi pratade särskilt mycket. Vi gjorde nog det mesta i tyst samförstånd. Vi behövde inte prata. Vi var trygga med varandra. Kanske därför jag även idag trivs så bra i skogen och känner mig så trygg där. 

Senare blev jag tonåring och frigjorde mig snabbt från mina föräldrar. De hade det nog inte så lätt med mig. Äventyrlig och våghalsig som jag var ( och fortfarande är ). Pappa har aldrig varit särskilt pratsam, men han kan skriva desto bättre. Minns att jag en gång fick ett brev av honom när jag fyllde 20 år och bodde på andra sidan Atlanten i Houston, Texas. Han hade skrivit så fint och kärleksfullt till mig och jag minns att jag satt i sängen och grät av rörelse och hemlängtan. Ett sånt fint brev räcker hela livet, och ett sånt brev borde alla få någon gång. 

Nu ska min pappa snart fylla åttio år och jag är tacksam att han fortfarande finns kvar i mitt liv. Här kommer några fina nostalgiska bilder från mina första år då jag alltid höll mig så nära jag kunde min bästa pappa. Jag älskar dig! Ha den äran på Fars Dag!

Varm kram från din yngsta dotter

Osannolikt och oroväckande...

Den 11 september 2001 gick jag hem från jobbet i ett chockartat tillstånd. Jag trodde att domedagen var i antågande och jag var beredd att ta skydd i källaren. Imorse hade jag samma känsla när jag vaknade och slog på teven för att finna att en clown blivit vald till USA's näste president. Det kändes som att vakna mitt i en mardröm. Innan jag somnade lugnt igår var jag övertygad om att USA skulle vara förnuftiga och välja fram sin första kvinnliga president.

När Donald Trump först avslöjade att han skulle kandidera så skrattade alla och tog det som ett skämt. Ingen kunde ana att detta skulle bli verklighet. Hur kunde detta hända? Nu känns det som vad som helst kan hända. Är det verkligen sant? Trump påstod när Hillary Clinton blev friad av FBI från alla anklagelser för hennes mejlhantering att systemet är riggat och att Clinton är skyddad av FBI. Han påståenden skadar ju hela förtroendet för USA, hans eget älskade land. Om han nu påstår något sådant, så kan man ju lika gärna spekulera att valresultatet var riggat och att det finns intressen som verkar till förmån för Trump. Hur kan man sätta tilltro till något överhuvudtaget som världen ser ut idag. Om vem som helst med tillräckligt mycket pengar kan köpa sig en valkampanj, så är ju USA lika korrupt som på många andra förtappade platser i världen.

Jag vet inte vad som är mest skrämmande, Donald Trump själv eller alla människor som röstade på honom. Det är sorgligt att så många människor kan rösta på en kandidat som har så skrämmande värderingar och så lite heder, ödmjukhet och tolerans. Det känns som historien upprepar sig och att vi nu står inför en ny Hitler. Hur många människor kommer att utrotas till följd av detta? Ok, han kanske inte kommer att skicka folk in i gasugnar, men väl in i sjukdom, fattigdom och svält.

Eller så överraskar han oss rejält och gör något bra av sin möjlighet i makttoppen. Jag brukar alltid säga att man inte ska döma någon på förhand och att man alltid måste testa först innan man vet med säkerhet. Det förefaller dock helt osannolikt att någon utan politisk bakgrund och som fäller plumpa fula kommentarer runt sig lika naturligt som han andas, att han ska förbättra relationerna med andra länder och kunna få Coca-Colans hemland att blomstra. Den som lever...överlever...får se....

Nu väntar vi med spänning på alla jobbtillfällen som ska skapas ( förmodligen får de flesta vita börja med att bygga en mur till Mexico och ta jobb som hembiträden hos medelklassfamiljer i södern ).
USA har i årtionden kämpat med att få ner antalet tonårsgraviditeter som kostar samhällssystemet flera miljarder dollar. Det kommer inte att bli bättre med abortförbud. Intressant att se hur kvinnors situation överhuvudtaget kommer att utvecklas och hur många som kommer att få ledande positioner i makten och kongressen. Mest skrämmande är hur säkerheten i världen kommer att påverkas i fortsättningen. Vad kommer först, ett handelskrig eller ett kärnvapenkrig? Det är mycket som står på spel nu, med allt fler inbilska, maktlystna och dåraktiga ledare på farliga positioner.

Jag har tidigare sagt att jag ibland ifrågasätter om demokrati och rösträtt verkligen är att föredra, då majoriteten inte alltid har rätt. Folk som inte har tillräcklig intelligens att avgöra sitt eget bästa, borde kanske inte få möjligheten att påverka framtiden i samhället. Jag förespråkar hellre meritokrati, där begåvning, prestation, skicklighet och färdighet ska vara de kriterier som ska avgör vilken status i samhället någon person ska ha.

Nu håller jag andan och ber till högre makter ute i kosmos om beskydd.

Kanske blir Bert Karlsson vår näste stadsminister?

PS. Kolla gärna på denna film med Michael Moore som säger sanningen på sitt genialiska vis: Michael Moore in Trumpland

Jag e olyckan...

Jag tycker inte om att göra fel. Jag blir så ledsen och arg på mig själv då. Ibland förbannar jag mig själv så mycket att jag blir utslagen. Belamrar mig själv med skuldkänslor och slår på mig hårt. Oftast när jag redan är trött, urlakad och dränerad på energi. Det är ju också då man lätt kan göra fel. När man inte orkar stå emot, när man tappar humöret och när man inte är tillräckligt uppmärksam.

Det är mänskligt att fela och jag kan vara ganska tolerant mot omgivningen för det mesta. Människor får göra fel och har rätt till en andra chans. Hur ska man kunna lära sig något om man inte får göra fel?  Men när man är trött och problemen hopar sig, då är det lätt att man går ner sig själv för att psyket är för utmattat. Stresshormonerna fräter på hjärnan.

Ingen vill göra fel, men alla gör det. Jag har flera gånger tappat humöret och sagt mer än jag tänkt och sagt saker jag inte menat. Jag har sårat andra och gett andra skuldkänslor. Jag har skrikit och gapat åt mina barn och betett mig omoget. Jag har missat chanser i livet, hoppat på fel tåg och kommit för sent. Jag har gått vilse, jag har haft för bråttom och jag har varit blind. Jag har varit ego och jag har varit naiv. Jag har varit korkad och förblindad.  Jag räcker inte alltid till. Jag hinner inte med.  Det gör mig ledsen och olycklig. Jag ångrar mig och vill göra om det från början och rätta till. Ibland kan man det och ibland kan man det inte. Säkert finns det fel som jag gjort som jag ännu inte erkänt eller är medveten om.

En gång när jag var 9-10 år så var jag hemma hos en kompis och råkade riva ner en teve på hennes rum för att jag snubblade på sladden. Teven gick såklart sönder och jag var helt förstörd! En teve kostade ju typ flera miljoner på den tiden! Jag började grina och gick hem. Jag visste att min kompis mamma skulle ringa hem till mina föräldrar och berätta vad som hänt och förmodligen skulle jag få betala teven med min veckopeng i resten av mitt liv. På vägen hem genom lillskogen så lade jag mig i mörkret på backen och bad till Gud om att få dö. Så ledsen var jag för att jag gjort något så fruktansvärt! Jag var också rädd för att få skäll och förbannelse av mina föräldrar. Jag vet inte hur länge jag låg där på marken i mörker och kyla, men till slut så fick jag väl nog av kölden och gick hemåt med hela världens olyckor och sorger på mina axlar. Eftersom jag idag inte riktigt minns vad som hände efter det, så var det förmodligen inte så farligt. Oftast är det ju inte det.

Även idag kan jag ibland få den där hemska känslan över mig, när jag begått ett fel. Jag vill bara sjunka genom jorden och stanna där. Men när jag fått vila och sova bra några nätter, så brukar det kännas bättre och jag kan skaka av mig det och gå vidare. I backspegeln så kanske det inte var så farligt heller. Det råkade bli en höna av en fjäder.

Imorgon blir det en bra dag!

Godnatt vänner!

Korrekturläsning..

Jag älskar att skriva och har bestämt mig för att också fokusera på detta ett tag framöver. För att få lite inspiration och kött på benen har jag också valt att börja på en liten skrivkurs. Vi får skrivuppgifter som vi ska göra dels under lektionen och dels som hemläxa. Det är nytt och utvecklande för mig.

Det är ganska enkelt att blogga och skriva rakt upp och ner om sina tankar, åsikter, erfarenheter och upplevelser. När man ska skriva böcker, romaner och noveller så måste man hitta på en historia som håller. Enklast är då att ta egna erfarenheter och det som är självupplevt med in i sina alster. Det måste ju vara trovärdigt och skrivet med en känsla som man själv har upplevt. Det går visserligen att leva sig in i vad man tror att andra upplever och känner. Men tro är att inte veta.

Det mesta som skrivs i romaner är byggt på fiction och verklighet. Författaren bygger en historia utifrån en verklig händelse och bygger sedan på med fantasi och egna tolkningar.
När jag var yngre fantiserade jag ofta ihop historier och berättelser för mig själv i mitt huvud, innan jag skulle somna. Jag berättade sagor till mig själv. Jag vet inte riktigt hur gammal jag var när jag började med det. Kanske har jag alltid gjort så. Jag gör det fortfarande ibland.

Att skriva är ett sätt för mig att bearbeta saker och ting i mitt liv. Det är en slags psykoterapi. Det är också en stor frihet att skriva. Att få uttrycka sig i alla former är viktigt. Jag är tacksam att jag lever i ett land där man får uttrycka sig fritt. Vi har både yttrandefrihet och åsiktsfrihet i Sverige.

Ändå är det så svårt att skriva fritt utan att bli ifrågasatt, klandrad eller missförstådd. Det är lätt att bli feltolkad av människor som tycks känna en och tror sig kunna läsa in saker mellan raderna.
Min personlighet och mitt liv är ett brett spektra av olika upplevelser och erfarenheter och det är likadant för alla andra människor. Om man bara känner till en bråkdel av en människa är det lätt att man utgår från det lilla man vet.

Jag kan gärna ta att folk inte tycker likadant som jag. Faktum är att jag älskar oliktänkande och originalitet. Folk behöver inte alls hålla med mig. Men jag blir ledsen och upprörd när jag blir missförstådd och feltolkad. Men det är risker man får ta som författare eller konstnär. Skönheten ligger i betraktarens ögon, fulheten likaså. Man väljer att se och läsa med sina egna personliga glasögon. Det är fascinerande att se hur olika en och samma text kan uppfattas av olika människor, och även vad människor kan läsa in i abstrakt konst. Man utgår från egna personliga erfarenheter och det färgar egentligen hela ens tillvaro.

Jag hoppas att jag en dag ska våga öppna upp och skriva helt fritt, utan att behöva tänka på att det kan uppfattas felaktigt av enskilda läsare. Jag håller på och skriver en roman, som helt ofrånkomligt bygger en hel del på personliga erfarenheter och upplevelser, men det är hämmande att skriva om en karaktär där kanske en eller flera i min omgivning kan känna igen sig. De kan ju tro att jag talar om dem. Om jag hela tiden måste ta hänsyn till det, blir det ett ganska magert material att röra sig med.
Jag tror inte att någon författare vill bli begränsad på det viset.

Ibland glömmer man bort att någon kan missförstå, och då skulle man behöva en korrekturläsare som kunde granska innehållet och tala om när det är ok att publicera eller inte. Nu är det ju bara jag som kan korrekturläsa mitt eget material och jag kan i vissa fall missa och vara hemmablind. Jag har inte all tid i världen heller. Oftast skriver jag mina texter ganska fort, rakt upp och ner. Jag tycker det blir bäst när jag har ett flow och orden bara kommer. Ibland hinner jag inte med att skriva ner allt som kommer till mig. Jag är snabbare i huvudet än i fingrarna. Ibland läser jag inte ens igenom texten en extra gång innan jag publicerar. Bara tjoff så är den ute i cyberspace. Jag har alltid haft bråttom.
Så nu säger jag tjoff för denna gång, och hoppas att allt blir bra!

Trevlig helg!

Min lilla by

Tänkte berätta om min lilla by där jag bor om somrarna. Jag älskar den här lilla knasiga byn där jag har en av de vackraste utsikterna och är omgiven av de mest originella ungkarlarna. Min röda stuga med vita knutar ligger alldeles vid skogsbrynet och på tomten växer kantareller, blåbär, hallon och lingon. Ibland kan man hitta några ståtliga Karl-Johan svampar och i ogräset i rabatterna, om man letar riktigt noga, kan man hitta smultron och jordgubbar. Krusbärsbuskarna och vinbärsbuskarna är ganska magra och taniga och skulle behöva lite bördigare jord och mera omvårdnad. Får kanske lägga ut lite kogödsel. Apropå gödsel...Utedasset ligger intill gäststugan och där kan man sitta på den varma frigolitsitsen och blicka ut mot skogen och eller läsa något kul i Dassboken. Bylivet kretsar runt en camping, en hembygdsgård, en bagarstuga och en badplats.

Min närmsta granne är en stillsam äldre ungkarl som inte gör så mycket väsen av sig, förutom den gången när han sågade ner mina björkar olovandes med motorsågen. Då blev vi osams ett tag. Men nu är det glömt och överspelat och jag och Anders är åter goda grannar.  Nedanför hembygdsgården bor Börje ensam med sin katt som aldrig får gå ut i friska luften. Börje är rädd om sitt enda sällskap. Barnen förlorade han kontakten med för länge sedan och de kommer aldrig och hälsar på. Frugan är död sedan många år. Börje har fyllt några och åttio och luktar svett och försurat hudfett. Han går omkring hjulbent i sin lortiga brynja och stöttar upp sin tunga lekamen med käppen. Munnen är tandlös och pratar gärna. Läspande och småmuttrande. På gården står hans käraste och viktigaste ägodel. En epatraktor som hörs ljudligt genom hela byn när han brummar iväg för att uträtta något ärende. Något körkort har han aldrig brytt sig om att skaffa. Förr om somrarna hade han loppis på logen. Om man ville så kunde man sälja sina gamla ägodelar där mot provision. Jag sålde en del grejer där, och Börje bokförde noga alla transaktionerna i sin lilla noteringsbok, men mer än så blev det inte.  Huset är fallfärdigt och det räcker att kika in i hallen och se de staplade högarna av gamla mjölkförpackningar för inse att det är bättre att umgås utomhus. Ibland har jag följt med honom ner i hans fuktiga källare för att låna något av hans rostiga verktyg. Börje är snäll och jag gillar honom.

Ovanför Börje bor Kurt som är några och nittio och dragspelsvirtuos. Han spatserar gärna omkring i byn och håller noga koll på allt med sina falkögon. Utanför hans kåk som inte är mycket bättre än en koja, står en betryggande varningsskylt "Här vaktar grannar". Ibland får han för sig att vakta min stuga. Han väntar ibland i trädgårdsmöbeln på tomten och hälsar mig välkommen till min egen stuga. Oftast är han stupfull och jag får leda hem honom under armen och bädda ner honom på farstubron, då han vägrar kliva in i sitt unkna bedrövliga hem. Jag har varit in i hans kyffe en gång, och vill inte göra om det. Varje vår när jag återvänder till stugan brukar jag förvånas över att Kurt överlevt ännu en vinter i sin misär. Men han kommer oftast knatande uppför backen med cowboyhatten på hjässan och berättar gärna om sin avskurna pitt som läkarna tog ifrån honom och om alla fruntimmer som ändå springer bena av sig efter honom. Han visar mig också gärna stället uppe i skogen där han en gång såg en björn. Förutom att han gärna berättar sina historier och bravader, så samlar han på skräp. Han är en riktig sakletare och tigger gärna åt sig rat man tänkt slänga.
- Ska du slänga den här gamla spaden med avbrutet skaft? Den tar jag rätt på, säger han. Den kan vara bra att ha!
Ibland tar han på sig kostymen och hatten och tar bussen in till stan och spenderar frikostigt pensionen. Mopeden har han gudskelov sålt, då han inser att han varken hör eller ser ordentligt längre. I stan bjuder han folk på restaurang och spelar miljonär. Han är inget vidare på att göra affärer. Han köper en mackapär för 100 kr och säljer den sen för 50 kr.  När "finskan" kommer på besök hör man dragspelstonerna ljuda genom byn och ibland kommer de förbi hand i hand och ser så förälskade ut. Jodå, takterna sitter fortfarande i de knotiga fingrarna och kanske även i hans avhuggna apparat.

Kurt brukar varna mig för Pelle och Pelle och jag är inga såta vänner. Vi har hamnat i luven på varandra flerfaldiga gånger. Dels när han "hjälpte" och övertalade Anders att fälla träd olovandes på min tomt och stal min fina björkved och dels har det varit en rad andra incidenter. Bland annat låter han sin jakthund löpa fritt i skogen utan tillsyn. Flera gånger har hunden sprungit på min tomt och halvt skrämt ihjäl både mig och mina gäster. Hot från polis och länsstyrelse hjälper inte. Pelle påstår även att han äger kyrkans mark och har kört iväg både mig och barnen i byn från vattenbrynet där vi brukar bada och fiska. Han vill ha stället för sig själv. Trots att han är fyllda åttio, så är han i full vigör och cyklar, springer och paddlar kanot. Jag får nog dras med honom ett tag till.

Ibland är det rena rama vilda western i byn och jag skulle kunna berätta om fler uppseendeväckande händelser, men väntar till preskriptionstiden löpt ut. Trots allt är det för det allra mesta en riktig idyll där man får insupa lugn och ro. På söndagarna hålls det utegudstjänst med väckelsesång och då kan jag sitta i min trädgårdsmöbel och äta frukost och samtidigt lyssna till Lina Sandels psalmer som sjungs högtidligt i kyrkbänkarna på gräsmattan. Någon gång varje sommar är det marknad i byn och underhållning på scen. Har man tur kan man få åtnjuta barytonsång av Ronnie Sahlén och hans galande fru Laila, och har man riktig flyt så kan man också vinna "Pittsa för 2 personer" i lotteriet. Nybakat tunnbröd och hällakakor finns att köpa vid bagarstugan.
Är man sugen så kan man cykla eller promenera iväg och köpa glass i kiosken eller spela minigolf på skeva golfbanor. På badplatsen kan det bli trångt de allra varmaste sommardagarna, men på kvällen om man vill ta ett dopp, så brukar man få ha bryggan för sig själv. Vill man bada naken åker man iväg till "Pelles" lilla badvik och hoppas på att man inte blir bortkörd innan man fått på sig paltorna igen.

Bäst av allt tycker jag är att promenera i skogen. Det finns fina små skogsvägar och stigar uppför berg och genom stenbrott. I skogen är det tyst och stilla, förutom när Pelles hund kutar omkring eller när älgjakten är igång.  En fulländad dag då kommer man helskinnad tillbaka till stugan, med full svampkorg och trötta ben. Ljuvligt det då är att slänga omkull sig i soffan och kolla på någon spännande film till ljudet av en sprakande brasa i spisen. Nu är hösten här på riktigt och jag längtar redan till nästa sommar. Då ska jag bjuda in gubbarna på kalas! :-) 

Badsista och stugsista..

Jag älskar hösten och september har varit en fantastisk månad. Varmt och soligt mest varje dag. Långa promenader mest varje kväll.

Denna vecka avklarade jag förmodligen årets sista havsbad. Tillsammans med några väninnor gav vi oss iväg en kväll till havsbandet för att bada bastu. Det blev ganska sent innan vi kom fram och det var kolsvart ute. Det blev ett fumlande efter tändare och tändstickor innan vi fick kunde tända lyktor och till slut få fart på den vedeldade bastun. När vi var tillräckligt upphettade famlade vi i mörkret för att hitta strandkanten. Vi hade hoppats på månsken, men det det enda som lyste upp var våra vita rumpor som guppade omkring på vattenytan när vi dök i det mörka vattnet. Kanske var badtemperaturen någonstans mellan 12-14 grader och det var klart uppfriskande. Efter några vändor mellan bastu och dopp, så åkte vi nöjda hemåt. Tänk vad mysigt man kan ha efter jobbet en vanlig tisdagskväll! Helt underbart!

Mörk kväll på stranden

Även på jobbet bjuds man ibland av glada överraskningar. I veckan kom ett blombud med blommor och choklad till mig! Såna saker lyser också upp vardagen och gör en extra varm i hjärtat :-)

Blommor och choklad till lilla jag :-)

I helgen har vi varit i stugan och höststädat. Har åkt några vändor med släpvagnen full av skräp till återvinningsstationen i Kramfors. Vi hann även med en sväng till Dollarstore och en tunnbrödsrulle på Ullas gatukök. Självklara stopp i Kramfors och alltid lika roligt och vackert att köra genom Klockestrand och över Sandöbron.
I helgen har jag också fått hjälp med krattning av hela tomten. Så skönt att göra fint innan man låser dörren för denna säsong. Det känns sorgligt och vemodigt att sommaren redan är över och det känns mycket långt till nästa. Jag är ännu inte beredd att hälsa vintern välkommen och vill helst njuta lite till av soliga höstdagar med klar och frisk luft som fyller lungorna med livselixir och själen med energi. Kanske hinner jag med ännu ett dopp innan isen lagt sig och kanske var det inte sista gången för i år som jag plockade in blåbär till frukost. Jag ska försöka dra ut på den vackra hösten ett tag till....

Ikväll har jag läst igenom 178 motioner och förberett mig inför två dagars Förbundsråd i Stockholm. Nu är det bäst att jag släcker för ikväll...Klockan 05.20 hämtar flygtaxin för resa med "fakirflyget" mot Arlanda.  Natti natti!

plockade in lite höst

Lär dig livets enkla gåta, älska glömma och förlåta!

Alla vet vi att ingen människa är felfri. Eller hur? Ändå har vi så lätt för att döma, och så svårt att förlåta. Oftast dömer vi och straffar oss själva hårdast, och vi har svårast att förlåta oss själva.
Varför är det så svårt? Vi vet ju att man kan begå misstag. Det kan handla om obetänksamhet, om dumhet och för att anden är svag. Vi kan begå misstag p g a livsleda, depression eller för att vi lider av en sjukdom eller diagnos. Vi begår misstag, för att vi inte hunnit lära oss att göra rätt. Om vi visste bättre eller kunde bättre, så skulle vi nog också lyckas bättre. Ingen dömer ett litet barn för att det ännu inte har lärt sig. Samma sak borde gälla oss vuxna. Livet är ju ett livslångt lärande, och det är av misstagen vi lär oss. Ibland måste vi göra om samma misstag för att lära oss, precis som barnet trillar av cykeln femtioelva gånger innan det kan cykla utan stödhjul.

Att förlåta innebär inte att man ger efter eller att man accepterar ett dåligt beteende som skadar oss själva eller andra. Det handlar om att acceptera det förflutna och det som har hänt. Det handlar inte om att man förlorar någon stolthet, respekt eller värdighet bara för att man förlåter. Det handlar bara om att släppa och gå vidare för att själv må bra. Det betyder att man inte låter det förflutna påverka nuet eller framtiden. Man börjar bara med ett nytt kapitel i sitt liv och sätter punkt i det gamla.
Att förlåta någon som svikit eller gjort en mycket illa, innebär inte att denne kan fortsätta och inkräkta i ens liv. Om den personen inte tillför något positivt i ens liv eller om man riskerar att utsätta sig för ett fortsatt skadligt beteende, så måste man sätta stopp. Men man kan också välja att fortsätta relationen om det fortfarande finns något värdefullt att bygga på och det fortfarande finns kärlek och vänskap. Det är ett val man måste göra. Även den andre har naturligtvis rätt att göra ett val. Jag kan inte klandra någon för att denne inte älskar mig tillbaka eller inte vill ha mig. Kärlek är en flyktig energi och där förlåtelse inte existerar kan inte heller kärlek existera.

Det finns många som säger att de förlåtit utan att förstå vad det egentligen innebär. Om man har förlåtit så kan man inte samtidigt fortsätta med förebråelser och anklagelser som tillhör det förflutna, bara för att ta till det som ett vapen ibland eller för att utöva makt över en annan person. På så sätt byggs ingen tillit och kärlek i relationen, om man hela tiden får var beredd på att få en kniv i ryggen. Någon ligger i ständigt bakhåll och bara väntar på att attackera. Och så är pajkastningen igång och tar aldrig slut. Ungefär som i politiska debatter. Donald Trump och Hillary Clinton hemma i sitt eget kök.

Att förlåta är att städa bort skit i sitt inre, vädra och släppa in ny frisk luft och energi. Man kan inte radera bort eller glömma, och det kan fortfarande svida till i såret ibland. Men om du lägger på ett plåster och låter bli att peta i såret, så läker det till slut. Möjligen syns ett litet ärr, men det är inget som stör eller fortsätter påverka dig på ett negativt sätt. Ilska, skuld och skam påverkar oss in i minsta cell och gör oss sjuka. Det är bara vi själva som kan göra oss friska, genom att släppa det negativa som har hänt och inte kan göras ogjort. Vi kan inte leka domare och bedöma vad som är rätt och fel och tidsbestämma straff eller döma någon till livstid. Allt är relativt och oftast inte objektivt i vårt eget huvud.  Ibland tar vi oss själva på alldeles för stort allvar och värderar oss högre än andra. Ingen människa är värd mindre än du själv, och ingen människa är värd mera heller.Livet är alltför kort för att låta begångna fel och misstag påverka oss. Ibland gör jag fel och ibland gör du fel.
Jag är bara en människa och det är fan inte lätt.

En ny vecka till ända...

Så har det gått en vecka till i rasande fart. Swisch sa det bara ( och swish på kontot )! Besökte tandläkaren i veckan och fick ingen sexig bettskena. Istället är jag remitterad till käkkirurgen. Blir förmodligen stelopererad och därmed blir det väl knäpptyst i holken. Min sångkarriär är ju redan förstörd, men det vore nedrigt om jag inte kommer att kunna tala som folk.

Tänker återigen på när jag gick på lågstadiet och tränade sång till mina klasskamraters blockflöjtsorkester. Varje lektion avslutades med att jag fick ligga på en bänk och spela den sovande Törnrosa, medan flöjtisterna i sakta mak gick runt bänken och spelade "Törnrosa var ett vackert barn"
Det var ju inte så dumt att få ta sig en powernap på skoltid, även om det var svårt att sova till oljudet.
Kanske var det där min "narkolepsi" började utvecklas? Jag som alltid har haft svårt att sitta still och lyssna utan att somna. Jag har till och med somnat på en konsert med Eric Clapton och i en tuk-tuk i Bangkok. Jag skulle kunna skriva en novell om alla pinsamma situationer där jag råkat somna.

I helgen har jag definitivt inte sovit eller legat på latsidan. Jag har jobbat som en flitig arbetarmyra i stugan. Som tur var så släpade jag med mig en villig man som har kunnat bistå mig med både det ena och det andra. Jag behövde inte heller känna mig mörkrädd i skenet av fullmånen på natten. Vi har röjt på tomten, skrapat och målat, börjat vintra upp och plockat av äppelträden. Känns så skönt att äntligen få saker och ting gjorda innan vintern. När jag kom dit i våras ville jag bara grina och nästan sälja mitt smultronställe. Men nu är fönster och dörrar på plats, skorsten är lagad, huset är målat, vedskjulet renoverat och massa småfix gjorda. Jag älskar mitt ställe och kan inte tänka mig att ge upp det. Tänker mig en framtid där med hönsgård och betande getter på tomten. I am happy! :-)

Renoverad skorsten

Vi har även hunnit med en lång skogspromenad upp på berget och plockat en korg full med gula kantareller och ett par deciliter enbär. Tänkte plocka och göra enbärsdricka, men det var så stickigt att plocka, så det blir bara ett par kryddburkar istället.  Har även plockat stora fina blåbär på tomten till frukost. Rensat svamp och skurit äpplen i småbitar ikväll. Gott att finna i frysen.
Lägger upp några bilder för att sammanfatta en skön helg som har gått alltför fort..igen!
Nu däckar jag i min säng och stoppar in en meditation i öronen. Natti natti!

Däckad

Fönster mot naturen

Äppelskörd

Det blir bara värre och värre...

I skrivandets stund är kl 03.07 på natten och jag kan inte sova. Jag har nu i över en timmes tid kastat mig fram och tillbaka i sängen likt ett galet vilddjur. Mångalen är vad jag är! Det blir bara värre och värre för varje år! Jag kan bara inte sova vid fullmåne. Så därför tänder jag lampan och försöker leta rätt på något av de många par läsglasögon som dräller omkring i lägenheten. Det kan förresten inte vara bra för synen med glasögon! Sedan jag började använda dom så har min syn bara blivit sämre och sämre. Nu har jag terminalglasögon, läsglasögon och bilglasögon. Och de är starkt beroendeframkallande.
Jag funderade ett kort ögonblick på att visa mina bilglasögon som jag köpte på secondhand för tio spänn. Men jag låter bli. Jag ser absolut inte klok ut i dom! Men de är absolut nödvändiga bakom ratten. Om ni ser någon kärring bakom ratten med tokfula glasögon i stor röd Volvopråm så är det bara jag!

Något som också blivit värre för varje år är att tiden går fortare och fortare och jag hinner inte med allt som jag föresatt mig, för tiden tar bara slut hela tiden! Är det någon som vet var man kan fylla på? Det är ju bara måndag och fredag hela veckan och helgerna borde man ta en tidsstudie på för de kan omöjligt vara lika långa som förut.
Nyss gick jag ju på lågstadiet och funderade på vad jag skulle bli när jag blev stor. Nu har jag blivit så stor att det är för sent att fundera på vad jag vill bli. Pensioneringen väntar runt hörnet och jag har ännu inte gjort karriär! Minns i veckan att jag drömde om att bli sångerska. På lågstadiet fick vi välja musikinriktning och jag valde "piano och sång". Dock fanns det inget piano att tillgå på skolan och det var bara jag som envisades med att göra det musikvalet. Det slutade med att dom föste ihop mig med blockflöjtsspelarna. Jag fick sjunga till blockföljt istället för piano. Alla förstår säkert att mina förutsättningar att utvecklas som sångerska inte var så stora och sångkarriären spolierades därmed.

Denna vecka har jag iallafall hunnit fira två av mina barns födelsedagar med en dags mellanrum. De fyllde 17 respektive 27 år! Herregud, var försvann dom åren?
Det blev ett gemensamt kalas för födelsedagsbarnen igårkväll och vi åt hemgjord vegetarisk smörgåstårta och en mäktig fransk chokladtårta. Med ett halvt kilo smör och ett halvt kilo blockchoklad i bakverket så innehöll varje tårtbit säkert 5000 kalorier, och som väl är så orkar man inte mer än en bit.
Sonen som fyllde 27 år fick pannkakor i present av mormor som gör de allra godaste och sonen var belåten. Vi skrattade gott åt ett gammalt minne, när jag hade stekt en trave pannkakor till pojkarna som de skulle äta själva till middag medan jag var på jobbet. Jag hade noga instruerat pojkarna hur de skulle använda ugnen för att värma dom innan jag åkte hemifrån. På kvällen när jag kom hem igen så hörde jag mig för om hur det hade gått för dem. Jodå, de hade värmt pannkakorna på det gamla oljeelementet i köket! De hade inte vågat använda ugnen själva av rädsla för att något skulle gå på tok, så då kom de på den geniala idén att hänga dem på elementet istället! :-) Jag försökte låta bli att tänka på de dammpartiklar som förmodligen följt med tillsammans med sylten och grädden. Men pojkarna var nöjda, och då var jag det också.

Imorgon gruvar jag mig för att gå till tandläkaren igen. Kanske därför jag inte kan sova? Jag har under en längre tid haft problem med min käke som går ur led. Mitt huvud blir liksom alldeles snedvridet och det utvecklas en intensiv huvudvärk från nacke till näsrot. Så nu ska de få prova ut en sexig bettskena som jag ska använda på natten så att inte glappkäften trillar ut på kudden. Vi får väl se hur det går. Jag är iallafall himla trött på den här käken som trilskats med mig de senast 35 åren och inte har det blivit bättre. Som tur är så brukar jag för det mesta kunna bända käken på plats alldeles på egen hand. En gång var jag och min dåvarande sambo och vandrade på en vulkan på Sumatra, när jag råkade gäspa och sedan kunde jag inte stänga igen käften igen (och det kanske ni har hört... hehehe ).  Istället fick jag gå som en vandrande fågelholk i vildmarken och finna mig i att flugor och flygfän flög skytteltrafik in och ut ur min mun, medan min sambo hade svårt att hålla sig för skratt. Efter någon dryg halvtimme, så halkade dock käken på plats igen och sedan öppnade jag inte den på resten av resan.

Nä, nu ser jag att klockan slagit 04.08 och jag tror jag lägger igen öga en stund igen.

Godmorgon på er! Detta är er termos i gryningen! ( potatismos, rotmos och plåttermos hahaha )

Vy utanför mitt fönster igårkväll - Time flies...

Veckan som gått...

Har tillbringat hela dagen i sängen, tillsammans med en nykläckt förkylning. Roligare kan man ju ha. Jag har verkligen inte tid att vara sjuk. Skulle ha åkt till Umeå idag, men har skjutit upp det och satsar på att åka tidigt imorgonbitti istället och landa direkt på Retromarknaden i Umeå. För tredje året på raken ska jag vara där som säljare. Brukar vara jättekul med mycket folk och många som jag känner genom retrointresset. Vi får se om jag orkar ta mig upp imorgonbitti.
Försöker kurera mig med Kanjang och starka Sanchodroppar. Jag undrar om jag blev smittad av Minianne som jag försökte rädda livet på igår? Har gått en kurs på jobbet i HLR (hjärt och lungräddning ) och vet nu också hur man använder en hjärtstartare. En väldigt bra och nyttig kurs som alla skulle behöva gå med jämna mellanrum.

Minianne

Har även påbörjat en annan intressant kurs i veckan och vid det här tillfället handlade det om att lära sig att utveckla sin intuition. Jag fick möjlighet att läsa av ett par okända människor och fann att jag kunde ställa en ganska bra "diagnos" genom att bara känna in en främmande person och kunde hitta en massa information. En kvinna läste av mig och allt hon fick fram stämde på pricken! Kusligt och fascinerande! Det ska bli spännande att se hur det här utvecklar sig. Jag kanske sadlar om till spåkärring så småningom, och studerar livslinjerna i din hand för styva stålar. Singoalla Rosie!

Denna vecka har jag även hunnit med ett arbetsplatsbesök på Bosch Rexroth tillsammans med regionstyrelsen och kollat in gigantiska motorer och kolvar. Motorer så stora att de skulle kunna få jordklotet att sluta snurra! Det är grejer det! Det var så intressant att få se hur man jobbar i en stor verkstad och det var imponerande att se logistiken och vilken ordning och reda det var där. Rent och snyggt och en god arbetsmiljö. Inte alls så smutsigt och bullrigt som jag hade föreställt mig. Man kanske skulle sadla om och bli truckförare på gamla dar! Minns att jag ljög och sa att jag var tryckförare på Hägglunds när jag var och ung och dum och dansade med någon kille på Molidens folkpark. Vet inte om han blev särskilt imponerad.

Var också på Mamma Mia och käkade middag i veckan. Sesamrullad tonfiskfilé på bädd av mango, salladslök, färsk potatis och dressing med vit balsamico och senap. Det var jättegott även om det inte var någon mango på tallriken. De hade nog glömt den och jag kom mig inte för att säga till. Drack alkoholfritt vitt vin till ( 79 kr för ett glas är dock hutlöst dyrt även om jag inte behövde betala det själv ). Hursomhelst var det mycket trevligt även om vi fick vänta alldeles för länge på maten.

Nu ska jag försöka sova en blund, med äldste sonen på tillfälligt besök som ligger på luftmadrass på vardagsrumsgolvet och dottern med pojkvän i rummet intill. Jag som hör en knappnål falla, hoppas att jag får en lugn natt med öronpropparna nedtryckt i hörselgångarna. Goodnight folks!

Kvinnofällan..

Jag fortsätter på mitt förra inlägg när jag ändå är i gasen och slåss för kvinnans frigörelse.
Jag blir så trött på att vi kvinnor ska vara så jädra pretto! Vi ska baka som Leila, laga mat som Tina och se ut som Kim Kardashian. Hemmet ska vara stylat som ett inredningsmagasin och där ska vi ha fina bjudningar och kalas. Apropå kalas. Hur många pappor är det som fixar födelsedagskalaset till barnen? Köper presenter, bjuder in, arrangerar aktiviteter och bakar tårta? Jag känner inte till någon.

Svenska kvinnor är de mest frigjorda i hela världen, men ändå har vi så mycket kvar att göra. Mycket av den svenska kvinnans frigörelse handlar om den sexuella frigörelsen. Kvinnor vågar vara sexuella och sinnliga, och kan ta för sig. De får klä sig hur de vill, gå i korta kjolar och bada topless. Men är det egentligen frigörelse? Handlar det inte mycket om att vara ett sexobjekt för att locka till sig männen och leva upp till deras ideal. Går vi till skönhetssalongen och modeaffären för vår egen skull? Är vi inte egentligen offer för reklampåverkan och skeva skönhetsideal?

För mig handlar frigörelse mer om könsroller, värderingar, makt och status. Det handlar om hushållsarbete, förvärvsarbete och en arbetsmarknad på lika villkor.
Fortfarande är det i högre grad kvinnor som står för matlagning, städning, tvättstugan och ansvaret för barnen. Männen sköter om bilen och båten, och eventuell husrenovering. Medan mannen åker och tvättar bilen i timmar är kvinnan hemma och tvättar lortiga strumpor och kalsonger, hjälper barnen med läxläsning och nattning, skriver inköpslistor och förbereder för morgondagen. Medan mannen målar om huset på kvällarna har kvinnan ensam ansvar för resten av alla uppgifter i hemmet. Jag själv skulle mycket hellre gå ut i friska luften och jobba i lugn och ro. Måla är ju rena rama meditationen. Utomhus får man rensa tankarna och gå ner i varv. - "Låt pappa få vara i fred medan han målar!" skriker mamman till barnen. Kvinnor får mycket sällan den chansen till återhämtning i hemmet. Hon stupar i säng av utmattning och orkar inte med mannens lust till henne.

När helgen kommer går de till grannen på fest och i vanlig ordning hjälps kvinnorna åt med ruljansen, medan karlarna smiter iväg för att checka förtöjningen av båten eller för att kolla in grannens nya BMW. Det omvända skulle aldrig inträffa.

 Kvinnor löper i hög grad risk att bli utbrända. Kvinnor måste lära sig att släppa kontrollen och släppa in mannen i köket och tvättstugan och våga göra ett rollbyte. Vissa uppgifter kan vara mer lämpliga för en man som ofta besitter en större fysisk styrka, men annars kan kvinnor lika bra som en man spika och skruva trall. I många familjer känner man sig helt nöjda med fördelningen, just därför att man inte ens har ifrågasatt den och tänkt tanken att den skulle kunna vara annorlunda. Kvinnor gör som deras mammor alltid har gjort, eller som andra kvinnor i omgivningen gör.

Kvinnor är så fulla av kärlek och empati, och samtidigt så ambitiösa och ansvarstagande. Vi vårdar, omhändertar, uppvaktar och slösar med kärlek. Jag vill att vi ska fortsätta att vara det, men inte på bekostnad av vår egen hälsa och lycka. Vi får inte glömma bort att prioritera oss själva ibland och leva våra drömmar. Vi måste sluta vara så duktiga på allt och sluta sträva efter det perfekta. Det viktigaste är att må bra. Vi måste ge kärlek till oss själva och ta makt över våra egna liv. Fortfarande är många kvinnor förtryckta och slavar i sitt eget hem i Sverige.
Det är vi själva som måste ställa krav om vi vill få till stånd en förändring. Det finns såklart även män som är exemplariska och är goda förebilder, och kvinnor som inte håller måttet. Men jag försöker bara komma åt och belysa den problematik som fortfarande lever kvar och som kan bara kan bli bättre. För bättre kan det alltid bli.

Frihet på gott och ont...

Jag har alltid haft ett stort behov av frihet. Jag tror att vi föds med det som barn. Fria små barn leker, agerar och säger vad de tycker och känner utan att bry sig om vad andra ska tycka och tänka. De är som de är, och utvecklar sig själva. Med tiden så upptäcker barnet att det finns en massa regler och påbud, och barnet måste förhålla sig till olika normer och anpassa sig till omgivningen för att accepteras. Friheten krymper mer och mer.

Vi blir stöpta i formar av våra föräldrar, skolan, jobbet och hela omgivningen. Reklam och tv påverkar oss och vi måste hela tiden leva upp till en massa förväntningar. Det är inte alltid så lätt att vara vuxen, kollega, förälder, vän och partner. Vi måste hela tiden anpassa oss efter varandra. Då är det lätt att man tappar bort sig själv. Vem är jag egentligen? Vad vill jag med mitt liv?  Står jag upp för det jag tror på? Lever jag mitt eget liv eller lever jag för andra? För de flesta är det nog båda delarna. Man lever för andra, men låter även sina egna behov rymmas om man är klok.

Frihet är också att kunna uttrycka sina känslor och tankar fritt, utan att bli dömd. Vi har en åsiktsfrihet här i Sverige, men ändå inte. Man får inte uttrycka sig som man vill i det sociala samspelet eller göra som man känner.  Det är så lätt att såra och kränka andra då. Man måste tänka sig för hela tiden och gå på tå i relation med andra. Man får faktiskt inte säga sanningen alla gånger, för då blir folk ledsna. Man säger det man tror att den andre vill höra, och bygger många gånger upp en lögn som blir svår att ta sig ur.  Det är enklast så om man vill undvika konflikter och skjuta problemen på framtiden. Du sväljer och anpassar dig, fastän din lilla själ skriker. Till slut har den tynat bort och du vet kanske inte ens att den finns. Det finns så många som dödar sina drömmar och offrar sig för någon annan. Speciellt kvinnor.

I mitt stora behov av frihet så har jag också fått leva mycket på egen hand på gott och ont. Jag har levt långa perioder utan partner och som ensamstående mamma. Jag har rest mycket på egen hand och jag har varit mycket med mig själv. Självvald ensamhet. När jag var liten så var min stora idol Pippi Långstrump och hon har aldrig lämnat mig. Omgivningen tyckte synd om Pippi som levde ensam i stora hus utan föräldrar, men Pippi tyckte inte synd om sig själv. Omgivningen ville att hon skulle anpassa sig och flytta till ett barnhem och gå i skola. Men Pippi ville gå sina egna vägar och vara en fri människa. Pippi var feminist och kämpade för kvinnans frigörelse och likabehandlingsfrågor.

Lånad bild

I den mån jag har kunnat har jag försökt leva som Pippi och vara sann mot mig själv. Och jag har kämpat med min egen frigörelse från den traditionella kvinnorollen. Ett typiskt vardagsexempel som får mig att koka är en vanlig svensk middagsbjudning. Kvinnan städar huset, handlar och förbereder allt till middagen. När gästerna kommer står mannen och vänder köttet på grillen och småpratar med gästerna, medan kvinnan gör klart resten i köket. Efter maten hjälps kvinnorna åt med disken och barnen medan männen sätter sig i salongen och dricker whisky. Det är bara ett litet exempel på snedfördelningen och i de flesta familjer så är det kvinnan som är spindeln i nätet. Det är hon som koordinerar och ser till att ha allt i huvudet och lite till.
Med den bilden på näthinnan växer våra flickor och pojkar upp. Det ställs alltid hårdare krav på kvinnan än på mannen. Barnen ställer alltid hårdare krav på mamman än på pappan. Vi har mer överseende med en mans fel och brister än en kvinnas. Och det följer med i arbetslivet och hela samhället. Man går oftast hårdare åt mot kvinnliga chefer och politiker än manliga.

Som ensamstående slipper jag mycket onödiga rollkonflikter och slitningar, även om jag visserligen får göra allting själv istället ( och barnen får naturligtvis också hjälpa till ). Men jag har iallafall större chans att landa i mig själv och bara vara. Jag får möjlighet att lyssna till mina inre behov i större utsträckning, än i en traditionell partnerrelation. Och det är ingen som förväntar sig att jag ska betala tillbaka och kompensera, för att jag fått en stund för mig själv.

Jag har fått kämpa hårt för min självständighet. Det är inte helt lätt att alltid kämpa med ekonomin på egen hand och ta hand om barnen, reparationer, stugan, hemmet och bilen. Det är en ständig kamp och överhängande stress. Kånka, bära, slita, släpa. Ibland önskar man att det fanns någon backup. Någon att överlämna och dela ansvaret med. Men jag vill inte plikta med min frihet och känna evig tacksamhetsskuld i såna fall.

Jag vill vara i en relation på lika villkor utan stereotypa könsroller. Jag vill att man tar ett gemensamt ansvar för allt som rör det gemensamma hemmet, ekonomin och hushållet. Inte minst vill jag träffa någon som tar ansvar för sin egen personliga utveckling. Någon som är klar med sitt förflutna och utan gömda skelett och obehagliga överraskningar i garderoben. Någon som är känslomässigt mogen och vill fortsätta att utveckla sig själv och utveckla en gemensam relation som är värd att kämpa för. Kvinnor är pionjärer när det gäller personlig utveckling.  På alla kurser jag deltagit i, så är majoriteten kvinnor. Oftast enbart kvinnor. Män är så rädda att granska sig själva och göra en inre resa. Därför kommer män och kvinnor bara längre och längre ifrån varandra i en relation.
Jag hörde en tv-intervju häromdagen med författarinnan Elsie Johansson som lämnade sin man efter 55 års äktenskap för att leva ett självständigt liv. Trots att hon tillhör den gamla generationen så tog hon steget att börja om med sig själv vid nästan 80 års ålder. Girlpower! Singelhushållen ökar och Sverige har den största andelen i världen.

Som singel är jag privilegierad på många sätt.  Som singel kan jag ägna en hel söndag i sängen med att skriva på datorn, läsa, se på film, dricka the och äta smuliga mackor och strunta i disken och dammråttorna. Jag kan boka en kurs eller resa till mig själv utan att mötas av motstånd eller be om lov. Jag behöver inte gömma mina klädinköp i garderoben. Jag behöver inte tvingas umgås med människor som jag inte har något utbyte med. Jag behöver inte ställa upp, bara för att behaga någon annan. Jag behöver inte tjata på någon och irritera mig på att det inte blir gjort. Jag får bestämma själv. Det låter kanske ego, men jag tror att vi behöver vara ego emellanåt för att inte torka bort och gå under. Uppdämd ilska och frustration skapar sjukdomar i kroppen, och gör dig trött och orkeslös.

Ingen annan kan läsa sig till dina behov, förutom i sällsynta fall. Bara jag själv kan ta ansvar för mig själv. Jag kan inte riktigt leva mina drömmar fullt ut ännu, men jag tar lite i taget. Greppar de halmstrån som erbjuds och försitter inga chanser och möjligheter. Livet är så kort, och jag vill leva mitt liv som jag vill.
Jag måste lyssna till min själ och inte följa med strömmen. Det är ibland lite jobbigare att vara en sån människa och ibland uppfattas man som konstig och annorlunda. Men det finns inget alternativ om man inte vill kväva sig själv. Jag måste få vara den jag är. Ingen äger mig.

Jag måste vara sann mot mig själv och se mig själv i ögonen