Nu ska jag inte jobba förrän nästa år...

Det känns långt till nästa år, men det är mindre än 24 timmar nu. Dags att ta avsked av år 2012 och välkomna år 2013. Mycket har hänt det senaste året, både för mig personligen och runt omkring mig. Det hinner hända ganska mycket på ett år. Ibland kan livet förändras på en bråkdels sekund, och ibland dröjer det flera år att åstadkomma enkla förändringar...ibland en livstid. Det kan ta många år att förändra sin livstil och ännu fler år att förändra sina personliga egenskaper.

Nytt år innebär nya möjligheter och för många nya löften om förändringar. Någon lovar att sluta röka, någon annan lovar att börja motionera. Själv har jag lovat mig själv tusentals gånger att jag ska sluta shoppa och bara köpa det mest nödvändiga. Jag vill egentligen leva så enkelt som möjligt, men ibland blir det så hopplöst tråkigt och då livar jag upp mig själv med att köpa ett par nya skor eller nåt annat som jag egentligen inte alls behöver. Ibland rättfärdigar jag mina inköp genom att handla miljövänligt på Röda Korset och ge mina pengar till välgörenhet. Jag är egentligen spyless på konsumtion och reklam. Bara för det har jag lust att köpstrejka och virka min egna kläder av hampasnören. Jag ska odla mina egna grödor på min kolonilott och jag tänker behålla min bullteve tills den strejkar. Kanske väntar mig arbetslöshet under nästa år, och då blir jag så illa tvungen att dra åt svångremmen och leva på allmosor.

Vad hoppas jag då att det nya året ska ge mig och vad har jag för mål och plan? Först och främst så tänker jag fortsätta och satsa på träningen för att jag mår så bra av det. Min ambition är att träna ännu hårdare och mera målmedvetet. Kanske måste jag organisera mig lite bättre för att nå dit, genom att boka in tider i min kalender och hela tiden föra in delmål och resultat. Jag ska bli bättre på att organisera mig överhuvudtaget, eftersom jag är den typen som helst bara vill ta dagen som den kommer och leva som en obotlig tidsoptimist.
Framför allt så tänker jag satsa på att förvalta kärleken som kommit in i mitt liv. Mitt livs stora kärlek tänker jag vara rädd om, för när allt kommer omkring så finns inget viktigare. Jag har själv valet och makten att styra över ganska mycket i mitt liv. Det jag inte kan påverka, får jag lära mig att förhålla mig till. Jag hoppas på att 2013 blir ett år där världen väljer fred istället för krig. Kärlek istället för våld. Natur och miljö istället för nedsmutsning och föroreningar. Att vi tänker globalt och att vi förstår att vi måste ena och förena oss med varandra. Det är vad jag hoppas på och försöker hålla i sinnet. Jag tror på tankens kraft och vi tillsammans kan åstadkomma underverk. Hur vill du att 2013 ska se ut?

Det enda vi kan vara säkra på är att allt förändras, vare sig vi vill eller inte.

Gott Nytt år tillönskar jag min familj, vänner, läsare och medmänniskor!

Missunnsamhet...

Den mest oattraktiva egenskapen hos människan måste väl ändå vara missunnsamheten. När man inte unnar andra lycka och framgång. Ingen människa vill erkänna att hon är missunnsam och många upplever inte att de är det heller. De är missunnsamma utan att tänka på det. Ett exempel är när man låter bli att ge beröm och komplimanger, och bara behåller det för sig själv i tanken. Man tänker "åh vilken snygg frisyr/snygg klänning/ trevligt bemötande/fint leende och så vidare, men man säger det inte högt. Möjligen säger man det till någon annan än den det berör. Man pratar om att "hon är alltid så gullig och trevlig" eller "han är så hjälpsam och duktig" i dialog med andra, men man säger det inte direkt till den person det gäller. Man snålar i onödan med att berömma och ge andra positiv feedback.

Andra exempel på missunnsamhet är när man inte unnar sin expartner att få en ny kärlek och bättre ställt i sitt nya liv. Det är oftast när relationen tar slut, som det visar sig vem man levt med. När man inte längre har något att förlora, så kan man lika gärna sabotera alternativt låta bli att lyckönska sin före detta. Så resonerar en del tyvärr. Det är en ful sida som visar brist på respekt, medkänsla och framför allt kärlek. Att svälja stoltheten och släppa offerrollen är bevis på ödmjukhet och inre styrka. Man kan aldrig äga en annan människa oavsett hur nära eller hur lång relation man haft.

Missunnsamhet är en del av avundsjukan, fast värre. Den biter sig fast som en elak cancersvulst som bara tenderar att bli sjukare. Man kan avundas andra på ett positivt sätt, så länge man inte själv blir bitter eller försämrar sin relation till den man är avundsjuk på. Visst skulle jag vilja ha det andra har...kärlek, lycka, framgång och så vidare..men jag kan ändå välja att glädjas med andra som når sitt mål, även om jag själv inte lyckas.  När väninnan gått ner i vikt och blivit skitsnygg, och jag själv inte gått ner ett enda gram, kan det kännas jobbigt att säga något fint till väninnan.
Eller när kollegan blivit befordrad och fått jobbet som jag själv sökt, kan det det kännas jobbigt att gratulera och ännu värre att ge beröm när det visar sig att kollegan gör ett helt suveränt jobb, förmodligen mycket bättre än jag själv skulle lyckas med. Det hjälper inte att gå omkring och sura för det, eller att pika och komma med taskiga kommentarer:

- "Jasså, du fick jobbet...ur askan och in i elden alltså..! Skulle inte vilja byta med dig..."
- "Jasså..du har vunnit pengar...fy tusan bara nya bekymmer..!"
- "Jasså..ni ska iväg på semester...se upp för salmonella...har hört att man kan bli rejält sjuk därborta..och rånad...och solskadad...
- "Jasså..du ska ge dig in i ett sånt projekt...har du inte tagit dig vatten över huvudet nu...?"

Du gör dig bara själv i dålig dager. Ingen vill väl egentligen vara en eländig svart olyckskorp..

Nej, man ska glädjas med andra och tillåta andra att lyckas. Det är bevis på kärlek, ödmjukhet och styrka. Missunnsamhet gör mest skada hos dig själv och inte hos din fiende. "Missunsamheten förtär sin herre, som rosten förtär järnet" var det någon som sa, och jag tror att man blir en nöjdare och friskare människa om släpper missunsamhet, svartsjuka och avundsjuka. Man gör bäst i att släppa allt sånt, inte bara för den man missunnar, utan främst för sin egen skull. Att bära på ilska är som att själv dricka gift, och samtidigt förvänta sig att den andre personen ska dö.

Ju mer man intresserar sig för andras välgång, desto mer bygger vi upp vår egen lycka, säger Dalai Lama och jag håller med.

"Många skulle må bra om inte andra hade det bättre"
Fritiof Brandt 1892 - 1968

Grisens vånda - favorit i repris

Nu har jeg fått nog, nu måst jag stampe ne klöva. Söm gris har jeg väl ingen talan, men snart ska arsle mitt serveras oppa julborde, å då vill jeg söm alle andre dödsdömde fo säge mine siste ord:

Vi djur kan ju inte tala söm en männisch, vi kan tala vä öga å hjärte. Prov å se mä te öga innan ni stick slaktkniven i mä, så förstå je va ja mene. Hur jag än streta emot så blev jag av vä pungkulern utan bedövning, lufta gick rakt ur mä. Å alri har jeg fått träffe någre fruntimmer av någe slag. Mor min och jeg blev skilt åt redan efter tretti daga. Längre än så var dä visst inte lönsamt, sa döm.

Kalva di har dä ännu värre, söm fo stå ensammen däri båse, redan på livets första dag. Korna di står å ule å grine däri lagårn, å jeg tyck sönn öm döm. Int kan de va så lätt å producere mjalka likt de skulle ha tjuge kalva vä en gang, å int fo de ge deres egen avkomma ensch en liten skvätt. Dä ä helt oppat vägga, tyck jag.
Maten de tvinge ti as skull de skämmes över, genmanipulerad soja, tvi vale. Ja säj ba dä, ät dä själv å spara på energin! Större delen av åkerjorden å vattne gå åt till å fö oss, för att vi i vår tur ska fö mänskligheten. Dä gå åt sexton kilo spannmål för å få ihop till ett kilo högrev. Tänk på dä! Ni behöver ingen massprodicering av oss fän! Ni behöv lära er å hushålla vä pärninga å jordens resurser!
Pumpe oss full vä hormoner, antibiotika å anne dynga gör di. Å när vi väl ligg däri köttdisken på affärn, så ha döm fyllt på ytterligare vä nitrit, stabiliseringsmedel, smakförstärkare, rökaromer och gud vet vad. Dette för å dölje den ångest å stress å lidande vi blivit utsatt för, för töcke elände har satt sig in i märgen, in i minsta cell å gjort att kötte å blon inte smaka som förr i tin. Tänk på dä innan ni gör slarvsylta eller julsylta borta meg!

Inte så könschtigt att falke nuförtin ä full vä sjukdoma, med tanke på va döm he ti sä. Fjäderfäna här har de inte så myche bättre, där de ligg å trängs i bura för di örk int stå på bena. Skelettfrakturer har de stackarna fått på grunn av den snabbuppfödning di blivit utsatt för. Efter någre sketne månader i live, så häng man opp döm i bena på e snöre som ska ta döm till nackning på löpande band. Jo, jeg har sett skräcken å galenskapen i öga på döm.
Nä, nu ser jag fram emot å få fara till min himmel där jag har förtröstan om att få böka å beta å bada gyttjebad, å leve ett naturligt liv. Ett svinaktigt liv så att säga. Kanske finns där en gammsugga över som jag får vänslas me å kanske blir jag respekterad för den gris jag är. God Jul!

Jorden gick inte under....inte än...

Halli, hallå!! Vill bara tala om att jag lever...Jorden gick inte under i fredags, vilket olyckskorpar, indianer och siare varnat för. Inte har jag julstressat ihjäl mig heller. Inte än. Jag hoppas på ett liv även efter jul.

Julhandeln förväntas slå rekord igen, trots kärva tider. Vi svenskar shoppar som om vår sista stund är kommen och sätter sprätt på 66 miljarder kronor. I den takt som vi shoppar och konsumerar kan vi vara helt säkra på att jorden kommer att gå under. Vi slösar på jordens resurser så i den grad att vi skulle behöva minst två jordklot till, för att få allt att räcka till.  Det är vår räddning att två tredjedelar av jordens befolkning fortfarande lever på mindre än ett par dollar om dagen. Vår överlevnad består i att en stor del av jordens befolkning svälter. Den enes död, den andres bröd.

Om vi inte tänker på miljön, kommer mänskligheten inte att överleva länge till. Det är vårt största hot just nu. Möjligen träffas vi av en jättekomet, eller så drabbas vi av en panepidemi som gör slut på oss ( eller så gör vaccinationerna det ). Helt klart är att solen kommer att förinta oss i framtiden, om en så där miljoner år. Den dagen, den sorgen. Vi kan bara leva just nu och försöka göra det bästa av situationen.

Just nu bakar jag knäckebröd och väntar på att få börja tvätta i tvättstugan. Hade bokat passet från kl 8.00 - 11.00 och blev lagom snopen när det inte gick att starta maskinerna. Kom plötsligt på att man inte får tvätta förrän kl 11.00 på söndagar. Vem har kommit med ett sådant påhitt? Tanten som bor ovanpå tvättstugan är ju ändå pensionärsvaken före kl 06.00 alla dagar ( jo jag såg henne bakom gardinen i fönstret när hon hånlog åt mig när jag moloken gick tillbaka i oförättat ärende ). Nej, allvarligt talat så förstår jag inte den principen, om det skulle kunna vara störande för vissa grannar. Eller är det något religiöst påhitt, att man ska helga söndagen? Men gudstjänsten börjar inte förrän kl 11.00 och då skulle jag ju hinna tvätta ett par maskiner innan. Sen kan jag ju välja att helga resten av söndagen i fromhet och frid. Eller? Nåväl, det är bara att rätta sig efter de lagar och paragrafer som satts upp i samhället. Vi bör ju bara foga oss och låta bli att ifrågasätta för att inte bli krångliga och obekväma. Jag tror jag går ut och skottar av min parkeringsplats istället och slänger snö mot snövallen efter vägkanten, trots att tanten som bor i huset bredvid har förbjudit mig. Jag äventyrar deras dränering påstår hon. Jag tycker hon ska se över dräneringen och be till vädergudarna att det inte kommer så mycket snö istället. Plogbilen tar ju bort snön när den kommer, så jag fattar inte varför hon bråkar med mig, och några spadar med snö på allmän väg?

Jag är bestämt lite puttrig ( "pöttri" som mamma brukar säga ), så jag går ut i kylan och avreagerar mig lite. Kanske hinner jag en stärkande promenad också, så här dan före dopparedan.
Hoppas att ni alla överlever julen och att ni får en skön och lugn helg!  

Nu är det jul i mitt hus...

Skräckmassaker

Så har det nu hänt igen. Ännu en skolmassaker. Inte ovanligt i USA, och tyvärr inte heller i andra delar av världen. I den värld av bästa världar, i ett land som lever i fred, händer detta ofattbara.
Vad ligger bakom dessa dåd? Vad händer i hjärnan på en terminator av detta slag? Är det en längtan efter kontroll efter år av förtryck och rädsla? Är det ett mobboffer som vill hämnas? Är det en sjuk person som inte kan se skillnad på fiction och verklighet, som suttit för länge framför sjuka dataspel? Är det ensamhet och frånvaro av kärlek som skapar en sådan här våldsutövare? Eller är det bara en sinnessjukdom som gått över styr?

Det finns säkert många olika faktorer som bidrar till att det går så här snett, att människor tappar kontrollen och överskrider gränser som när helt utanför normen. En gemensam och starkt bidragande orsak är nog ensamhet. Det är något att tänka på för oss medmänniskor, kanske speciellt i dessa juletider.
Det är många som sitter ensamma på julafton, utan vare sig släkt och vänner. Det finns de som dör och aldrig saknas, varken av anhöriga eller myndigheter.

Kanske har du en granne alldeles intill dig som aldrig får besök, eller kanske har du en ensam kollega. Vi borde se oss runt omkring och uppmärksamma de som finns i vår omedelbara närhet. Kanske kan vi göra skillnad för någon, bara genom att finnas till. Visa att vi bryr oss. Kanske hänga en påse bullar på grannens dörr när vi bakat eller erbjuda skjuts till stan. Kanske ska vi följa den där tanken eller impulsen lite oftare att bjuda in till samtal med en främmande människa. Nya bekantskaper kan vara mycket värdefulla för båda parter. Man kan både finna kärlek och livslånga relationer. Eller så blir det bara ett av dessa små ögonblick, som gör att livet tar sig en annan vändning, en annan riktning. I ditt liv eller i någon annans liv. Allt har betydelse, även det lilla. Kanske kan din lilla gest, dina ord och din omtanke göra skillnad. Kanske kan vi till och med undvika att människor begår självmord eller tar till missbruk av flaskan. Eller så kan vi bara göra någons dag genom en komplimang eller en kram.  Ljus och kärlek!

Det lackar mot jul..

Snart är det jul igen med allt vad det innebär. Julklappar ska inhandlas, kakor ska bakas, skinka och lutfisk som ska göras i ordning. Vi måste julstäda, pynta, skriva julkort och införskaffa julgran. En massa stress och jäkt för att på en enda julaftonskväll få optimal utdelning. På julafton skall det vara perfekt enligt de traditioner som vi dragit på oss genom åren. Då ska vi knyta ihop familjebanden till en tomteröd rosett och pryda familjealbumet. Barnen skall sitta och tindra med ögonen, förväntansfulla inför mötet med tomten, som de inte längre tror på. Lika förväntansfulla sitter föräldrarna i soffan och hoppas att klapparna skall motsvara barnens förväntningar och helst lite till. Julhelgen är snabbt överstökad, klapparna tappar lystern och glöms bort, massor av överblivna matrester kastas och kvar är bara trötta, övergödda människor med tomma plånböcker.

De flesta klagar och ojar sig över hur mycket de har att göra och hur mycket allting kostar. Många skulle vilja slippa dessa krav som julfirandet innebär, strunta i allt och bara vara. Kanske åka utomlands eller till fjälls och bara njuta av den närmaste familjens sällskap. Men varje år så slår julhandeln alla rekord och barnen får aldrig så många och så dyra julklappar som tidigare. Det blir svårare och svårare att hitta på något som barnen verkligen uppskattar och vill ha. Framför allt så är det svårt att hitta något som barnen verkligen behöver. Eller som familjen verkligen behöver.

Med äkta tomtebolycka menas väl ändå lugn och ro och gemenskap, att få möjlighet att varva ner och mysa med familjen. Det är åtminstone vad jag vill tro. Jag vill inte gå på några hektiska familjemiddagar och proppa i mig en massa mat som jag inte behöver. Jag vill inte stressa omkring på stan och försöka hitta den perfekta julklappen för pengar som jag egentligen inte har. Kreditkort i all ära, men det är väldigt lätt att förköpa sig när handeln lockar med oemotståndliga erbjudanden. Vi shoppar loss som om våra sista dagar vore räknande. Det gäller att passa på. Nu har vi chansen att visa våra nära och kära vad de betyder för oss genom att ge dem något riktigt uppskattat. Sånt gör mig illamående. Man kan inte köpa kärlek. Man kan inte köpa äkta uppskattning.

Jag vill inte behöva känna mig tvungen att blidka någon, eller att återgälda någon bara för att det förväntas av mig.  Om vi börjar och granska våra liv och våra vanor så kan vi säkert hitta en massa pålagda krav och måsten som vi genast kan strunta i. Vad prioriterar vi egentligen och vad gör vi åt det?

Vi kan strunta i julklappar och satsa på att spara till en välbehövlig semesterresa istället. Det finns färdig sill, julskinka och pepparkakor att köpa. Vi behöver inte visa oss duktiga genom att göra allting själva, när vi inte äger den tiden det tar. Prioriterar vi verkligen lugn och ro framför stress och jäkt? Om vi verkligen gör det, så gör vi det. Vi kan faktiskt skapa oss egna traditioner där vi själva bestämmer villkoren.

Julen har inte ens dess rätta innebörd längre. Hur många påminner sig egentligen om varför vi firar jul? Hur många barn vet att vi firar Jesus och inte jultomten? Hur många går på julotta eller besöker kyrkan under julhelgen? Det har blivit en konsumtionsstyrd jul där köpmännen fröjdas mer än konsumenterna. Visst måste köpmännen också överleva till skillnad från grisen som inte har en chans i juletider. Men konsumenterna blir knappast köpstarkare i längden av stress och jäkt. Vi gräver vår egen grav om vi inte stannar upp och reflekterar över det samhälle vi lever i. Det finns ett liv utan julklappar och julbord. Själv bojkottar jag julbord eftersom jag tycker det är skamligt med detta frosseri, när stora delar av världen svälter. Jag kan inte äta med god aptit, överdådet gör mig bara illamående. Jag struntar mer och mer i alla julbestyr och sätter mig hellre med en god bok och tar långa promenader, framför att stå vid spisen. Jag har en adventsljusstake i köksfönstret, en stjärna i sovrumsfönstret, ett par änglar i hallen och hembakade pepparkakor. Det räcker för mig. Julstämning skapar jag inombords, i mitt hjärta.   Ha en trevlig och skön tredje advent!

Shoes is a girl's best friend...

Jag har redan berättat att jag älskar skor i tidigare inlägg...vilket i sig inte är speciellt ovanligt när det gäller kvinnor. Vi bara älskar skor, handväskor och kläder. Jag kan sitta och kolla på nätet sida upp och sida ner och kolla på snygga pjucks som jag dreglar efter. Det är ett sjukt beteende. Jag har redan skor på fötterna och behöver inga fler. Man kan ändå bara gå i ett par i taget....Men ändå....

Fick ett erbjudande om "halva priset" på massor av skor från en stor skofirma på nätet. Fri frakt och fri retur gör att man vågar beställa och ta hem och prova. Jag slog till med 6 (!) par på en gång, och tänkte bara köpa max ett par av dom. Jag har längtat efter dem i nästan en hel vecka och igår fick jag sms att de fanns att hämta hos mitt postombud. Ivrig och glad som en trallande jänta sprang jag iväg och lämnade glatt över id-numren till mannen bakom disken. Han knappade in numren men hittade inget och fortsatte in på lagret och letade. Efter en stund gav han upp och bad mig kontrollera id-numren en gång till. Jag tog upp telefonen och sa lite generat:
- Jodå numren stämmer...men jag är på FEL ställe. Jag har fått paketen till annan butik!
Lite moloken travade vidare i den nästan 20-gradiga kylan ett par kilometer till rätt utlämningsställe. Tanten bakom disken kom snart med en vagn och två gigantiska kartonger.
- Hmmm...var det såååå stora paket, utbrast jag förvånat. - Inte en chans att jag kan bära hem dom själv. Jag måste återkomma med bilen.

Senare på kvällen fick mannen i mitt liv skjutsa dit mig för att hämta paketen. Han stannade bilen utanför och jag meddelade:
- Du får nog följa med in och hjälpa mig att bära...!
Han tittade med stora ögon på jättepaketen med skor och jag fick lov att avslöja en av mina laster....JA, jag är beroende av skor. Jag urskuldar mig med att jag faktiskt promenerar till och från jobbet varje dag, i ur och skur, och att jag sliter ut dem i en rasande takt (!).
Senare under kvällen provade jag skorna om och om igen och inte gjorde det saken lättare när min kärlek sa att han gillade alla paren. Han kunde väl ha sagt att de var asfula och att han vägrade gå ut med mig om jag satte på mig dem....Men ALLA paren satt som gjutna på mina fötter och var himmelskt sköna. Hela natten drömde jag om skor och idag har jag värsta beslutsångesten...Vilket/vilka par ska jag behålla? Ska jag ge mig själv en julklapp eller en 50-årspresent kanske? Jag hittar alla möjliga anledningar till att jag borde få behålla dem.

Dom här bara måååste jag ha...

Must have...

Must have...

Latest news...

Bråda dagar så här innan jul och tiden går bara fortare och fortare verkar det som. Jag hinner inte med. Hinner varken med mig själv eller omgivningen som jag skulle vilja. Å andra sidan har jag släppt en massa krav och gör bara det jag känner för stunden. Jag bryr mig varken om julens hysteriska förberedelser eller om att pynta mitt hem som Ernst. Jag går min egen väg och lyssnar på mitt inre. Inga mode- eller matmagasin eller heminredningsprogram ska få styra mitt liv. Om inspirationen ger mig en härlig känsla i kroppen så följer jag den, men om den gör mig stressad och kravtyngd så skiter jag i det.

Den senaste tidens inspirations-och glädjekällor har jag fått av bland annat en föreläsning med Olof Röhlander "Det blir alltid som man tänkt sig". Han förmedlade egentligen kloka saker som jag redan kände till, men gjorde det med igenkänningshumor och ett härligt kroppsspråk. Man behöver bli påmind om att man kan styra och påverka sitt liv i mycket högre grad än man tror. Tankens kraft är enorm, och det är inte konstigt att new age boken "The Secret" blivit en bästsäljare världen över. Bättre att ha en dålig plan, än ingen plan alls. Bättre att ha en dålig idé än ingen idé alls. Om vi lyssnar till vår inre kompass så kan vi styra vårt liv och utforma det nästan precis som vi vill.

Andra glädjeämnen som inspirerar i livet är att få lyssna på sång och musik. Jag fick nöjet att se föreställningen "B.U.S" med fem vackra damer, Blossom Tainton, Kayo, Fransesca Quarty, Gladys de Pilar och Vivian Cardinal. En föreställning med själ och hjärta, även om det stundom blev lite för mycket av kvinnligt skrik och hysteri, enligt mitt tycke.

B.U.S Brun utan sol

Annat som intresserar och inspirerar mig är alternativmedicin och naturliga läkemedel. Jag vill inte utsätta min kropp för onödiga kemikalier, tillsatser och vaccinationer.  Därför var det extra intressant att häromkvällen lyssna till en föreläsning om blodigelterapi. Fantastiskt vad dessa små varelser kan göra för människan. Jag återkommer och berättar mera om detta en annan dag när iglarna sugit på mig. 

Den största inspirationen är väl ändå kärleken, eller hur? Jag är lycklig och tacksam över att jag har kärleken i mitt liv.  Love and peace to all of you!

Krig är ingen lösning till fred

 Jag har så svårt att förstå att det fortfarande pågår krig runt om i världen. Vi är varken primitiva vildar eller stenåldersmänniskor längre. Vi är väl ganska civiliserade numera, eller hur? Ta Israel-Palestina konflikten som exempel..när ska de ge upp striderna och börja leva i fred sida vid sida? Hur orkar de fortsätta kriga? Hur kan olika religioner, d v s olika trosuppfattningar, separera människor genom våld och dödande? Alla religioner förespråkar etik och moral, och kärlek är det eviga fundamentet. Eller?

Någonstans måste människor ha tappat riktningen och gått vilse i Guds namn. Jag tror att människan i grunden är god och att kärleken alltid segrar i slutändan. Annars skulle vi inte existera överhuvudtaget idag. Vi skulle ha slagit ihjäl varandra redan på stenåldern. I takt med att hjärnan har utvecklats och intellektet har ökat, så har vi också låtit egot växa. Makt, girighet, avundsjuka, hämnd, hat och ärelystnad existerar bara i egot. När vi låter egot styra kan vi aldrig upphöra med konflikter och bråk. Detta gäller även inom den egna familjen, på arbetsplatser, i föreningar och församlingar. Där konflikter råder, där råder också egot. Om vi släpper egot och bara lyssnar på hjärtats röst, så kommer vi också att hitta fred. Framför allt frid inom oss själva. Kanske är jag dum och naiv, men jag tror på min teori. 

När Bibeln och kristendomen  talar om Jesus återkomst, så tror jag man syftar på "kristusmedvetandet". När vi har ett sinne fritt från hat och begär, så kommer vi också att få fred på jorden. 
Kärlek i människors hjärtan är en förutsättning för fred på jorden.

Avslutar med en av mina favoritdikter av Stig Dagerman 

En dag om året ... 

 
En dag om året borde alla låtsas,
att döden vilar i ett vitt schatull.
Inga stora illusioner krossas
och ingen skjuts för fyra dollars skull.

Världskatastrofen sover lugnt och stilla
emellan lakan på ett snyggt hotell.
Inget rep gör någon broder illa
och ingen syster slumrar vid ett slutet spjäll.

Inga män blir plötsligt sönderbrända
och ingen dör på gatorna just då.
Visst är det lögn det kan väl hända.
Jag bara säger: Vi kan låtsas så.

Stig Dagerman
_________________

Nästan bara elände....

Vill bara tala om att jag lever...eller att jag överlevt de senaste dagarna. Förra helgens nervkittlarsmaraton då vi knaprade på naglarna och väntade på besked om SAS framtid, följdes av en migränmaraton för min del. I måndags kunde vi glädjas över att SAS blir kvar i luften, och jag och mina kollegor kunde andas ut. Vi har jobben kvar ett tag till. När oron släppte kom huvudvärken som ett brev på posten. Jag tycker egentligen inte om att plåga er med mitt lidande, eftersom det varken är spännande eller underhållande. Men kanske finns det någon skadeglad liten nisse som vill frossa i mitt elände. Varsågod...jag bjuder!
Jag har alltså legat igen och plågats av en skärande huvudvärk, som gör att jag ibland funderar på att hämta kökskniven för att skära av de nervtrådar i skallen som gör mest ont. Men risken är väl bara att jag blir lobotomerad och förvandlas till en äkta döskalle. Nej, det räcker att vara blondin.

När kaskadkräkningarna upphörde försökte jag lindra värken med både tabletter och spikmatta. Inget hjälpte. Jag tappade upp ett varmt bad och lade mig i badkaret för att slappna av. Det hjälpte lite grand tills jag släppte ut vattnet och upptäckte att det var stopp i avloppet. Plötsligt var hela badrumsgolvet översvämmat och jag blev pinsamt medveten om att det var länge sedan jag städat under badkaret. Dammråttor, tandkrämskorkar, tops och gamla rakhyvlar flöt omkring och den vita badrumsmattan bytte färg. Det var bara att gräva sig ned i golvbrunnen för att undanröja hindret. Det gamla rostiga avloppet av gjutjärn har sett sina bästa dagar och snart kommer jag och mina grannar att få stammarna utbytt och badrummen renoverade, vilket inte är en dag för tidigt.
Hursomhelst så grävde jag mig ned i avgrunden och hittade precis som jag trodde lite läskiga hårtussar...ja det var nog en hel peruk som låg där! Jag var glad att jag redan hade hunnit kräkas klart och att min mage var tom. Fy vad äckligt!! Av någon anledning har jag rensat avloppet förut när jag haft migrän, och eftersom när jag ändå mår så dåligt så kan jag lika gärna spä på illamåendet. Då fick jag också tillfälle att plåga mig ytterligare genom att gräma mig över varför jag ställde upp i både tv-intervju och radiointervju i måndags. Hoppas att ingen lyssnade på mina tafatta svar på frågor som inte var de överenskomna. Men nu vet jag hur media arbetar.

Nu är i varje fall badrummet städat och huvudvärken har äntligen avlägsnat sig. Jag börjar långsamt återgå till mitt normala jag och tycker livet är ganska underbart ändå. Kär å galen å lycklig är jag när allt kommer omkring. För att uppleva ljuset, så måste man även uppleva mörker ibland. Annars vet man inte skillnaden.
Trevlig helg!

Slut på sötebrödsdagar...

Idag hittade jag både ägg och mjölk i kylskåpet med utgått datum...men det var fortfarande helt ok när jag luktade och smakade på det ( precis som jag lärt mig göra ). Man ska aldrig slänga mat...det är slöseri med jordens resurser. Så jag tog och gjorde pannkaka. Glömde bort hur lång tid det tar och efter en dryg timme i stekoset hade jag gräddat 15 pannkakor och till slut luktade jag själv som en.

Det gäller att hushålla med sina stackars korvören och inte lär det bli lättare i framtiden. Just nu går jag och 15000 kollegor och våndas då vi inte vet om vi får behålla våra jobb. Det är psykiskt påfrestande att gå omkring och vänta på besked. Allt känns overkligt. SAS är outstanding vad gäller punktlighet, service och omhändertagande. Lågprisbolagen kan inte mäta sig med det SAS kan erbjuda, men tyvärr är det pengarna som styr. I nuläget vet vi anställda inte mer än vad massmedia skriver och spekulerar. Vi väntar med spänning på fackföreningarnas ställningstagande. Kommer de att gå med på försämrade anställningsvillkor eller ej? Ingen som vet...

Självklart är ingen beredd att gå ner i lön och sänka sin levnadsstandard. Vi är ju vana vid en löneutveckling där lönen alltid stiger med tiden, ju längre man jobbar. Tyvärr tror jag att det är en annan "utveckling" vi går emot, över hela världen. "Avveckling" kan man kalla det för. Det är dags för oss att lämna över till fattiga länder som Kina och Indien. Varför ska vi i väst ha en bättre standard än resten av världen? Alla människor är lika mycket värda och vi delar på detta jordklot tillsammans. Det är dags för oss att dela med oss.

Det säger sig självt att det finns ett tak för hur mycket av jordens resurser vi kan förbruka. Vi kan inte hela tiden öka våra inkomster och konsumera mera. Min egen personliga teori är att det inletts en slags utjämning på jorden och att vi går mot en värld där alla får ungefär samma standard. Ingen lyx, men heller ingen fattigdom. Så där lite lagom för alla. Svenska ordet "lagom" får vi exportera till världens övriga länder.

I oktober månad varslades 10 000 arbetare i Sverige och trenden säger att det ökar. Vi går mot en rekordhög arbetslöshet. Om alla jobbade bara 4 timmar om dagen så skulle alla få en chans att komma ut i arbetslivet. Naturligtvis skulle vi få bara hälften så mycket pengar. Vi skulle få en sämre standard, men en ökad livskvalitét. Vi skulle få göra oss av med det där lilla extra som utlandsresan, sommarstugan, motorcykeln, båten och de senaste teknikprylarna. Men vi skulle kunna få mer tid för familjen, hobby och vännerna. Inget ont som inte för något gott med sig. -"En utopi", kanske du tänker, men jag tror vi alla får börja tänka om och nedrusta. Vi går tillbaka till den tid då våra föräldrar växte upp, för min del till en standard vi hade på 60-talet. Och det gick ingen nöd på oss då kan jag säga. Prismarknaden måste naturligtvis hänga med i samma takt som arbetslösheten, för att vi inte ska hamna på fattighuset. I brist på bröd får man äta limpa.

Just nu håller jag tummarna för att SAS håller sig kvar uppe i luften och att jag och mina kollegor fortfarande har ett jobb att gå till på måndag. Jag vet att jag har världens bästa kollegor och vi är alla stolta över att vara SAS-anställda. Håll tummarna för oss!

SAS - outstanding vad gäller punktlighet och service

I själens lilla vrå..

Till min innersta lilla vrå
kan ingen annan människa nå
Här är jag blott alltid allena,
i själens alldeles egna arena

Tankar och ord bollas fram och tillbaka,
från morgon till kväll till nattlig vaka
I det dunkla lilla rummet vill jag inte länge vara,
även om det inte råder någon egentlig fara..

Det är bara så ensamt och tyst,
inte ens Gud säger ett knyst
Trots att jag befinner mig i andra människors närhet,
är det ingen som kan dela min innersta ensamhet

Jag konfronterar mörkret och släpper in lite ljus,
jag vill inte ängslas mer i mitt dystra lilla hus
Ju oftare jag gläntar på dörren till mitt lilla krypin,
desto mer kan jag bli vän med själen min

Då räds jag inte mer min innersta vrå
för det är gott att vara två
Min själ och mitt jag tampas alltid tillsammans år efter år,
från födseln till döden och där emellan alla dagar jag får...

Kunskap är makt...

Ibland funderar man över hur världen styrs egentligen...vem eller vilka äger makten på vår jord? Varför finns det fortfarande svält på jorden när vi samtidigt eldar upp stora varulager med livsmedel runt om i världen för att kontrollera marknaden? Pengarna styr och det är bara en bråkdel som får äta av den den gigantiska värdekaka som finns i världen. Världen är ruggigt kontrollerad av sluga makthavare som inte drar sig för att leva på bekostnad av andra. De bokstavligen går över lik för att för att roffa åt sig så mycket som möjligt.

Den stora massan sitter obehagligt ovetande och maktlösa och bara accepterar att världen ser ut som den gör. Så länge vi får våra basbehov tillgodosedda kan vi sjunka allt längre ner i tv-soffan och glo på en massa skit som media matar oss mentalt med. Billiga såpor, reklam och nonsens.

Varför ser inte världens regeringar till att vi får chansen att förkovra oss i tv-soffan istället? Tänk om vi fick möjlighet att studera och utbilda oss framför teven? Kanske lära oss främmande språk, redovisning, medicin, psykologi och annat värdefullt vetande. Visserligen bombarderas vi med olika typer av inredningsprogram där vi får lära oss hur vi enkelt bygger o och förnyar våra hem, men detta är ju bara i syfte att vi ska konsumera mera och det är lätt att förstå vilka som sponsrar dessa typer av program. Men varför visar man inte program där man exempelvis får lära sig att meka med moppen eller fixa enklare fel på bilen?

Tänk om barn, ungdomar och arbetslösa hade möjlighet att gratis kunna sitta hemma framför teven och lära sig något vettigt istället för att spela spel och slötitta på det fördummande programutbudet? Det finns makthavare som vill att vi ska hålla oss på mattan och inte nyttja vårt fulla potential att bli en fulländad och kompetent människa. Vi får inte bli bättre än dom. Hur ska de annars kunna kontrollera oss och dra nytta av oss? Vi kanske börjar ställa krav och vad händer om pöbeln göra uppror mot makten? Det finns en anledning till att bröd varit dyrare än sprit i det gamla Sovjet. Kuvade och fördummade fortsätter vi streta och gneta på i samma takt. Vi formas och vi accepterar att världen ser ut som den gör, medan maffian äter upp oss.

Kunskap borde inte begränsas till några få eller till dem som har råd att betala. Kunskap borde vara öppet och tillgängligt för alla. Sug åt dig så mycket du bara kan! Kunskap är aldrig tung att bära! Kunskap är bästa vapnet i krig.

Din kunskap är din makt...

Vardagshjältar...

Jag skulle vilja uppmärksamma alla de vardagshjältar som omger oss i samhället. Människor som gör en stor insats för världen och sina medmänniskor, men som knappast märks. Ett stort antal människor vars drivkraft är kärlek och omtanke och inte pengar. Eldsjälar som jobbar ideellt för olika typer av föreningar och församlingar. Folk som ägnar sin fritid till att hjälpa och stötta på olika sätt i samhället och ute i världen.

Mest beundransvärda är den mängd entusiaster som ställer upp för våra barn och ungdomar på olika sätt. Människor som bryr sig om andras barn precis som om de vore deras egna. Dom som har insett att barn tillhör livet självt och inte är var och ens egendom. Genom åren har jag imponerats av många människor som varit fantastiska förebilder för barnen, och utomordentligt goda ersättare för barnens föräldrar. Tränare och ungdomsledare som är genuint intresserade av att se barn växa och utvecklas inom olika idrotter och andra fritidsintressen.

Hur skulle vårt samhälle se ut om det inte vore för dessa eldsjälar, och hur skulle det se ut om alla bidrog på samma sätt? Våra eldsjälar gör samhället en enorm tjänst och vi skulle inte klara oss utan dem. Men vi har lätt att ta dem för givna. Vi vet att det alltid finns någon annan som ställer upp och gör det där som vi andra inte orkar ta hand om. Vi är helt enkelt ganska bortskämda. Vi förmodar att det alltid är någon annan som fyller på kaffeautomaten eller tömmer ur diskmaskinen på jobbet. Vi tar för givet att det alltid är någon annan som plockar upp skräpet efter oss, byter toarulle, eller fyller på papper i kopieringsmaskinen. Vi antar att det alltid finns någon som plockar upp hundbajs på trottoaren, eller ger fåglar och rådjur mat på vintern. Vi räknar med att det är någon annan som hälsar på hos gamlingarna, eller att det är någon annan som erbjuder sig att vara klassförälder. Vi tycker att det är politikerna som ska ta ansvar och göra nåt åt allt som är fel i samhället, medan vi själva sitter hemma i soffan och bara tycker en massa. Det finns många som reagerar, men det är få som agerar. 

Precis som ordet eldsjäl antyder så finns det risk att dessa fantastiska människor blir utbrända och att lågan  slocknar för alltid. Om alla hjälper till och tar sitt ansvar och gör det där lilla extra så skulle det bli lättare för alla. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något...  Tillsammans kan vi rädda världen!

- Har du eld?
- Nej, men ett brinnande intresse!:-)

Jag kan se....!!

Efter att ha levt i en suddig tillvaro en längre tid börjar det åter klarna för mig och jag kan se ljuset igen. I gatlyktans sken kan jag numera även se själva lyktan och lyktstolpen, förutom den ljusa auran. Jag fick mina glasögon häromdagen och en ny värld har öppnat sig. Från att ha sett livet som en gammal svartvit bullteve, är nu mitt liv som taget direkt ur en Blu ray-film på värsta bioduken.

Redan för ett par år sedan upptäckte jag att jag såg sämre än vad jag brukar. När jag körde längs landsvägen tyckte jag att jag såg en häst vid vägkanten så jag saktade ned för att upptäcka att det bara var en brevlåda (!). Jag borde ha skaffat brillor redan då, men jag har gått och dragit på det. För nåt år sedan höll jag på att köra rakt in i porten till ett parkeringsgarage. Jag var van att köra rakt in och saktade ner och funderade på varför det var så mörkt i garaget. I sista stund upptäckte jag att porten inte hunnit gå upp (!). Jag har varit en livsfarlig biltrafikant. Kör å andra sidan bara runt i bekanta områden, eftersom jag inte kan läsa vad som står på vägskyltarna. I mörker har jag varit nästan helt blind.

Ett annat handikapp har varit att jag inte kan läsa textremsan på teven. Jag har heller inte kunnat välja rätt språk på DVD-filmerna eftersom jag inte ser vad som står på skärmen. Inte så kul att se på finsk film textat på ryska. Om ni träffat på mig ute på stan och jag inte hejar och verkar stram, så beror det bara på att jag inte kan se annat än ditt suddiga ansikte. Säkerligen har jag även hälsat på fel person. Om jag nu inte glömmer att sätta på mig mina nya glasögon, så ska jag försöka se dig nästa gång vi möts på stan. Kanske känner du inte igen mig längre...Se bild nedan på glasögonormen......See you later alligator!

See you!

Jag vill inte vara Hollywoodfru...

Har följt ännu en säsong av det populära programmet "Svenska Hollywoodfruar" och ömsom roats och fascinerats av Maria Montazami, Gunilla Persson och gänget. Men mest blir jag nog beklämd över det andefattiga och ytliga liv de lever. De är ju alla fångna i ett slags fängelse, där de tävlar med sina egon om utseende och status. Trots att de har pengar så gör de inget vettigt av sina liv. Alla skulle behöva vända sig inåt och gå en kurs i personlig utveckling, där de får lära sig använda insidan istället för utsidan.

Ingen av dem är speciellt vacker när man betraktar deras personliga kvalitéer. De är en samling bitchar som ägnar sig åt vuxenmobbing. De försöker framhäva sig själva genom att nedgöra någon annan. I sista avsnittet eskalerade det när Margareta gick lite väl långt när det gällde att angripa Gunilla Persson. Säga vad man vill om Gunilla Persson men hon är en människa av kött och blod som har känslor som vilken annan som helst. Man gör inte en annan människa till åtlöje och man gör sig inte stor på en annan människas bekostnad. Margareta och Isabell förlorar mest på det själva när de muckar gräl med Gunilla. Maria Montazami är väl den kvinna som har mest hjärta av dem alla, men det är fegt att ge sig på 3 mot 1.

Tyvärr är det så det även går till i många andra sammanhang, på arbetsplatser och sociala etablissemang. Till och med i familjer. Vuxna mobbas till döds och drivs av omgivningen till självmord. Det är ett raffinerat, sofistikerat och legalt sätt att göra sig av med människor som inte passar in eller utgör ett hot. Ett verbalt och psykiskt våld är svårt att komma åt, och komma till rätta med.

Min förhoppning är att det TV visar inte utgör hela verkligheten, och att vi förmodligen bara ser tv-makarnas vinklade version av Hollywoodfruarna. Programmet visar inte den sanna bilden av verkligheten. Kanske är den mycket bättre...eller så är det mycket värre...hujedamej!

Vi kan alla försöka vara vårt bättre jag och visa vår bästa sida till våra medmänniskor. Det ger ringar på vattnet.....oavsett om vi bor i Hollywood eller i Ö-vik.

Jag TROR och det räcker för mig...

Jag har aldrig velat sätt någon etikett på min tro....Jag har min egen uppfattning och tro om vem eller vad Gud är. Jag behöver inte dela in mig i något fack eller låta mig styras av religiösa dogmer som jag inte tror på.
Är det någon frihet i världen en människa bör äga så är det sin egen tro och övertygelse. Men tyvärr ser det inte ut så i samhället. Barn fostras ofta att tro på ett visst sätt genom sina föräldrar eller andra auktoriteter. De får ingen chans eller utrymme att skapa sig en egen uppfattning. Det lokala samhället, familjen och den närmast styrande religionen blir det som barnen exponeras för. Det som finns i andra länder, i andra familjer och samhällen blir främmande och okänt.

Själv har jag alltid varit en sökare, eftersom jag aldrig har kunnat förlika mig med religionen för den inskränker på min frihet. Jag vill inte ha några utsatta regler och restriktioner på min relation med Gud. Min relation med Gud skapar jag på egen hand. Jag är övertygad om att Gud lyssnar på mig oavsett om jag sitter hemma eller i kyrkan och ber. Min egen upplevelse är att jag kommer mycket närmare Gud när jag sitter på min egen kammare och vänder mig inåt...än när jag sitter i en stor församling. I församlingen påverkas jag av det kollektiva medvetandet, och där kan det bli svårt att skilja agnarna från vetet. I sorlet tappar jag bort mina egna tankar och påverkas av min omgivning. Det kan bli suggestivt och hypnotiserande och jag kan lätt dras med i andras energier. Precis som när man går på en hockeymatch och eldas upp av hejarklack och publikens galna entusiasm. Likadant om jag går på en häftig konsert.

Jag hyser dock respekt för människor som behöver stöd från omgivningen i sin tro och som känner sig uppfylld av att mötas i kyrkor och församlingar. Man kanske blir stärkt i sin tro och känner sig närmare Gud.
Själv hittar jag Gud inom mig själv, i naturen och i förtroliga möten med andra människor. Min Gud finns tillgänglig närsomhelst och varsomhelst. Min Gud tittar inte på klockan och ber mig inte utföra uppdrag till församlingen. Min Gud vill bara att jag möter upp i fred och kärlek, varhelst jag går och att jag uppmärksammar mina egna handlingar. Vad får mitt handlade för konsekvenser för andra? Hur vill jag bli bemött och hur bemöter jag andra?  Min Gud struntar i om jag är kristen,muslim eller buddist. Min Gud bryr sig inte om ifall jag går i kyrkan på söndagar eller om jag hellre sitter på en stubbe i skogen. Därför tar jag avstånd från hierarkier som försöker sätta sig över individen och dela in människor i olika fack.

Kyrkan och religionen har gjort mycket gott för mänskligheten, men mest ont om man ser hur det ser ut i världen idag och även historiskt sett. Det finns andra organisationer och föreningar som gör gott för mänskligheten utan att sätta sig över individens tro. Utan vårt frihetstänkande och vår fria tro, kan vi fortsätta leva som fångar i ett mentalt fängelse i resten av våra liv.

Ett fritt sinne är ett upplyst sinne...

Barnatro...

Som barn präglades jag mycket av bönen ”Gud som haver barnen kär…..”. Den version som jag växte upp med avslutades med orden”Lyckan kommer, lyckan går, den Gud älskar lyckan får”. Jag minns att jag alltid var så orolig för att Gud inte skulle älska mig tillräckligt och funderade ofta på vad jag skulle göra för att få Gud att älska mig, och därmed också få lycka. Först i vuxen ålder fick jag veta hur den ursprungliga versionen lyder, och att den bön som jag fått lära mig blivit förvanskad genom åren. Den korrekta versionen lyder ”Lyckan kommer, lyckan går. Du förbliver Fader vår”. 
Det är en avsevärd skillnad mellan de olika versionerna. I ena fallet tolkar jag det som att kärleken är villkorlig – ”den Gud älskar lyckan får”, och i det andra fallet precis tvärtom, att Gud finns med oss oavsett vad som händer ”du förbliver Fader vår”. Jag vet att den förvanskade versionen fortfarande används, och jag skulle tro att det är många som går omkring med den uppfattningen att Guds kärlek är villkorlig. Det är tyvärr på det viset kyrkan och många religioner velat uppfostra oss genom åren. ”Akta dig noga för att göra några dumheter, för då blir du skickad till helvetet!” Folk går Gud till mötes för att de är rädda, istället för att glädjas med Gud.

Så fungerar vi oftast även i våra övriga relationer, oavsett om det gäller en familjemedlem, partner, vän,  kollega eller Gud. Vi går varandra till mötes för att vi är rädda. Vi är rädda för att bli avvisade, fördömda och bortglömda. Vi tror hela tiden att vi måste förtjäna kärleken genom att vara på ett visst vis, eller ställa upp för andra på olika sätt. Vi vågar inte tro på att den sanna kärleken är kravlös. Det är kanske därför det är så svårt att tro på att det finns en Gud som alltid är med oss, oavsett vad vi gör, och oavsett om vi tror eller ej. Vi har blivit uppfostrade att tro. Bara vi tror så kommer allting att ordna sig. Om det inte skulle göra det, så beror det på att din tro inte är tillräckligt stark, har vi blivit felaktigt matad med. Några kanske helgarderar sig genom att försöka tro ibland, för man vet ju aldrig. Om det trots allt visar sig i slutändan att det existerar en Gud, så kanske det ligger mig i fatet, att jag förnekat Gud. Då kanske han säger: "Jaså, nu passar det, nu när du står här på tröskeln till döden. Men eftersom du inte trodde på mig förut, så behöver jag inte ställa upp för dig nu heller, så jag förpassar dig till helvetet" Tänk om det är på det viset? Men bara för att vi människor har så svårt att förlåta och gärna drivs av hämndens begär, så betyder det ju inte att Gud är likadan. Själv tror jag att Gud är essensen i allt, den sanna kärleken och den gudomliga källan, varifrån vi härstammar. Gud finns inom oss alla och vi kan alla vara en gudomlig skapare, om vi väljer det. Vi är alla utrustade med en fri vilja.

”Nyss födda barn är fulla av kärlek, för de kommer direkt från himlen” läste jag på ett kort en gång och jag tycker det stämmer så fint. Det finns ingen kärlek som är så ren, sann och  förlåtande, som ett barns kärlek. Barn vet verkligen hur man älskar villkorslöst och över alla gränser. Därför är det så viktigt att vi värdesätter ett barns kärlek och att vi behandlar barnet med respekt. Barn tror verkligen på kärleken och en Gud för alla. Barn tror på oss vuxna. Till dess verkligheten visar sig vara annorlunda. Sakta men säkert vaggas vi in i myten att vi måste förtjäna kärlek.

Vi fördömer barnet, istället för dess beteende. Vi glömmer att den sanna kärleken är villkorslös.

”Barnatro, barnatro, till himmelen du är en gyllne bro” sjunger Göingeflickorna. Ja, om vi blir oskuldsfulla som små barn igen, så har vi nog rätt nära till himmelen. Tror jag.

Ordets kraft...

När jag växte upp på 60-70-talet så förfasade man sig lätt över runda ord och svordomar. Jag minns vilket liv det blev när Fristorp och Geijerstam sjöng om bröst som var ”som svalor som häckar” på Melodifestivalen. Det ansågs av många vara en oanständig sångtext på den tiden. Vem bryr sig idag? Det hör till vardagsmaten att få höra f-orden och k-orden i både TV och radio, tillsammans med allehanda svordomar. Kanske är det inte så farligt när allt kommer omkring för det är ju ändå bara synonymer. Kärt barn har många namn så att säga. Orden finns också med i svenska ordböcker, och tillhör vårt språk. Det handlar bara om att vi värderat de olika orden, och vissa av dem betraktas som fula ord och är därför inte accepterade i alla sammanhang.  Men våra könsdelar är ju egentligen inte fula och inte är det fult att älska heller, så varför gör vi så stor sak av det egentligen? Det handlar ju om på vilket sätt saker och ting sägs och vad man har för syfte. Vill man kan skada någon annan verbalt så finns det en mängd sofistikerade ord att tillgå och svänga sig med. Ett högtravande språk kan vara ett hån mot mindre bemedlade personer som stängs utanför vissa kretsar. Ord kan verkligen skada och göra ont även om man inte använder de så kallade fula orden. Somliga tungor kan vara mycket vassa och elaka. Vi borde alltid tänka oss för innan vi öppnar truten.

Skvaller är väl den sortens prat som kan ställa till med mest elände. Att lägga sig i och spekulera om andras liv baserat på en massa antaganden är gement och respektlöst. Att skvallra innebär ett stort ansvar och risktagande. Visst kan det vara smaskigt att få höra om grannens otrohetsaffärer, men förmodligen har vi inte fått veta hela sanningen och förmodligen har historien kryddats en hel del på vägen, innan den nådde fram till vårt öra. Vi har heller inte fått höra alla inblandade parters versioner som oftast kan skilja sig betydligt. Verkligheten är ungefär som med konst. Det är upp till betraktarens ögon att avgöra vad han eller hon ser, och avgöra om det är bra eller dåligt. Så är det med allt. Vi kan välja om vi vill se mörkt eller ljust på vår tillvaro, om vi vill se det positiva eller det negativa.

För att återgå till de fula orden, så finns det vissa ord som är mera avskyvärda än alla andra. Vissa ord önskar jag att jag aldrig hört och framförallt att jag inte visste dess betydelse. Ta bara ord som nekrofil och pedofil. Eller styckmördare, satanist och kannibal. Sånt får vi höra dagligen om i massmedia. Nuförtiden censureras ingenting.  Tvärtom så gottar sig kvällstidningarna i detta avskyvärda och vi får höra allt i minsta detalj, och möjligen lite till. Jag vill inte höra om det. Det gör ont, jag mår illa och jag får svårt att sova om nätterna. Är man inte deprimerad så kan man lätt bli det genom att bara öppna en kvällstidning. För att inte tala om vad det kan göra med psykiskt sjuka och skruvade personer. Vi vet redan att sådana här händelser och skriverier utlöser en mängd brott och aktiverar många sjuka hjärnor. Idag när psykvården håller på att kollapsa så behöver vi verkligen inte spä på med sån här dynga. Det går omkring många tickande bomber därute, och vi behöver inte hjälpa dom på traven. Såna här vämjeliga saker som vi kan läsa om dagligen dags är egentligen mentala övergrepp, psykisk misshandel. De flesta 7-8 åringar är faktiskt läskunniga och deras psyken absorberar med lätthet allt som spys ut i etern. Massmedia har ett stort ansvar som de måste förvalta tillsammans med förstånd, etik och moral. Men som vanligt så tummar man på det när det handlar om pengar. Goda och positiva nyheter säljer inte.

Människan vill av naturen frossa i elände. Rädslan styr oss och vi vill veta allt om olyckor, katastrofer och mord. Kanske tror vi att vi kan gardera oss och skydda oss mot detta genom att läsa och höra om det. Men det får bara motsatt effekt. Vi blir bara ängsligare och oron kan göra oss sjuka, både fysiskt och psykiskt. Tankens kraft kan till slut göra så att vi styrs mot det istället för från det. Därför vill jag avsluta med att citera en indisk guru som jag varit i kontakt med, översatt till svenska: Se bara gott, hör bara gott och tala bara gott.  Kort och gott kan man också säga: Se inte på skit, lyssna inte på skit och tala inte skit!

Dagligen, den senaste tiden, får jag höra orden "jag älskar dig" och det är ord som jag gärna hör...ofta...och jag svarar gärna med samma ord tillbaka...ofta...Det är ord som ger kraft och styrka och som värmer ända in i hjärteroten...

Glöm inte bort att tala om det för dem ni älskar....

Wise monkey's: "Speak no evil, see no evil and hear no evil"

Jag - den operfekta föräldern....

Efter den senaste tidens duster med tonårsdottern inser jag att jag inte kan skryta om titeln "Världens bästa mamma". Enligt dottern är jag ibland "Världens sämsta mamma" och jag tröstar mig med att hon inte har så många att jämföra med.  De flesta av oss föräldrar vet precis vad som är rätt och fel, och hur man ska uppträda som förälder i teorin, men i praktiken håller det inte alltid. Precis som med allt annat som vi gör. Ibland håller vi helt enkelt inte måttet. Ibland är vi alldeles för stressade, uttröttade och på så dåligt humör att vi tar till med medel som vi fördömer i vanliga fall.

Själv har jag hotat, mutat och inte alltid hållit vad jag lovat, precis som en dålig förälder gör.
Som till exempel för några år sedan när vi beslutade oss för att skriva "familjekontrakt", vilket innebar att jag fick ställa villkor på barnen, liksom de på mig. Innan familjerådsmötet var avslutat så hade jag skrivit på ett kontrakt där jag dyrt och heligt lovade att jag inte skulle köpa något onödigt åt mig själv utan barnens tillåtelse. Om jag gjorde det så skulle jag bli tvungen att betala motsvarande belopp till mina barn. Som om det inte vore nog, så skrev jag även på att jag skulle bjuda mina barn på en utlandsresa varje år, samt att jag inte skulle laga äcklig vegetarisk mat åt dem varje dag. Ganska snart insåg jag att mina barn duperat och överlistat mig, och ställt orimliga krav på mig. Vi kom snart underfund om att vi inte var överens om vad som skulle bedömas som onödigt eller inte, när det gällde mina inköp. Kjolar, skor och gardiner hade tämligen låg prioritet. Inte heller var vi överens om vad som skulle klassas som godkänd mat. Till slut så hoppade jag av kontraktet, tillika mina barn, efter ett antal fruktlösa diskussioner.

Som stressad ensamstående småbarnsmamma så har jag också fått några vansinnesutbrott. Värst var det när jag i vredesmod hoppade sönder barnens lekstuga, mitt framför ögonen på dem!!! Jag buntade ihop och slog ihjäl det bräckliga lilla huset och begravde det i soprummet! Hur lågt kan man sjunka??  Visserligen var lekstugan av papp och inköpt på IKEA. Visserligen hade den varit upphov till bråk och kiv i flera veckor. Men ändå, så gör man bara inte!!
Framförallt så har jag varit en vimsig och tankspridd mamma som glömt bort att barnen ska på utflykt, till tandläkaren, ha med sig gympakläder, hjälm o s v.  Inget ont som inte för något gott med sig brukar man säga och det stämmer. Tack vare att jag är så virrig så har barnen blivit tvungna att ta eget ansvar, vilket gör att de ställt väckarklockan själv och gått upp i tid, de har packat sina väskor, gjort i ordning sina matsäckar, samt hållit reda på tandläkartider och utvecklingssamtal. De påminner mig om det mesta istället för tvärtom.

Trots mina blunder så har mina barn förlåtit mig, barn är otroligt förlåtande, och vi har en trygg och kärleksfull relation. Jag beundrar mina barn och de är många gånger mina förebilder. Kloka, skötsamma, humoristiska och ansvarstagande individer som jag verkligen kan lita på. Jag känner mig nöjd som mamma och min dotter gav mig en gång de bästa lovord. Hon önskade mig nämligen som mamma även i nästkommande liv (!). Det måste väl ändå vara högsta betyg? 

Det är inte så lätt att vara förälder alla gånger och egentligen är det helt ofattbart att inte Föräldraskap och Barnuppfostran är obligatoriska ämnen på gymnasienivå. Den enda utbildning man får är det man fått lära sig från sina egna föräldrar. Om de då inte skulle vara några hejare på barnuppfostran så kan man tänka sig hur det går för generationen som kommer efter.  Föräldrar idag behöver verkligen stöd och vägledning som samhället ser ut. Om problemen togs i tid så kanske vi skulle kunna hålla vårdgarantin inom barnpsykiatrin. Idag är det alldeles för långa köer till BUP, och antalet problembarn som behöver personlig assistent och andra stödresurser i skolorna bara ökar. Vi behöver verkligen fler engagerade föräldrar. Föräldrar som intresserar sig för skolan och vad barnen gör på fritiden. Mammor och pappor som prioriterar tid med barnen istället för övertid på jobbet. Som satsar på en karriär inom föräldraskapet istället för inom arbetslivet. Om vi jobbar på att bli superföräldrar så kommer vi inte att behöva några supernannys. Vi gör klokt i att investera i den uppväxande generationen som är vår framtid och överlevnad. Vi behöver inte vara perfekta...bara trygga, gränssättande, uppmuntrande och kärleksfulla. Behandla dina barn som du själv skulle vilja bli behandlad.   

Den operfekta mamman med de perfekta barnen....Anno 2009

Att leva för att jobba eller jobba för att leva...

Större delen av våra liv, kanske 40 –50 år, är de flesta av oss arbetsföra och vi förvärvsarbetar inom olika branscher. En del stannar på samma arbetsplats hela livet, medan andra provar på det ena efter det andra. Oavsett vad vi jobbar med så klagar de flesta av oss. Vi jobbar för mycket, vi har för dålig lön, vi har för lite fritid och chefen är en idiot. Många använder en stor del av tiden till att klaga och jämföra. Hjälper det att klaga? Ja, i somliga fall leder det till något konstruktivt, och vi får faktiskt en bättre arbetsmiljö, en bättre lön och ibland även en bättre chef. Men de flesta av oss klagar för klagandets skull utan att det leder någon vart. Det enda som händer är att det negativa smittar, omgivningen drabbas och stämningen blir sämre på jobbet. Det är ganska destruktivt och ett energislöseri om vi klagar utan att samtidigt försöka hitta en lösning på problemen.

 

Varför är vi så negativt inställda till våra jobb? Borde inte de av oss som har ett jobb, vara glada att vi har ett levebröd som ger oss tak över huvudet, mat på bordet, kläder på kroppen och så vidare? Borde vi inte känna tacksamhet över att vi fortfarande är så pass friska att vi orkar gå till jobbet och att vi kan bidra ute i samhället på olika sätt, att vi får vara en samverkande kugge i hela det här maskineriet?

 

Kanske är det för att vi är så styrda av regler och begränsningar. Vi blir tvungna att begränsa oss själva i vår lust att utvecklas. Vi blir tvungna att trycka ned vårt medfödda behov att skapa och att lära oss nya saker. Minns du hur vi var som barn? Då fanns det inga begränsningar för våra drömmar om framtiden. Vi hade en gränslös iver och nyfikenhet, en drivkraft som inspirerade och gav utlopp för vår inneboende kreativitet. Undan för undan sattes det upp hinder för detta. Redan på småskolestadiet gick många av våra drömmar i kras. Vi jämfördes med andra elever och alla förutsattes nå samma mål. Vi hade standardiseringsprov och olika tester som skulle mäta både vår intelligens och vår fysiska kapacitet. De som avvek från normen betraktades som dumma och hopplösa. Endast de med väldigt stark självkänsla lyckades gå vidare och bevisa att de minsann var något att räkna med.

 

I arbetslivet formas vi till en enhetlig massa. Vi är förpassade att hålla tider, rätta oss efter organisationen, uppnå målen som hela tiden höjs och samtidigt ha en hög social kompetens, som för många arbetsgivare är detsamma som att hålla käften och se glad ut. 

 

Frihet under ansvar är en nyckel som kan leda till en positiv utveckling. Att vi får känna att vi får möjlighet att utvecklas och utnyttja får nedtryckta kreativitet och samtidigt uträtta det vi är satta att göra. Den balansen är inte så lätt att uppnå och en utmaning inte bara för dagens arbetsgivare utan också för oss själva. Det handlar om vårt förhållningssätt till arbete. När vi delar upp arbetstid och fritid som något negativt respektive positivt leder det till frustration som yttrar sig i utbrändhet, missbruk, depression och vanmakt.

Se det som en utmaning att vara på jobbet med en positiv inställning. Det handlar kanske inte om vår förmåga att hitta det arbete vi älskar, utan om att älska det arbete vi får. 

 

 

Ett nytt medvetande...

Att byta spår i hjärnan och skaffa sig ett nytt medvetande är lättare sagt än gjort för de flesta av oss. Sedan barndomen är vi präglade av kultur och traditioner och det kollektiva medvetandet. Vi är lärda att tycka och tänka på ett visst vis och vi vill inte gärna skilja oss från mängden. Att vara annorlunda kan vara hotfullt och skrämmande. Så länge vi håller oss till vad massan tycker och tänker, så blir vi accepterade och alla känner sig nöjda och trygga. Att sticka ut, ha ett ortodoxt tänkande kan vara en rejäl utmaning för både den som är avvikande och för omgivningen. Det har historien visat gång på gång, att den som kommit med nydanande tankar blivit hånad och utskrattad och till och med dödad. Jesus var en sådan person.

Det som ställer till det för oss är våra egon, och då syftar jag inte bara på egoism, som man oftast förknippar ego med. Att vara sitt ego innebär att man identifierar sig med sin självbild. En självbild som har byggts upp av tankar, egna och andras omdömen och värderingar. Egot gör en bild av sig själv, hur egot vill framstå inför sig själv och andra. Vissa identifierar sig med status eller yrkesroll. Andra identifierar sig med sitt intellekt, sitt utseende eller sin personlighet. Egot identifierar sig själv genom omdömen och värderingar och jämför sig själv med andra hela tiden, antingen som bättre eller sämre. Det är oftast bara de yttre faktorerna som räknas. Egot får sin näring genom missnöje och negativitet. Egot är den del av oss som klandrar, kritiserar och misstror. Egot hämtar sin uppfattning antingen från det förflutna eller från framtiden. Till det förflutna hör känslor som skuld och skam eller känslan av att bli sårad.Tidigare händelser, upplevelser och erfarenheter i livet, triggar igång sådana känslor och därmed nya konflikter. I våra förväntningar inför framtiden skapar vi oro, stress och frustration, antingen genom att oroa oss för att det kommer att bli sämre, eller genom att hoppas på att allt gott ligger framför oss. Förväntningar som oftast gör oss besvikna, för ingen kan veta vad om ligger framför oss. Det enda vi kan vara säkra på är att allting förändras, antingen till det bättre eller till det sämre. Vi vet redan att ingen dag är den andra lik.

Egot kan aldrig leva i nuet och acceptera livet som det är. Ändå är det ett faktum att vi aldrig kan leva någon annanstans än i nuet. Det som har varit det har varit, och kan inte göras ogjort. När morgondagen kommer, imorgon eller om tio år, så är det bara ett nytt nu. När du har nått ett mål, så är du förmodligen redan på väg till nästa. Frustration och stress skapas genom att vi inte accepterar nuet, att vi inte vill vara där vi är. Hur många av oss tänker att allt blir nog bättre bara jag får ett nytt jobb, en ny partner, mera pengar, när jag bantat tio kilo eller när barnen flyttat hemifrån? När du väl är där, om du kommer dit, så råder oftast samma missnöje som tidigare om du inte lärt dig att acceptera nuet. En stor stressfaktor är när vi inte tillåter oss att göra en sak i taget, utan försöker göra flera saker samtidigt. ”Förmåga att hålla många bollar i luften” stod det som standardkrav i de flesta platsannonser för några år sedan. Hur många klarar av det utan att bränna ut sig? En sådant arbete skall man noga akta sig för. Vi måste inse att vi bara kan göra en sak i taget och det är just nu. Det gäller både för kroppen och tanken, fysiskt och psykiskt. Allt annat är bara ett slöseri med en energi.

Självklart måste vi planera och ha framförhållning, och försöka förändra det som inte är bra för oss. Men medan vi gör det så måste vi ändå leva här och nu. Inte när helgen kommer, när semestern kommer eller när det blir dags att gå i pension. Hela livet är bara en massa ögonblick. Vi måste ta vara på varje ögonblick och vara närvarande i oss själva och med omgivningen. Detta kan man bara göra genom att iaktta sig själv och vara ett vittne. Bestäm dig för att bevaka ditt sinne och dina tankar. När du är i egots värld, d v s när du jämför, dömer och kritiserar eller oroar dig, så kom ihåg att det bara är dina tankar. Ditt ego, ditt sinne och intellekt är inte ditt sanna jag. Din självbild är inte du. 
Dina tankar utgör inte sanningen. Vad händer om du byter ut dina tankar till något positivt, eller att du bara accepterar det som är? Då skapar du med ens en ny verklighet och livet blir så mycket lättare att leva. Vi kan själva skapa vår verklighet genom våra tankar, eller genom att betrakta det som är utan tankar, utan värderingar, utan att döma. Vakta ditt sinne som en uppmärksam vakthund. Varje gång du upplever en negativ känsla, kontrollera dina tankar. Försök inte att förtränga dina tankar eller skuldbelägga dig själv för dina tankar. Observera dem bara. Bli medveten. Försök vara i nuet, där du är och alltid kommer att vara. Ägna tid åt stillhet och eftertanke, meditera och reflektera. En dag kommer du att inse att allt du levde för bara var en illusion.

En kväll satt en gammal indian och talade med sitt barnbarn, om slaget som försiggår inom alla människor. Han sade:

”Mitt barn, slaget är mellan två vargar i oss alla. En är ond. Det är ilska, avundsjuka, sorg, ånger, girighet, arrogans, självömkan, skuld, sårad inre, underlägsenhet, falsk stolthet, överlägsenhet och ego.

Det andra är gott. Det är glädje, fred, kärlek, hopp, lugn, ödmjukhet. barmhärtighet, empati, generositet, sanning, givmildhet och tro.”

Barnbarnet tänkte på det som hade sagts och ställde då en fråga: ”Vilken varg vinner?”

Den varg du föder…