Osobra tankar

Jaha, vad ska jag berätta om i dag då? Att jag fick ett psykbryt imorse och stormade in till chefen och klagade? Att jag nu fått ont i halsen och känner mig febrig när jag äntligen får vara ledig ett par dagar? Att jag köpt en ny plånbok i skinn med massor av fack, men när jag fyllt den så blir den för tjock för att stänga ( och ändå har jag inga pengar i den )? Inte så värst sobra tankar från mig idag. Bara gnäll. En riktig gnällkärring är jag, när jag känner efter. Igår var det ju så ljust och glatt. Kände mig snygg, vältränad och cool efter Innerstrenght och Bodyjam. Idag är jag bara trött och ful, och har ont i ett dansknä.

Har fullt med tvätt på gång i tvättstugan. Det är mer kattsand utanför kattlådan än i den just nu ( måste komma ihåg att köpa kattsand imorgon ). Sängarna måste renbäddas och posthögarna ropar på mig. Ändå sitter jag här vid min dator och såsar på. Sitter hellre och läser Rosa Bussarnas resekatalog och drömmer mig bort. Peru och Inkaleden måste jag bara åka till innan jag dör. Även Transibiriska via Mongoliet och Tibet är ett måste.
Hur ska jag lyckas spara några pengar, när jag bara måste ha några prydnadskuddar och örngott från Odd Bird för drygt 500 spänn idag. Inte för att jag behövde det, bara för att mitt materialistiska ego behövde trösta sig. Det är ju så synd om mig ibland. "Pjaschada" hade mormor sagt om hon hört mig. "Pjaschada" betyder ungefär "sluta sjåpa dig, du är patetisk"!!

Ska nog lägga mig i sängen och glo på nån banal tv-såpa, äta ostkrokar som jag är allergisk mot och bara dra nåt gammalt över mig ( ingen gamling i allafall ). Hoppas att ni känner er upplyfta och inspirerade efter att ha läst mina osobra tankar idag! Ajöss!

Ps. Jag vill ändå påstå att det är roligt nästan jämt.

Ayurvedisk rening av kropp och själ...del 2

Som jag tidigare berättat så gjorde jag en 7 dagar lång tarmrening då jag levde endast på kokt vatten. Efter att ha vänt tarmar och magsäck ut och in fortsatte jag med Dara-behandling. Behandlingen går ut på att dämpa elden inom mig. Jag är tydligen för eldig. Har för mycket Pitta i mig, säger Dr Rao. Så här lyder min dagbok:

09 nov-97: 1. Hela min kropp blir inoljad med varm olja. Jag ligger på en bänk och får filtar omkring mig för att inte bli kall. Får ligga med huvudet bakåt i en skål. Ovanför mitt huvud hänger en annan skål med ett litet hål i. Ur hålet hänger en slags veke. De häller en medicinlösning gjord på örter, buttermilk och olja i skålen ovanför. De för veken fram och tillbaka över huvudet och den varma oljan rinner i en tunn stråle över min panna. Detta pågår första gången i en timme och utökas med en halvtimme varje gång. ( Sista gången ligger jag i nästan 3 timmar på det här viset ). 2. För att undvika att bli förkyld får jag något droppat i öronen och i näsborrarna. Sedan får jag andas in en speciell rök i mina näsborrar upprepade gånger.
3. Efter att ha legat på britsen med vätska droppande i pannan blir det medicinbad. Hinkar med hett örtvatten ( gröna blad och växter ) hälls över mig. 4. Därefter insmörjning med en speciell lera. 5. Detta följs av den traditionella tvagningen. Kvinnor som skrubbar hela min kropp, själv får jag inte lyfta ett finger. 6. Torkad och påklädd, får jag en ny rökbehandling av mitt hår. Man bränner en speciell typ av sten som jag inte vet namnet på. 7. Avslutningsvis får jag dricka en örtdrink, som inte är speciellt god. Besk, stark och frän i smaken.
Jag känner mig dock otroligt fräsch efter dessa behandlingar som upprepas 5 dagar i rad. Jag blir ordinerad att vila, inte promenera, inte vara i solen, inte äta kall mat, varken is eller glass, och inte heller äta kryddstark mat. "Don't worry, be happy" är receptet.

När jag skrivs ut från sjukhuset får jag strikta rekommendationer över hur jag bör leva mitt fortsatta liv om jag vill fortsätta vara fri från stress, migrän och psoriasis. Kosten ska vara strikt vegetarisk. No meat, fish, chicken or egg. Ingen potatis, lök eller tomater. Naturligtvis inget socker eller alkohol. No nothing. Tillåtet för min del är gröna grönsaker, yoghurt, nötter, linser och frukt. Bör ha en fastedag i veckan med bara vatten ( kvällen innan ska jag ta ett par matskedar ricinolja ). Och viktigast av allt enligt Dr Rao: "Be happy"! Så ska jag fortsätta livet ut. Jag lämnar Indien fräsch som en nyponros, med strålande lyster i hud och ögon. Så pigg har jag nog aldrig känt mig i hela mitt liv.

Jag fortsatte med detta några månader efter hemkomst, men började fuska mer och mer för att kunna leva ett någorlunda socialt liv. Att späka sig på detta vis är ganska trist, men jag måste medge att jag mådde fantastiskt bra och hade en otrolig energi. Funderar på att åka tillbaka till Dr Rao till vintern och börja om på nytt. Under tiden fortsätter jag med mina gröna smoothies och ibland gör jag leverreningar på egen hand. Har jag berättat om de gröna gallstenarna som man kan få ur kroppen på egen hand? Inte? Då gör jag det en annan gång!

En weekend i Göteborg

Just kommit hem från TUR-mässan i Göteborg, nordens största resemässa där jag jobbat för Europas punktligaste flygbolag. Massor av människor och mängder av utställare, hög ljudnivå och väldigt, väldigt roligt. Trevligt att träffa branschkollegor och trevligt att möta våra kunder in reality. Som grädde på moset fick jag nöjet att jobba och roa mig med världens bästa arbetskamrater. Så himla kul! Pöss på er!

Göteborg bjöd denna helg på kyla, blåst och spårvagnar som höll på att köra över en överallt. Stina var vår cityguide och vi försökte följa hennes rosa toppluva ( med trycket Örnsköldsvik ) genom stan utan att förlora henne ur sikte. På fredagskvällen tjuvåkte vi spårvagnar (vi väntade hela tiden på en konduktör ) och tog oss till slut till Texas Longhorn där vi åt äkta texmex. Supergott! Övertrötta som vi var tokskrattade vi åt allt. Ord som "prototyp" och "polygrip" gav oss ofrivilliga skrattattacker. Någon visste inte skillnad på coleslow och guacamole och förvirrade den stackars servitrisen upprepade gånger. Oj oj oj vad vi flamsade och skrattade! Jag hade träningsvärk i magen dagen efter.

På lördagkvällen var vi inbjudna att äta en lyxräkmacka för 249 kr på Gothia Tower, men vi från Norrland tackade nej för vi tänkte minsann hitta nåt mycket mer spännande och exotiskt. Så vi gav oss iväg på en ostrukturerad irrfärd ut på stan, på jakt efter den optimala restaurangen. Trötta, hungriga och med tunga ben och onda fötter hasade vi runt. Fyra viljor och ingen av oss hittade, för vår guide hade avvikit. Vi passerade massor av restauranger, gick bl a in på Palace och kollade menyn. Nja, det var nog för fint och snofsigt för oss som bar gympadojor och toppluva. Jakten på den perfekta restaurangen fortsatte. Till slut hamnade vi på "Murveln". Alltså bara namnet borde ha avskräckt oss, vem döper en restaurang till "Murveln"? Men det väckte också vår nyfikenhet, och vi tyckte att den där syltan borde passa oss "white trash", samt möjligen en och annan uteliggare. Goda chanser till tabledance. Så vi satte oss vid ett tilldelat bord och stirrade på menyn som var tryckt på "Murvelbladet". Vad sägs om "Kyckling för 99 spänn och 30 spelmarker på köpet"? Självklart kunde man få öl och jäger för samma pris, och självklart serverades plankstek. Tiden hade stått stilla där sedan 80-talet. Jag hade dock bestämt mig för husets stora fisksoppa när en av oss råkade glutta in i köket på väg till toan, och snart blev vi underrättade om miljön i restaurangens hjärta. Matlusten kom av sig.Vi bedömde läget som så allvarligt att vi skyndsamt reste oss och evakuerade haket. Kanske var stället inte värre än någon annan på den punkten, men vi var som inte så sugen längre. Sorry, Murveln!

Vart skulle vi nu ta vägen, vi som skulle göra Göteborg osäkert? Två ville äta KÖTT och två ville INTE äta kött. Det hela slutade med att jag och Erica hamnade på mitt rum med varsin sallad från MacDonalds, gloendes på "Vem vet mer än en femteklassare". Alltså hur trist får man bli?  Vi var så torra att vi var en brandfara. Tantvarning så att det skriker. Kl 21.00 tackade Erica för sig ( vi måste ju tänka på att det slog om till sommartid och att vi skulle förlora en timmes dyrbar sömn ). Vi gick och lade oss i varsin snarklåda i varsitt rum. Det var vår lördagskväll i spännande Göteborg. Ingen tabledance och ingen nattklubb. Jihaa..blåst på konfekten och confettin!

Ayurvedisk tarmrening i Indien

Hittade idag en gammal dagbok från min första resa till Indien 1997. Jag och en kompis bodde på ett indiskt ashram ( andligt kollektiv ) hos den kände gurun Sai Baba. Under vår vistelse bestämde vi oss för att rena oss både till kropp och själ och besökte därför ett ayurvediskt sjukhus som låg i närheten. Dr Rao ordinerade tarmrening som start. Här följer utdrag från min dagbok för den som är intresserad av skit:

Tor 30 okt: Vi har ikväll ätit "den sista måltiden" bl a pizza och tiramisukaka. Imorgon börjar vår behandling. I två dagar har vi förberett våra magar genom att äta nåt pulver i riset 2 ggr per dag ( smakar avskyvärt ). Det har iallafall satt fart på magarna. Vi ska nu endast dricka varmt vatten i minst 5 dagar. Två gånger per dag ska vi åka till sjukhuset för att få någon slags medicin. Vi åker tuk-tuk för 40 rupies och chauffören väntar under tiden.

Lör 1 nov: Idag var det en riktig skitdag bokstavligen. Vaknade vid 4-tiden med diarré. Tömde magen 10 ggr innan kl 8. Jag började alltså laxera redan innan jag skulle få ny laxeringsmedicin hos Dr Rao. Fick medicinen ( varm oljig brun sörja som smakar död och förbannelse ). En och en halv timme senare spydde jag och sket samtidigt ( "very good cleaning both ways" var Dr Rao´s kommentar när jag klagade ). På kvällen fick vi äta någon slags gröt, en blaskig soppa med några gryn i. Dricker kokt vatten ur termos mellan varven.

Måndag 3 nov: Åkte till sjukhuset i hopp om att vi skulle mötas av beskedet att vi skulle få börja äta igen. Tyvärr blev vi ordinerad en ny dos laxeringsmedel och ännu en dag med bara kokt vatten. Bläh! Gick iväg och hyrde sängar för att slippa sova på golvet i fortsättningen, 5 rupies per natt. Ljuvligt skönt att få ligga i en tältsäng, efter en vecka på hårt stengolv.

Tisdag 4 nov: Fick lite av den blaskiga gröten igen. Sedan massage med varm örtolja. Därefter ångbad ( såna här gammaldags små ånglådor man sitter i och bara huvudet sticker upp ). Efterföljande peeling och piskning med något slags välgörande ris. De "rökte" även håret på oss för att vi ska få "Mental and fysical freshness". Mycket kokt vatten blir det också.

Onsdag 5 nov: Åter massage. Fick veta att vi bör ha trosorna på oss, och inte vara helnakna som igår. Massagetanterna hade tydligen klagat till chefen. Det dryper av olja från trosorna efteråt och det går inte att tvätta bort. Den amerikanska kvinnan bredvid mig får lavemang. Hon står på alla fyra och de häller något i hennes anus med hjälp av tratt och kanna. No privacy here. Sen vill de kolla vad som kommer ut när hon sätter sig på toan. "Don´t flush the toilet, we want to examine what comes out!". No privacy at all. Kokt vatten till frukost, lunch och middag.

Tors 6 nov: Enligt min "skitrapport" som jag måste lämna till sjukhuset varje dag, har jag nu skitit 18 ggr och spytt 3 ggr. Fick ny medicin som gav omedelbar effekt. Hann precis tillbaka till rummet när det hela började igen. Jag tror aldrig att jag känt mig så sjuk, men det beror väl på alla gifterna som ska ur kroppen. Jag och Z tycker synd om våra övriga rumskamrater eftersom vi ockuperar toaletten hela tiden. Sitter inte Z där, så sitter jag där. Hittills har vi inte skitit på oss iallafall. Men vi är mästare på att knipa!

Fre 7 nov: Sitter i templet på morgondarshan och längtar till frukost, då jag ska få börja äta lite gröt....efter 7 dagars svält.....
Åt 1 dl gröt och var sedan proppmätt. Lunch: Ris, kokt blomkål och lite soppa. Middag: Grönsaksoppa. Imorgon ska jag börja få Dara-behandling. To be continued...

When I kissed the teacher,,,

Jag lovade återkomma till mina skandalösa löpsedlar. Flera har uttryckt intresse för mitt hemliga kärleksliv, varför det nu skulle vara så intressant? Nåväl, här kommer en av mina kärlekshistorier i ljuset, som jag faktiskt inte har berättat om för någon tidigare. Ni blir dom första. Detta är sedan länge preskiberat, så nu kan jag ju lika gärna berätta för hela världen:

Året var 1981 och jag befann mig på Spiesskolan på Mallorca för en två månader lång reseledare/airguideutbildning. Varje morgon bugade vi elever inför det enorma porträttet på den danske omtalade resekungen Simon Spies. Kursen leddes i huvudsak av en norrman som också var skolans rektor. Han var snygg, lång, mörk, brunögd och vältränad och betydligt äldre än mig. Redan första dagarna gick det rykten om att han alltid brukade inleda ett förhållande med en av eleverna på varje kurs, han var visst en riktig Don Juan. Det tisslades och tasslades om vem han nu kunde tänkas ha i sikte, och föga anade jag att det skulle bli jag. Han var en utomordentligt god charmör och jag märkte att han hade ett gott öga till mig. Han berömde mig ofta för mina insatser och gav mig goda tips och råd. På kvällarna hängde han ofta ute på barerna där vi elever också partajade. Nattklubbarna hade öppet till klockan fem på morgonen, och det var sällan vi gick hem före soluppgången.

Så en tidig morgon när jag vinglade hem på sandaletter med alldeles för höga klackar, kom Rektor Pedersen till undsättning och tog mig stöttande under armen. Promenaden slutade med att mina blåsfyllda fötter befann sig i hans flotta våning med utsikt över havet. På hans balkong mötte vi soluppgången tätt omslingrade. Jag flyttade så gott som in hos honom från den dagen. Rektor Pedersen visade sig vara en mycket uppmärksam världsvan gentleman som visste precis hur man skulle förföra en 18-årig norrländska, som inte träffat så mycket annat än tafatta, finniga bonnläppar i sitt liv. Vi åkte runt på ön i hans öppna gröna sportbil, håret fladdrade i vinden och livet lekte. Han visade mig små pittoreska byar och enskilda, vackra små badvikar där vi kunde vara alldeles för oss själva. Romantiken flödade som värsta Niagarafallet.

Så småningom uppdagades vårt förhållande, någon hade naturligtvis sett oss och de andra eleverna vände mig ryggen. De trodde förstås att jag försökte gå sängvägen för att få jobb. Dock visste jag redan från början att förutsättningarna var dåliga eftersom jag bara var 18 år och det krävdes att man var 20 år för att bli airguide ( kombinerad flygvärdinna/guide ). Det var ändå tillåtet att gå utbildningen och jag var som vanligt så otålig och ville inte vänta tills jag blev 20 år med att prova på detta yrke. Jag var fullt medveten om att detta var en tillfällig romans och jag tillät mig aldrig att bli förälskad, bara road. Så klok jag var på den tiden. Idag kan jag inte ha en sån relation utan att vara kär samtidigt, och det blir ju så mycket mer komplicerat då. Man blir så lätt sårad. Jag och rektorn höll kontakten brevledes i flera år efteråt, och han erbjöd mig vid ett tillfälle jobb som lägenhetsmäklare på Mallorca i hans företag. Av någon anledning som jag inte minns så tackade jag nej. Varför gjorde jag det? Det hade väl varit spännande? Hursomhelst jag glömmer jag aldrig den här tiden och jag är glad att jag tillät mig njuta av livet. Vivir la vida!  Hasta la vista!  

Förlåt dem oss skyldiga äro..

Alla har vi blivit kränkta, svikna, besvikna och förorättade i våra liv. Det är nästan oundvikligt. Vissa svek och kränkningar är värre än andra, vissa är inte värre än att vi skapat dem själva i vårt huvud. Ibland bär vi med oss detta svek som en sorglig känsla i kroppen genom hela livet. Ibland förvandlas sorgen till hat. Personen i fråga har förvandlats till ett hatobjekt likt Ove Sundberg. Kanske har Ove blivit en sån populär karaktär i Solsidan, just därför att vi får möjlighet att hata och ge uttryck för vår avsky över den sortens personer.

Hatet kan i sin tur kan förvandlas till hämndlystnad. Man funderar på att ge igen, och det med besked. Tänk vad lätt det är att skada någon med ord, med en vass tunga eller en vass penna. Tänk vad lätt det är att hänga ut någon i offentlighetens ljus, via massmedia eller ännu lättare på Facebook. Man skulle väldigt enkelt kunna förorsaka stor skada. En liten knapptryckning och sen är det klart. Hämnden är ljuv, sägs det.

Fast jag tror inte på det, egentligen. Jag tror att hat och bitterhet bara skadar oss själva. Varje negativ tanke sänder ut skadliga signaler ut i kroppen, ända ner till cellnivå. Vi riskerar att bli sjuka. Jag tror att man måste bearbeta sorg och svek med kärlek och förlåtelse. Avsluta och gå vidare. Vi förlåter för vår egen skull, inte för andras. Om man inte släppt de negativa känslorna och tankarna på den svekfulla personen, är det svårt att släppa in ny energi, kraft och kärlek. Men det är lättare sagt än gjort. Kanske behöver man få tala ut med vederbörande, vilket inte alltid är möjligt. Då kan man skriva ett brev som man aldrig postar. Spy galla och ge igen. Bränn sedan skiten och gå stolt vidare.

Om vi lär oss att leva i nuet utan förväntningar, så är risken att bli besviken oändligt mycket mindre. Vi måste lära oss att ta in det vi ser och upplever utan en massa egna föreställningar och tolkningar, vara objektiva. Det är inte lätt, med våra erfarenheter som ett tungt bagage. Det ligger där i ryggsäcken som en rutten stinkande apelsin. Tiden läker alla sår, sägs det. Hur långt tid det tar, beror på hur stor skada som tillfogats dig och hur villig du är att släppa det...Förlåt dem, ty de veta icke vad de göra!  ( de är idioter!! hahaha )

Budskap från andra sidan

Idag har det varit en händelserik dag med många möten. På lunchen mötte jag en av Världens trevligaste Ö-viksbor. Lage var en av tio som var nominerad av Tidningen7, till trevligaste innevånare i Örnsköldsvik. Jag kan bara hålla med om att han är en genuint genomtrevlig människa, och det gäller även hans sambo Christina. Så härligt med personer som har ett ärligt intresse för andra människor, såna som får en att känna sig välkommen och omtyckt. Inget konstlat eller spelat, utan man känner att det kommer från hjärtat. Ni förtjänar verkligen ett hedersomnämnande i min blogg! Kram på er!

Ikväll har jag dock haft ett möte av det ovanligare slaget då jag varit på seans och träffat avlidna som gått över på andra sidan. Min kollega har en syster som är medium och vi var några från jobbet som bjudit in henne för en seans. Först fick jag träffa henne enskilt för en privat sittning, där hon berättade häpnadsväckande saker om mitt förflutna som ingen annan än jag själv känner till, och jag har aldrig träffat människan förut. Hon överrumplade mig faktiskt. Orden bara flödade ur henne utan att hon stakade sig en enda gång. Jag bara nickade allteftersom hon berättade om min barndom och om min nuvarande situation. Hon bekräftade egentligen det jag redan visste och känt på mig. Hon bara tydliggjorde det. Jag fick även bra vägledning inför framtiden och jag kände mig mycket nöjd efteråt, trots att jag varit mycket skeptisk innan.

Efter vårt privata samtal fortsatte vi med seansen, där vi var ett tiotal kvinnor som samlats. Flera av oss fick påhälsning från andra sidan. Jag fick besök av två. Den ena var min morfar, den andra en kvinnlig vän. Även där blev jag överrumplad eftersom jag inte förväntat mig att någon skulle vilja få kontakt med mig. Det Mirjam ( mediumet ) berättade för mig om dessa två personer var så slående att jag genast förstod vilka det var utan att hon varken nämnt namn eller relation till mig. Jag fick budskap och råd från dessa två personer som jag direkt kan ta till mig. Tack morfar och tack Carina!

No need to panic!!!

Dagens löpsedlar från Aftonbladet de senaste dagarna: "Japan uppgraderar kärnkraftsolyckan från 4 till 5 på Ines-skalan. Gaddafi hotar med senapsgas. Medelhavet - nytt slagfält. USA går till attack med robotar. Skottlossning i Malmö. Svenskar hamstrar jod.  Den ena naturkatastrofen och miljökatastrofen efter den andra har avlöst varandra det senast året. Inbördeskrig och revolutioner. Finns det anledning till oro? Vad är det som egentligen händer? Hur mycket värre kan det bli? Är det jordens undergång? Stora frågetecken, men inga svar.

Vad går vi för framtid till mötes? Ska vi investera i aktier eller bostäder? Ska vi skaffa några fler barn? Ska jag pensionsspara? Vågar jag resa på utlandsemester och isåfall vart? Ska jag sätta någon potatis i år? Är det någon vits att bry sig överhuvudtaget, det kanske redan är för sent? Det som sker det sker...que sera sera, what ever will be, will be.

I såna här tider är det lätt att ge upp hoppet och sluta bry sig. Men jag tror det är än viktigare att sända ut positiva tankar och ha förtröstan om att allt kommer att ordna sig. Inget ont som inte för nåt gott med sig brukar man säga. Förmodligen har vi inte sett slutet på eländet, det kommer nog mycket mera. Jag tror att allt detta är nödvändigt för att höja medvetandet på jorden. Vi måste inse att vi är en enda enhet, där alla är beroende av varandra på ett eller annat sätt. Vi måste lära oss att våld föder våld, och att vi inte kan konsumera och förbruka mer än vad jorden ger. Vi måste samsas på detta vårt enda klot och nu föda fram en bättre och mer rättvis värld. Förlossningsvärkar är kanske det vi ser just nu. Ta ett djupt andetag och håll ut bara!

Hjältar

Kan inte låta bli att förundras över våra superhjältar världen över. Främst tänker jag på arbetarna vid kärnkraftverket i Japan, som offrar sina liv för att hjälpa omvärlden. Jag undrar hur de känner sig, när det kliver direkt in i dödens käftar med berått mod? Rakt in i gapet på en eldslukande drake. Någon av dessa anonyma arbetare nämde att det var som att få dödsstraff, ungefär som att elektriska stolen väntar inom en snar begränsad framtid. Vilka perpektiv får man inte på saker och ting då? Likadant måste det ju vara för rebellerna i Libyen just nu, och likväl för NATO´s militärer. De utsätter sig för en stor risk när det väljer att rädda världen eller sitt land.  Alla handlar utifrån sin egen tro och ideologi. Några kanske bara styrs av sitt ego och vill och bli ihågkommen för deras hjältemod efter deras död. Vad vet vi egentligen om deras tankar och känslor? Det är omöjligt att föreställa sig, när man inte varit i samma situation.

Jag tänker även på alla som kämpar med livshotande och obotliga sjukdomar. Hur känns det egentligen när man vet att ens tid är utmätt? En av mina bästa och äldsta vänner kämpar med en bröstcancer som spritt sig till skelettet, och jag vet att hon ser varje dag som en gåva. Hon lever mer i nuet än vi andra. Du är en sann hjälte, en verklig kämpe, Åsa! Samtidigt kan vi inte veta vem av oss som kommer att dö före den andra. Vad vet jag om min egen framtid? Jag kan bli överkörd av en buss när jag går till jobbet imorgonbitti, eller få en hjärnblödning inatt. Ingen av oss har vetskap om när vi ska dö, och det är väl både på gott och ont.

Vi borde dock lära oss att uppskatta livet mer än vi gör och låta bli att ta saker och ting för givna. "Leva varje dag som om den vore den sista" kanske skulle bli väl överdrivet. Men någonstans i bakhuvudet måste vi ändå påminnas om att det skulle kunna förhålla sig på det viset. Vi lever gärna som om vi vore odödliga. Själv tror jag på ett evigt liv, men inte i denna kropp. Jag säger som polischefen i den gamla tv-serien från 80-talet "Hill street" Take care out there! 

Klimakteriekärring?

I två dagar har jag stannat hemma från jobbet för jag mår inte riktigt bra. Migrän, illamående, svettningar och frossbrytningar. Har förväntat mig magsjuka eller influensa, men ingetdera har brutit ut. Det har slagit mig att jag drabbats av övergångsbesvär, klimakteriebesvär. Men jag vill slå ifrån mig direkt, för jag har svårt att identifiera mig med en klimakteriekärring. Jag är ju fortfarande en ung tjej i själ och sinne. Jag har heller aldrig varit i klimakteriet förut, så hur ska jag kunna veta vad som är vad? Nåja, med tiden så kommer jag ju att hamna där, vare sig jag vill eller ej. Det är en naturlag att åldras, och naturlagarna kan vi aldrig rå på.

Jag har såsat på hela dagen i morgonrocken och inte orkat ta mig för så mycket. Betalade in några ovälkomna räkningar och noterade att sonen satt in de pengar han var skyldig mig på mitt konto. Han hade döpt transaktionen till "KNARK". Han har humor min son, hahaha. Vidare hade jag ett låååångt och givande samtal med en av mina bästa väninnor. Tänk att vi kan prata om så mycket och skratta tillsammans. Ja, vi har gråtit tillsammans också, men inte idag. Det är härligt med såna nära vänner. Huvudvärken lättade efter samtalet och ikväll kände jag mig tillräckligt i form för ett pass på Energihuset. "Innerstrenght" blev det, där vi tränar balans och styrka med en käpp som tillbehör. När jag kom tillbaka stod ett par mormoner från Livets kyrka och väntade på mig utanför min dörr. Unga stiliga och välklädda killar med amerikansk brytning. Normalt brukar jag bjuda in dem på fika och diskussionsstund, men ikväll orkade jag inte. Vi stod dock säkert i 10 minuter och diskuterade Jesus utanför min dörr. De får komma tillbaka en annan gång. Även Jehovas vittnen har jagat mig den senaste tiden. Samma glada gubbe har ringt på min dörr två gånger nu och delat ut nya nummer av "Vakttornet" och "Vakna". Jag brukar faktiskt läsa dem också. Som jag sa till mormonerna ikväll, så föredrar jag en levande tro med fri tolkning. Avslutar med ett citat från "Vakna" hämtat från Ordspråksboken 13:16 - Var och en som är klok handlar med kunskap. Jamen, det låter väl klokt?

Äventyr på äventyr...

Igår frågade Anci vad mina föräldrar tyckt om min äventyrslystnad. Som svar kan jag säga att de inte haft det lätt och jag beundrar dem för att de stått ut. Fast egentligen har de ju inte haft något val, jag har ändå alltid gjort som jag velat. Redan som liten drömde jag om att få resa runt i världen. Jag läste om Pippi Långstrumps äventyr i Söderhavet, och egentligen är det nog hennes fel alltihopa, att jag blivit som jag blivit. Pippi är och har varit min största idol genom livet.

Att bli reseledare eller flygvärdinna stod överst på min yrkesvalslista. Det finns nedpräntat i alla såna där "Mina Vänner-böcker" som vi polare hade på 70-talet. När jag gick på lågstadiet fick jag ett erbjudande att följa med min vän Åsa och hennes familj till Italien, men mina föräldrar hade inte råd. Jag var så avundsjuk att jag kunde dö, när jag fick ett vykort från Riva del Sole. Jag läste det om och om igen, säkert 100 gånger. Hur cikadorerna lät på natten och hur det kändes att bada i Medelhavet. Det dröjde ända fram till 1978 innan jag fick åka utomlands. Då på språkresa till Brighton en månad, tillsammans med Åsa. Vi var 15 år och knappt torra bakom öronen. Hur vågade våra föräldrar släppa iväg oss?

Innan vi kom iväg på den resan hade jag redan hållit tillgodo med äventyr i Norrland. Jag och några kompisar brukade ibland skolka från högstadiet och lifta till Umeå och Sundsvall. Ibland liftade jag ensam då vi inte fick plats i samma bil allihopa. Hujedamej sånt barn jag var! En gång som 14-åring åkte jag till en skidstuga i Junsele en helg, fast till mamma och pappa hade jag ljugit och sagt att jag skulle sitta barnvakt med en kompis. Inte bra. Min lögn avslöjades naturligtvis och jag skäms än idag över det. Mina föräldrar var inte så glada då, och jag hoppas vi kan lägga det till preskiberade handlingar. Eller vad säger ni, mamsen och papsen? Jag vet att ni läser allt jag skriver och förmodligen har jag redan avslöjat en hel del som ni aldrig känt till, eller hur? Hihihi...

Sent på vårterminen i 9:e klass drog jag iväg med pojkvännen till Malta. Vi köpte resan på Arlanda en timme innan avgång och jag hann ringa ett samtal hem till mina föräldrar som inte visste något. "Vi åker till Malta i två veckor nu. Kan du ringa till min klassföreståndare Bert Wennman och be om ledigt? Nu hinner jag inte prata mer. Hejdå!" Inga mobiltelefoner, ingen internet fanns det på den tiden. Det var bara att köpa läget för mor och far och be till Gud för mig. Jag vet att min mormor brukade ta fram Världsatlasen och söka upp den plats i världen jag befann mig på och be för mig. Gulle dig, mormor!
Ja, så där har det fortsatt. Ibland har mina föräldrar varit lyckligt ovetande om att jag befunnit mig utomlands tills ett vykort dimpt ner i deras brevlåda. Typ "Tjohoo! Jag är på Sri Lanka helt själv, tog en sista minuten... "

Jag tycker det blir lite extra spännande att göra saker som ingen känner till, att behålla hemligheterna för mig själv ett tag. Fast det är ju ganska dumdristigt att ge sig iväg på resa till andra sidan jordklotet, utan att meddela en kotte. Sedan jag fick egna barn så har jag väl blivit en aning försiktigare, med tanke på mitt ansvar för dem. Ändå har de fått vinka adjö till sin mamma åtskilliga gånger då jag dragit iväg på egen hand. Hur kan hon? tänker nog många. Men jag behöver då och då åka iväg och ladda batterierna för orka vara mamma överhuvudtaget. Barnen har ju också fått följa med på många resor runt om i världen. Jag kan se att min dotter också fått smak för detta med resor och äventyr, och jag är rädd för att hon kommer att gå i mina fotspår. Och jag ska se till att jag får följa med henne! Hahaha...vad kul vi ska ha, du och jag, Josefin! 

På vift i Mexico

Jag märker att när jag skriver om nåt roligt får jag bättre gensvar, fler som läser, än när jag skriver om nåt allvarligt och seriöst. Så jag kompromissar och varvar väl lite istället. Tänkte fortsätta och skryta om mina bravader runt om i världen, för den som ids läsa. En till av mitt livs löpsedlar kommer därför här. Varsågod Carina, du gullrumpa :-)

Året var 1983 och jag befann mig i Mexico med två tjejer som jag träffat när jag var au-pair i Houston. Det var Annika från Vänersborg och Eveline från Schweiz. Tillsammans hade vi åkt till den glassiga semesterorten Acapulco. Valutakursen var optimal för oss och inget kostade någonting, så det passade bra för oss fattiga flickor. En kväll när vi låg i poolen på hotellet blev vi bekanta med två mexikanare som egentligen hörde hemma i Mexico City. Den ene lärare och den andre tandläkare. De var oerhört charmerande och gästvänliga och visade oss runt i hela Acapulco under några dagar. Vi åkte till privata vackra stränder, såg kändisars lyxhus och åkte till den berömda klippan El Clavadista varifrån Elvis dök i en av hans långfilmer. Vi åkte fallskärm efter motorbåt och vi red mulåsnor på stranden. När det var dags för våra mexikanska vänner att vända tillbaka till Mexico City, blev vi erbjudna att lifta med dom genom öknen. Jag och Eveline tackade utan betänkligheter ja till erbjudandet, medan Annika totalvägrade. "Vad visste vi egentligen om dom här herrarna? Tänke om de våldtog oss eller rövade bort oss? Vi kunde ju bli mördade och slängda till hyenorna i öknen!" Det slutade med att vi var beredda att splittra oss och lämna stackars Annika kvar i Acapulco med hennes trasiga knä, ( hon hade dråsat i backen efter flygturen med fallskärm ). Till slut gav hon gråtfärdig med sig, och deklarerade att nu var vår sista stund kommen.

Den nattliga långa bilresan gick dock bra och framme i Mexico City fick vi flytta in i tandläkarens lägenhet mitt i city, medan han själv flyttade hem till sina föräldrar. På dagarna visade dom alla sevärdheter som pyramiderna, antropologiska museet och mycket mer i denna otroligt intressanta, men smutsiga stad. Varje gång man snöt sig, blev det alldeles svart i näsduken. Att vistas en dag i Mexico City var som att röka ett paket cigg ( åtminstone 1983 ). Sista kvällen blev vi inbjudna på avskedsmiddag hos tandläkarns familj. Svenskt sedvanliga tog vi av oss skorna och gick med svarta barfötter på den vita heltäckningsmattan, tills vi upptäckte att det blev spår efter oss. Vi ursäktade oss och gick snabbt in i badrummet och tvättade våra smutsiga fossingar. Nästa dag satte de oss på en buss till den vackra silverbyn Taxco som ligger uppe i bergen. Där tillbringade vi en dag innan vi åkte tillbaka med en snorfull busschaufför till Acapulco, men det är en annan historia. Hursomhelst, vi var oerhört tacksamma att få träffa såna generösa och gästvänliga människor. Jag höll kontakten med våra mexikanska vänner fram till den stora jordbävningen i Mexico City 1985. Då upphörde kontakten och jag vet inte vad som hände dom. I mitt minne finns de dock ljust bevarade. Adios amigos!

Vad ska vi göra?

Häromdagen tog jag upp en het potatis gällande katastrofen i Japan och varför vi i Sverige engagerar oss så lite i eländet runt om i världen. Jag gör gällande att vi borde kunna göra så mycket mer än vi gör. Diskussionen  fortsatte på Facebook, och någon tyckte att jag är för hård mot min omvärld när jag kräver, eller åtminstone önskar mer engagemang. Argumentet varför man inte orkar bry sig, är oftast att  folk inte vet vad dom ska göra för att kunna hjälpa till. Vad kan man göra för att hjälpa till rent konkret?
De flesta tycker det räcker att döva sitt dåliga samvete med att bidra ekonomiskt. Man skickar lite pengar till Radiohjälpen, Rädda barnen, Amnesty, Världsnaturfonden och andra hjälporganisationer. Man ringer inte lite pengar till TV-galor och somliga tar sig an ett fadderbarn. Vi sopsorterar och försöker leva mer miljövänligt.  Kan vi göra så mycket mer?

Likt folket som reser sig i Tunisen, Egypten och Libyen just nu, borde väl hela världen resa sig av ren solidaritet?  Vi borde alliera oss, gå ut på barrikaderna och kräva en bättre och mer rättvis värld av maktjättarna. Hur kan vi tillåta att världssvälten bara fortsätter? Redan när jag växte upp för över 40 år sedan, fick man höra talas om barnen i Biafra. Det är inte mycket bättre ställt idag. Det är egentligen fruktansvärt att vi bara sitter och glor i våra bekväma TV-soffor och låter detta fortgå. Själv har jag ibland lust att bara lämna den här materiella världen och leva som en asket i ren protest. Pengar styr den här världen och korruption råder överallt, på ett eller annat sätt. Jag tror vi har mycket att vinna på att avstå materialism. Mina vänner brukar reta mig för att jag köper nästan allt på Kupan och Pingstkyrkans Second Hand, men jag gör det av miljöskäl och för att samtidigt ge till de som har det sämre ställt. Begagnade grejer är inte heller fulla med flamskyddsmedel, antimögelmedel och andra kemikalier. Det finns en rad olika saker vi kan bidra med för att få till stånd en bättre värld för alla:

• Bli en aktiv medlem i en organisation, förening eller förbund.
• Avstå materialism
• Avstå kött och alkohol
• Handla KRAV-märkt och Rättvisemärkt
• Läs på! Ta reda på fakta!
• Jobba ideellt med bistånd, borta eller på hemmaplan.
• Fundera på vad du är bra på, och hur du själv kan bidra.
• Debattera, skriv insändare och brev till makthavarna

Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något! Det finns så mycket vi kan hjälpa till med. Det gäller bara att börja. Det du gör, blir ringar på vattnet.

Blev biten av medpassagerare ombord på NewYork-flight

Ibland händer det inte så värst spännande saker i mitt liv, utan vardagen är ganska beige och andefattig. Såna dagar får man hålla tillgodo med roliga minnen. Igår lovade jag att återkomma till några rubriker från "Mitt livs löpsedel", så varsågod Sister Moonshine:

Året var 1983, och jag var på väg hem till Sverige efter nästan ett års vistelse i Houston, Texas, där jag jobbat som au-pair. Jag mellanlandade i New York på Kennedy-flygplatsen och hade några timmar att slå ihjäl innan jag fick kliva på SAS HugeViking med destination Stockholm, Arlanda. Uttråkad hann jag aldrig bli eftersom jag träffade ett par norrmän i baren som jag skålade och hade dejligt med. Vi hade så kjempekul att norrmännen lyckades missa sista utropet för deras flight till Oslo. I sista stund lyckades vi ordna så att de kom med mitt flyg till Stockholm istället. Sist av alla släntrade vi ombord, ganska salongsberusade alla tre ( detta var före jag konverterade till IOGT-NTO ). Vi blev förpassade att sitta längst bak i planet.
 På fönsterplats, närmast mitt säte, fann jag en ung man iklädd vit kostym, vit gangsterhatt, vita myggjagare och vit käpp. Han var som hämtad ur boken "The Great Gatsby". Trots hans imponerande outfit genomskådade jag honom på 3 sekunder, och konstaterade att han var en grymt osäker svenne. Vi presenterade oss för varandra, och jag satt alltså bredvid Lars från Falköping, som var på väg hem från Los Angeles efter att ha varit utbytesstudent ett år. Han inledde redan från början med: "Excuse me, men can we prrrata engelska foerr jaeg haerrr gloemt aell svenskk?"(!) Han talade en överdrivet bred amerikanska, ungefär som det låter när du pratar med pekfingret instoppat innanför kinden. (Testa, om du inte hajar hur det låter). Jag var genast med på noterna, jag kunde ju tala ännu bredare med min Texas accent ( typ 2 fingrar innanför kinderna ).
Den osäkre stackars Lars försökte göra intryck och började berätta den ena rövarhistorien efter den andra. Han avslöjade bl a att han var ytterst nervös att narkotikapolisen skulle ta honom på Arlanda eftersom han hade smugglat knark med sig. Jo, säääkert! Vidare försökte han imponera genom att berätta om alla kändisar han träffat i Hollywood. Han visste bara inte att han träffat sin överman. Jag var inte sen att hänga på där och ljög värre än en häst trava. Jodå, med min solbruna nuna, ultrablonda hår och Jane Fonda-trimmade kropp lyckades jag slå i honom att jag jobbade som fotomodell och därför fick backstage-pass på alla konserter. När jag drog till med att jag minsann flugit in till Queens konsert och landat på helikopterplattan precis bredvid scenen, fick Lars från Falköping nog. Han vände sig emot mig med grinande käft och bet mig hårt i överarmen. Det gjorde så ont att jag vrålade rakt ut och instinktivt smällde jag till honom. Jag bara gapade och kollade på de blåröda tandmärkena på min arm som svullnade upp. Det var inget litet nafs, utan ett rejält bett. Dock hade tänderna inte gått igenom skinnet och det sprutade ingen blod, så jag bestämde mig för att inte larma flygvärdinnan och be om stelkrampsspruta. Därmed var det slut på lögnerna. Innan vi landade på Arlanda så talade vi normal svenska och Lars visade sig vara en tafatt söndagsskolelärare med grymt dåligt självförtroende. Tullpolisen brydde sig inte om den malplacerade vite gangstern på Arlanda och vi skildes som vänner. Han skickade då och då några vykort till mig efteråt. Mina bitmärken blev så småningom grönsvarta i färgen innan de slutligen bleknade bort. Dock finns detta möte med Mr Gatsby djupt bevarad i mitt minne. See you later alligator!

Mitt liv som löpsedel

Tänkte jag skulle skingra mina djupa och seriösa tankar från gårdagen, och liva upp stämningen lite. Jag funderar mycket över livet, samhället och världen. Ibland blir det mörkt och tungt, och ibland ljust och lättsinnigt. Jag har varit med om både det ena och det andra i mitt liv, och om jag skulle sammanfatta mitt liv i rubriker på en löpsedel så skulle det nog kunna se både spännande, dråpligt och knasigt ut. Jag skulle kunna skriva många "Mitt Livs Novell" med varierande karaktär. Jag är ganska äventyrlig av mig och har varit med om en del äventyr. Gillar man dessutom att resa, så är det ganska naturligt att det blir ännu fler bravader att skryta om. Om jag hade varit en kändis så kanske det skulle ha sett ut så här på löpsedlarna i Hänt i veckan:

1."Rosie förlovad på Maldiverna" vidare:
2. "Haffad av polis i Houston"
3. "På vinstresa till Chicago och Minneapolis"
4. "Vann kryssning till Västindien"
5."Liftade mellan Acapulco och Mexico City med främmande män"
6."Ihop med rektorn på skolan i Spanien"
7. "Blev biten av medpassagerare ombord på NewYork-flight"
8. "Delade rum med främmande galen kvinna på Sri Lanka"
9. "På egen hand i Peking"
10. "Fick käken ur led under vulkanvandring på Sumatra"
11. "Åkte ilfärd  med ambulans i Milano"
12. "Genomgick astral hjärnoperation i Indien"
13. "Träffade trollande guru på indiskt ashram"
14. "Räddade reskamrat med mopedhaveri på Grönland"
15. "Fastnade på glaciär på Svalbard på grund av höjdrädsla"
16. "Moonade på South Fork i Dallas"
17. "Övernattade på flotte i Thailand"
18. "Firade 40-årsdagen ensam på Azorerna"
19. "Klev på fel flygplan"
20."Hann inte stiga av tåget, fick åka postbuss 40 mil"

Ja, det var ett axplock av händelser när jag varit på vift ute i stora vida världen. Förhoppningsvis har jag mer att vänta i framtiden. Om ni vill att jag berättar mer om varje eller någon enskild händelse, så kommentera gärna nedan, och ange vilken rubrik ni skulle vilja höra mer snaskiga detaljer om. Jag lovar att berätta ALLT! Håll i er, spänningen är helt olidlig....

Vem bryr sig?

Finalisten i årets Melodifestival har just utsetts och jag förundras över vilket engagemang svenska folket visar denna banala happening varje år. Trots att vi samma dag står inför de värsta katastroferna någonsin. En kärnkraftsolycka är nära förestående, som kan få förödande konsekvenser för hela världen. Tusentals människor är döda och tiotusentals människor saknas. Som väl är så verkar ännu ingen svensk ha strukit med - himla tur!

De stora katastroferna är fortfarande för långt borta för att vi svenskar ska förstå betydelsen av det som sker runt om i världen. Vi lever varken med krig, politiska oroligheter, fattigdom eller naturkatastrofer. Vi kan lugnt fortsätta shoppa som vanligt och planera vårt helgmys. Vi lägger ner tid, energi och engagemang till att följa elitserien, allsvenskan och VM i skidåkning. Fettisdag får större uppmärksamhet än Internationella kvinnodagen när de får dela firande på samma dag. Semlan är viktigare än kvinnan. Intresset ljuger aldrig.

Vad ska vi säga till våra barn och barnbarn undrar jag, när de får ta över? Varför gjorde ni ingenting, kommer de att fråga. Vad ska vi skylla på? Jag vet att ingen enskild kan rädda världen. Jag vet att ingen kan göra allt, men jag vet att alla kan göra något. Fundera på vad du kan göra, och vilken värld du vill lämna till kommande generationer. Var ska vi lägga vårt engagemang och fokus? Vad är viktigt och vad vill du prioritera?
Ingen av oss kan rädda situationen med kärnkraftverket i Japan, men det finns så mycket annat vi kan göra för att förbättra förhållandena i världen.
Sov på saken! Det ska jag göra nu. Godnatt!

Yoga, gym och jakt på lycka!

Började denna soliga dag med att vända mig inåt och fokusera på mina andetag. Ömsom mödosamt och fridfullt utför jag olika asanas ( ställningar, positioner ) på golvet i en av Energihusets lokaler. Yogaläraren Marianne talar med mild och behaglig stämma till oss deltagare och får oss att utföra saker med våra kroppar, som man inte skulle komma på själv, på egen hand. Jag har deltagit i många olika yogagrupper i mitt liv och har lärt mig att det finns hur många olika positioner som helst, åtminstone flera hundra. När man lärt sig de olika positionerna ordentligt så är det meningen att varje position ska vara en viloställning, vilket är svårt att tro när man är nybörjare. Då får man kämpa ganska hårt med både styrka, balans och smidighet. Det är en fördel om man är vig. Om man dock är stel som ett kylskåp från början, så kan de flesta ändå träna upp sig till yogisar.
Fridfull till mods med en skön känsla i kroppen fortsatte jag till gymet intill, där jag sprang på löpband, crosstrainer och körde några av mina muskelgrupper i monstermaskinerna. Väl hemma igen åt jag en lättlunch framför teven. Såg programmet "Jakten på lyckan" där man i detta avsnitt tog upp ämnet "förlåtelse" som en del i att känna sig lycklig. Jag kan bara hålla med om att förlåtelse är oerhört viktigt för att må bra i livet. Lika viktigt som det är att förlåta andra, är det att förlåta sig själv. Kanske är det svårast att förlåta sig själv, att sluta älta och gräma sig över misstag man gjort i livet. Men vi gör alla misstag, vare sig vi vill det eller inte. Det är en del av livet. Vad vore vi utan alla misstag, vilka insikter skulle vi ha fått utan dem? Därför måste vi också förlåta alla andra som gör misstag. Släpp alla svek och oförätter! Alla gör så gott de kan. Om vi hade förmågan att göra bättre ifrån oss, så skulle vi göra det. Ibland kanske vi vet precis vad som är rätt och fel, men vi väljer ändå att göra fel, för vi har inte förmågan att göra rätt. Teori och praktik går inte alltid hand i hand.
Vidare konstaterade man i programmet att lycka består i att ha något att göra, någon att älska och något att se fram emot. Jag kommer säkerligen att återkomma till dessa ämnen, lycka och kärlek, för det är något jag arbetat mycket med i mitt liv. Det har förmodligen du också. Det är något man måste arbeta med hela livet, och inget som kan tas för givet. Nu fortsätter jag min lördag med tvättstuga och städning, något man också måste jobba med hela livet, verkar det som. Ha en skön lördag!  

En bön för Moder Jord

Imorse när jag vaknade hade det snöat säkert ett par decimeter under natten. Jag förbannade vintern igen och gav sonen ett dagsverke att skotta fram min bil. Ska denna evighetslånga vinter aldrig ta slut??? Nu vill jag ha sommar, värme och solsken. Vi här uppe i norr har lidit nog av den arktiska kylan. Vi är trötta på att skotta och  plumsa omkring i djupsnö. Nu är det banne mig "paybacktime"! Dags för en rekordlång sommar i Norrland!
Det var vad jag tänkte när jag motsträvigt tog min dagliga promenad till jobbet. Väl framme möttes jag av den tragiska nyheten om att en ny tsunami dragit in över Japan. Då vart det tyst på gnället. Både från mig och arbetskamraterna. Vi satt och gapade över de fasansfulla bilderna som just kablats ut. Med det perspektivet blev våra problem ganska ynkliga. Vad är väl kyla och snöfall mot detta? Det går ju ingen större nöd på oss världsfärdsbor, eller hur? Vad har vi att gnälla och klaga över egentligen? 
Naturkatastroferna har avlöst varandra den senaste tiden och det verkar bara bli värre. Moder Jord ryter ifrån. Som vi missköter och behandlar vår miljö, kan det inte annat bli än bakslag. Vi har skövlat nog av jordens resurser och vi har smutsat ner tillräckligt nu. Vissa forskar menar att det redan är för sent för att återställa de skador vi åsamkat. Vi kan se fram emot översvämningar, torka, färskvattenbrist, utrotning av djurarter, extremare väder, jordskred, större ozonhål, flyktingströmmar och konflikter.
Kanske hade Mayafolket rätt när deras tideräkning slutar år 2012, och då de förutspått att fram till dess så kommer katastroferna att avlösa varandra tills vi når en kulmination, då en ny värld måste inträda. Det finns fler liknande profetior av andra gamla siare, som t ex Nostradamus. Ja, den som lever får se!
Det enda vi kan göra just nu är att försöka göra det bästa vi kan av situationen och försöka bidra så gott vi kan. Tänka efter vad mitt handlande får för konsekvenser för andra, både för människor och miljö. Vi bär alla ett viktigt ansvar. Jag sänder mina tankar till alla som har det svårt just nu, och jag tycker att vi alla ber en bön för dem och för Moder Jord. Ljus och kärlek till alla!

Grym på gym

Två kvällar i rad har jag blivit omdirigerad till gymet på "The Energy House", då mina efterlängtade pass ( Body Jam och Inner strenght ) blivit inställda p g a sjukdom. Man ju inte rå för att man blir sjuk, och det är ju ingen ursäkt för mig att slippa träna bara för att min instruktör blivit krasslig. Eller hur? Jag gillar dock inte att träna på gymet. Jag begriper mig inte på maskinerna. Jag är totalt oteknisk. Jag kan läsa en bruksanvisning i timmar och ändå inte förstå. Så jag sneglar försiktigt på mackapärerna, sådär halvt ointresserat, så att ingen märker att jag är en novis. Ska jag sitta framåtvänd eller bakåtvänd? Tränar jag armar eller ben i den här grunkan? Hur ställer jag in höjd och viktmagasin? Man vill ju gärna uppfattas som en van byggare, trots att jag alltid väljer lägsta möjliga vikt och motstånd. Av någon anledning brukar det bara braka till när jag kör igång och jag får allas uppmärksamhet, då viktmagasinet dunsar ner. -Ojdå, säger jag och ler glatt mot publiken. Sedan fortsätter jag då och kämpar med mina repetitioner, och kollar hela tiden om det verkligen inte går att reducera viktmotståndet lite till. Nähä. Tyvärr. Du har redan på lägsta möjliga, grinar maskinen till mig. Jag orkar ändå inte alla repetitioner, om inte någon kollar in mig vill säga. Då försöker jag bara se cool och fokuserad ut, fastän jag skulle vilja vråla och grimasera, och förmodligen se helt vanställd ut. Förundras över en del killar som faktiskt plågar sig själv på det viset. Dom ser ju ut som om de håller på att klämma ut en unge eller nåt. Högröd i ansiktet, pustande, frustande och stönande kan man inte tro annat än att det är en förlossning på gång. En 6-kilos baby på väg ut!

Igår hade jag äntligen kommit mig för att ta med mina öronpluggar så att jag kan lyssna på musik eller följa med programmen på teve medan jag springer på löpbandet eller crosstrainern. Glatt pluggade jag in dem i maskinen, men kunde inte höra ett jota, oavsett vilken kanal jag valde. Jag bytte crosstrainer, och det funkade inte där heller. Jag sneglade på de andra med öronpluggar och såg att de hade med sig egen utrustning, typ Ipods, så det hjälpte mig inte. Jag förflyttade mig osynligt till den tredje maskinen och även här var det knäpptyst. Men så till slut upptäckte jag den lilla separata dosan vid sidan om alla maskiner. Jag hade alltså pluggat in i fel hål. Häpp!

Nej, jag tycker det är mycket roligare med afropowerdance, bodyjam, innerstrengt och andra pass, som är ledda av en peppande instruktör. Jag behöver någon som säger till och visar hur jag ska göra, och någon som ser till att jag håller hela passet rakt igenom utan att fuska. Framförallt ska det vara roligt, så roligt att en timme försvinner som i ett nafs. Då är jag grymmast på gymet! Häng med vettja!

En dag på jobbet...

Att jobba på ett flygbolag kanske upplevs som tjusigt och glamoröst i mångas ögon. Piloter, flygvärdinnor, businessclass,champagne och resor över hela världen. För oss som jobbar bakom kulisserna är det nåt helt annat. Här är timing, organisering och flexibilitet ledord. Här kan kan situationen förvandlas till ett kaos på nolltid, på grund av väder och andra kritiska situationer som pågår runt om i hela världen. Situationer som vi sällan kan råda över, även om våra passagerare är helt säkra på att vi kan det. Vi trixar och fixar och improviserar för att lösa situationer på bästa sätt. Ibland trollar vi med knäna och gör mirakel.

Jag har just kommit hem från ännu en stressig och hektisk arbetsdag, och hjärnan arbetar fortfarande på högvarv. Under en vanlig arbetsdag så växlar jag mellan att svara i telefon, chatta och mejla med våra kunder. Jag nettar, proraterar, ticsar, offererar och kommunicerar i ett kodat språk som knappast förstås av någon utomstående. På min bildskärm har jag 4 olika rutor, så att jag kan hålla koll på många saker samtidigt. Om jag flippar, tabbar och skiftar så har jag en mängd olika program att jobba med. Varje knapp på tangentbordet har flera olika funktioner, keypads. En punkt eller ett streck på fel ställe är av avgörande betydelse. Konstigt nog hittar oftast mina fingrar dit dom ska, men om jag ska förklara i min hjärna vad jag gör, så går det inte.

Några gånger per dag får jag hjärnsläpp och börjar arbeta i slowmotion. Då sitter jag och stirrar in i skärmen som en döskalle. Detta tillstånd kan benämnas på många olika sätt: Gröt i skallen. Sirap i kolan. Inte alla bestick i lådan. Inte alla hästar hemma. Lobotomerad. Jag förstår inte vad folk säger, jag vet inte vad jag håller på med och jag kan säga vad tokiga saker som helst. Ungefär som en stressad resebyråagent presenterade sig för mig idag: - "Mitt namn är hejsan! Kan du hjälpa mig....." Hon hade rationaliserat bort en del i hennes hälsningsfras, för att det skulle gå en tusendels sekund snabbare. Jag brukar också snubbla med orden när jag är stressad och ibland ber mina kunder mig att tala lite långsammare.

Efter korta hjärnstillestånd så rasslar det till igen, precis som om man kickar igång ett gammalt flipperspel som fått tilt. Det blir typ jackpot och hjärnan går åter igång på högvarv. Lättad över att återfå kontrollen på hjärnan, fortsätter jag och matar på igen. Jag är säker på att jag kommer att slita ut min hjärna i förtid. Dom stackars hjärncellerna kommer inte att palla. Nåväl, den dagen den sorgen. För det mesta är det ändå spännande och kul på jobbet. Jag har underbara hjälpsamma kollegor med fantastisk humor. Stämningen är rå men hjärtlig, och vi skrattar tillsammans många gånger per dag. Vi är som en enda stor familj. Utan dom vore inte jobbet värt något, mer än för plånboken. Nu tänker jag låta gamnacken och ögonen byta ställning ett slag och bege mig till gymet. Låta kroppen jobba och knoppen vila. Vi hörs! Tjing!

Med kvinnan i fokus

Idag den 08 mars är det Internationella kvinnodagen, och jag har precis kommit hem från ett arrangemang på församlingshemmet med bl a IOGT-NTO. Det är skrämmande att tänka på hur många kvinnor som far illa på olika sätt världen över. Kvinnor dödas, misshandlas, våldtas, stenas, könsstympas och förtrycks. Bara i Sverige mördas 20-30 kvinnor per år, över 22 000 fall av misshandel anmäls till polisen, och man vet att mörkertalet är betydligt högre. Detta trots att vi i Sverige lever i ett jämlikt samhälle, åtminstone vill vi tro det. Vi kvinnor har både utbildning och rösträtt, och samma rättigheter som männen i teorin. I praktiken ser det annorlunda ut. Vi kvinnor måste hela tiden vara bättre än männen för att kunna slå oss fram och nå maktpositioner. Kvinnor måste dubbelarbeta, med lägre lön och sämre förutsättningar än männen, eftersom det är kvinnan som oftast har huvudansvaret för hem och barn.

Under många år har jag deltagit i kurser i personlig utveckling. Jag har engagerat mig i hälsofrågor, välgörenhet och ideellt arbete Jag slås varje gång över att det är uteslutande kvinnor som deltar. Kvinnor arbetar för det goda i världen, medan det i huvudsak är männen som är ansvariga för ondskan. Männen ger sig ut i krigen med våldtäkt och förtryck som vapen. Fula och fega metoder används för att skrämma och förtrycka kvinnan. Förutom kultur, religion och traditioner, så bottnar allt detta i rädsla hos mannen. Men det som oftast får männen att gå över gränsen och ge sig på kvinnorna, är alkohol eller någon annan typ av drog. Utan drogpåverkan skulle de flesta kvinnor kunna känna sig trygga i männens sällskap. Det finns självfallet många bra män också som jobbar för det goda, t ex Dalai Lama, Al Gore, Desmond Tutu, Nelson Mandela och många fler. Men i det tysta jobbar så otroligt många kvinnor världen över som aldrig blir uppmärksammade.

Vi måste fortsätta kämpa för kvinnors rättigheter, kampen är långt ifrån över. Titta bara på hur det ser ut i ditt eget hem, hur är det med jämställdheten? Eller kolla in din egen arbetsplats. Vilka är det som kokar kaffe och tömmer diskmaskinen? Vilka är det som inte diskar och torkar upp efter sig? "Din mamma jobbar inte här" brukar man skylta med i lunchrummet och det finns en anledning till det. Struntsaker, inte så viktigt, kanske en del tänker. Kanske för att du inte värderar dig själv lika högt som en man? Välj dina strider, men glöm inte bort att du som kvinna är otroligt värdefull! Hurra för alla kvinnor!

Grattis Rosie!

Vaknade tidigt imorse av att min 11-åriga dotter slamrade i köket. Jag låg kvar i sängen och låtsades sova tills hon kom sjungande "ja må hon leva" in i sovrummet. På en bricka serverade hon ett glas juice, en kaka, ett levande ljus och en mängd jordgubbar i plast. Det såg läckert och inbjudande ut och det blev en bra start på min födelsedag. Eftersom jag hade sovmorgon och dottern sportlov, så drack jag upp min juice och så somnade vi om båda två. På jobbet fortsatte sedan uppvaktningen och jag bjöd på nybakade Ballerinakex. På Facebook har jag fått över hundra gratulationer och det känns gott i hjärtat att jag har så många vänner som bryr sig. Egentligen bryr jag mig inte så mycket om födelsedagar, jag har slutat räkna mina år.

För några år sedan hade jag och en jämnårig kollega en gaggig diskussion i fikarummet om hur gamla vi egentligen var. Båda hade fel(!). Ungefär så intressant är det när man blivit medelålders. När jag var i tonåren tyckte jag att man var lastgammal när man var runt 30, och jag tyckte att man skulle vara tacksam om man fick leva så länge. Det räcker väl? Nu har jag fått nästan 20 år i bonus och jag är mycket tacksam för det. Livet börjar efter 40 sägs det, och jag kan nog hålla med om det. Nu är jag mera trygg i mig själv, vågar säga vad jag vill och vågar göra vad jag vill. Folk får tycka vad dom vill, jag bryr mig inte. Jag vågar göra bort mig och bjuda på mig själv. Det värsta jag vet är kontrollerade människor som ständigt håller en fläckfri, polerad fasad. Åh, vad jobbigt de måste ha det. Att ständigt oroa sig för vad andra tycker, och hålla sig till status, klädmärken och visitkort. Sprätthökar göre sig icke besvär i min sfär. Jag gillar riktiga människor med självdistans och humor. Såna som vågar visa sin spruckna fasad och erkänna sina svagheter. Då kommer man människor nära och då pratar själ och hjärta. Slätstrukna tomma ord, som inte betyder något, ger jag inte mycket för. Bla bla bla..jag har slutat lyssna för länge sen.
Hursomhelst är jag tacksam för att jag får leva och jag hoppas att det blir många år till. Men jag är också ganska ödmjuk och vet att varje dag kan vara min sista, och likaså den sista för andra i min omgivning. Med det i tanken, så gör jag förhoppningsvis det bästa jag kan av mitt liv. Jag försöker leva mera i nuet och skjuter inte upp mina drömmar till framtiden. Så avslutningsvis säger jag bara: Lev din dröm och bejaka livet! 

Soft sunday

Vaknade kl 07.27 imorse. Låg sedan och tomglodde i taket fram till kl 09.13. Nästan två timmar till ingen som helst nytta. Slösade bort en ytterligare en halvtimme genom att glo på TV-shop och en Flavorwave Oven Express. Jag och dottern härmade den fåniga och extatiska studiopubliken genom att sitta och gapa som fågelholkar och växelvis utropa "Oh My God!" och "It's amazing!". Lite kul var det allt. Men jag konstaterade dock att en sådan fantastiskt otrolig Flavorwave Oven Express nog knappast kunde baka en tårta. Så jag fortsatte in i köket och garnerade smörgåstårtan jag förberett kvällen innan och vispade grädden till min goda dajmtårta. Sedan rullade gästerna in under dagen, de som bestämt sig för att uppvakta mig på födelsedagen en dag i förväg. Det passar som bättre att ha kalas när man är ledig, än när man jobbar. Så idag har jag ätit 5 bitar smörgåstårta, 3 bitar dajmtårta och 2 snickerskakor, nerskölj med 5 koppar kaffe och 5 koppar the. Har inte rört mig mer än mellan mina tre rum i lägenheten idag, och jag mår illa. Inget vidare leverne för en renlevnadsmänniska och hälsokostare som jag. Jag skäms och ber min kropp om förlåtelse.

Jag vet ju så väl vad jag mår bra av men gör det ändå inte alla gånger. Ibland är jag otroligt lat och självdestruktiv. Men det kompenseras väl av att jag för det mesta bränner så otroligt mycket energi och är så otroligt nyttig att jag för det mesta lever på min supernyttiga smoothie. Vad sägs om färskpressad äpplejuice, romansallad, broccoli, selleri, avocado, päron,groddar, olivolja, kanel, grönt the, torkade nässlor, hampafrömjöl, och färskpressad citron? Ekologiskt såklart!  Allt detta blandar jag ihop i min mixer och dricker ett par gånger per dag. Då känner jag mig stark och pigg som Karl-Alfred och min kropp längtar efter denna gröna smörja. Mina kollegor kräks nästan när de ser mig dricka den på jobbet, men jag tycker det är gott! Själv får jag frossbrytningar av korvmojar och hamburgerrestauranger, för att inte tala om färdigmat typ Dafgårds oxjärpar i brunsås. Ändå smällde jag i mig en burgare på Sibyllas i fredags, fast jag valde det nyttigaste alternativet d v s en "Green meal" bestående av sojaburgare i fullkornsbröd. Jag mår ändå inte bra av sådan mat. Frukt, grönt och fisk är min melodi. Gärna även lite hembakat grovt bröd med smör på. Ingen micrad mat och inga tillsatser. Sen är jag ganska så nöjd. Avslutar nu kvällen med Solsidan och tar nya friska tag imorgon. Bye bye...

Kickar och fixar

Året började så bra, med en ny flirt och en resa till Afrika med mina barn. Att resa på äventyr och samtidigt vara nyförälskad ger en maxad upplevelse! Lycklig och euforisk i värme och solsken, livet kan inte bli bättre. Så plötsligt är man tillbaka i vardagen och allt förändras. Livet går ner på noll igen, till och med lite minus. Då är man i behov av en kick eller en fix. Jag har full förståelse för människor som fastnar och ständigt ramlar tillbaka i sitt missbruk. Det är inte lätt att leva. Droger är dock inget alternativ för mig, eftersom jag vet att det förvärrar situationen. Istället sitter jag här och väntar på att något roligt och spännande ska hända. Hoppas att det dimper ner ett brev genom brevinkastet som säger "Grattis Rose-Marie, du har vunnit en resa till Västindien!". Det är inte helt osannolikt eftersom det faktiskt har hänt mig ett par gånger, men det kan jag berätta om någon annan gång. Jag kollar Facebook och mina mail med jämna mellanrum - nähä ingenting där. Endast korta meddelanden från mitt Antivirus program "Det gjordes ett försök att attackera din dator nyligen". Hur hög blir man på det? Inget sms, inga meddelanden på telefonsvararen mer än någon försäljare som sökt mig. Såna meddelanden raderar jag direkt.
Jag föddes i ett melankoliskt tillstånd som förföljt mig genom livet. Kanske är det en rest från tidigare liv eller så sitter det i generna från mina förfäder. Jag vet inte. Jag bara känner det här tunga svårmodet och sorgen djupt inom mig. Jag har jobbat hela livet på att förgöra den smärtan. Jag har gått hundra kurser i personlig utveckling och läst tusen böcker om positivt tänkande. Ja, det har hjälpt mig och jag försöker se humor och glädje i allt. Jag lyckas för det mesta. Roligast har jag för mig själv, ensam med mina tankar. Då skrattar jag högt åt den självironi jag besitter. Smått galen är jag nog, som ibland vaknar av att jag skrattar högt i drömmen. Fast när jag tänker närmare på det, så har jag min melankoli och svårmod att tacka mycket för. Om ditt liv saknade sorg, hur skulle du då veta vad glädje är? Om ditt liv saknade olycka hur skulle du då veta vad lycka är? Vi behöver båda delarna. Yin och yang.

Jag avslutar med att citera Ärkebiskop Desmond Tutu: "Vår förmåga att göra sådant som är ont är oupplösligt förenad med vår förmåga att göra gott. Den ena är betydelselös utan den andra. Empati och medkänsla betyder ingenting om de inte uppträder i en situation där man skulle kunna vara hård och likgiltig inför andra människors lidande. För att någon möjlighet till moraliskt växande ska föreligga måste möjligheten till omoral existera. Gud har givit oss utrymme för att bli verkligt mänskliga varelser med självbestämmanderätt. Kärlek är någonting som måste skänkas av fri vilja. Det självbestämmandet är grunden för vår frihet." Ja, jag fortsätter att välja drogfrihet, kärlek och positiva tankar, trots att livet tvingar på mig "obehagligt gott". Sen går jag väl en sväng på stan och tröstköper nåt i vanlig ordning...fast för det mesta går jag och lämnar tillbaka det dagen efter. Längre än så varar ändå inte "kicken".

Fast i träsket

Ja, nu har jag verkligen ställt till det för mig, nu är jag fast i träsket på allvar. Inte nog med att Facebook upptar alldeles för mycket av min dyrbara, värdefulla tid på jorden, nu har jag en blogg att sköta om också! Sen skriver jag insändare i Örnsköldsviks Allehanda, läsarbrev till Tidningen7,  krönikor i Accent och andra tidningar. Jag är med i olika debattforum på internet och jag kan inte låta bli att kommentera allt och alla. Ibland skriver jag impulsivt och oigenomtänkt, men för det mesta är det tankar och funderingar som jag går omkring med till vardags. Min hjärna jobbar ständigt och jämt, och det kanske förklarar varför omgivningen tycker jag är så disträ och virrig. Fråga mina barn t ex, de tror ibland att jag är hjärndöd när jag sitter som en döskalle och glor på dem utan att haja ett dyft av det som just sagts. Fast i själva verket sitter jag och löser världsproblemen just då, i en annan del av min otroliga hjärna.

Nåväl, är detta ett bruk eller missbruk? Det finns så många olika typer missbruk, allt från spel och droger till mat och sex. Allt kan egentligen missbrukas. Du kan missbruka förtroenden, du kan missbruka kärlek och du kan missbruka lagar och regler. Det som avgör om det är ett missbruk är väl om det är skadligt på nåt sätt? Eller vad man har för avsikter med sitt bruk? Själv är mina avsikter enbart goda, jag vill väl. Det måste dock finnas en balans, för min del när det gäller uttaget av tid. Hur mycket tid får detta kosta och hur vill jag prioritera min tid? Gör jag detta på bekostnad av något annat. Ja, dammråttorna växer i hörnen, jag missar någon skitserie på TV, typ "Bonde söker fru" och jag skulle kunna ta itu med dom där posthögarna som bara växer. Fast nu tycker jag det är roligare att skriva, så då gör jag det istället. Jag fortsätter i detta eterträsk, tills jag hittar något intressantare och mer tillfredställande att ersätta det med! Skaffa dig en bra dag! Solong!

Blogga eller försvinna?

Läste nyss igenom min sons blogg för att få lite inspiration till hur man bloggar..Jag höll på att skratta ihjäl mig åt hans roliga kommentarer och imponeras av hans härliga sätt att skriva. Tyvärr har han lagt ner skrivandet för ett tag, men jag hoppas att han kommer att återuppta det. Ni kan söka på "Puggelin" om ni är intresserade. Ja, hur ska man vara egentligen när man bloggar? Vad är det som gör det intressant att läsa det jag skriver? Ska jag vara personlig och utlämnande? Chockerande och galen? Skämtsam och anekdotisk? Djup och seriös? Upprörd och debatterande? Ja, jag är rädd för att ni kommer att finna mig oberäknelig. Det beror helt och hållet på i vilken sinnestämning jag är i. Jag kan vara allt mellan himmel och jord. Jag kan dock försäkra er att jag varken är på fyllan eller drogpåverkad när jag skriver, och inte annars för den delen heller. Jag försöker ständigt att vara i kontakt med mina känslor...ibland är jag euforisk och ibland deppad. Lite manisk kanske, men vem är inte det? Kanske skriver jag mest för min egen skull, för att jag tycker det är så himla kul och befriande. Ibland sätter jag bokstavligen punkt för saker och ting i mitt liv, genom att skriva ett avslut, ett avsked. Sen kan jag lugnt gå vidare.
Ni kommer alltså att få läsa en varierande blogg, med varierande kvalitét. Precis som det är i verkliga livet!  

Inre styrka

Fullt fokus på mage och rygg, jag spänner musklerna i hela kroppen. Svetten lackar i pannan när jag koncentrerat utför "plankan" i olika variationer. Fortsätter upp och står på ett ben, böjer fram och sträcker ut hela kroppen, håller balansen i olika vinklar. Så håller det på i 50 minuter och jag talar om "Inner strenght", ett styrkepass på Energihuset. Jag älskar att utmana min kropp på det här viset, och jag gör det helt på mina egna villkor med endast min egen fysik som motstånd. Jag är inte så intresserad av varken maskiner eller vikter, utan jag vill bara möta mig själv. Andra former som jag gillar är yoga och pilates. Det handlar om att sammankoppla kropp, tanke och själ. Mår man bra fysiskt så mår man också bra psykiskt och själsligt, det hör ihop. Det ena kan inte vara utan det andra.

Om man vill stärka sig mentalt, så är det en bra väg att börja med att stärka upp sin kropp. Att gå en promenad rensar sinnet och fyller hela kroppen med ny energi. Det är lättare att lösa problem i tankarna och få nya idéer om man går ut och rör på sig. När jag utför yoga eller andra stillsamma fysiska aktiviteter, går jag in i mitt inre och får kontakt med min innersta kärna. Det blir en typ av meditation, där man släpper tid och rum. Inga tankar som stör, bara en sällsam själslig frid. Jag samlar ihop och blir ett med mig själv. Helst skulle jag vilja börja och sluta dagen på detta sätt, men det är inte alltid jag hinner. För det mesta stressar jag på som en yr höna och kommer alltid några minuter för sent. Men åtminstone en liten stund varje dag så stillar jag mig, även om det bara gäller tio djupa andetag på toaletten. Jag rusar aldrig upp ur sängen på morgonen, utan jag ligger på rygg och stirrar i taket en stund. Likaså på kvällen innan jag somnar ligger jag på samma sätt och försöker släppa allt som varit under dagen. Inre styrka är att vara i kontakt med sig själv. 

Ut i kosmos

Ikväll har jag deltagit min studiecirkel "Martinus kosmologi". Vi är ett gäng öppna sinnen som nu träffats i drygt 2 år och diskuterar filosofi och livsåskådning. Vi har alla olika bakgrund, några är kristna, en är buddist och vi ser lite olika på saker och ting. Gemensamt är att vi alla är nyfikna på meningen med livet och existensiella frågor. Finns Gud och hur tolkar vi honom? Vad händer efter döden?  Hur ska man leva för att må så bra som möjligt? För er som inte känner till Martinus, kan jag berätta att han var en dansk filosof, som dog 1981. Vid 30 års ålder fick han i samband med en meditation vad man kallar för kosmisk upplysning. Han fick insikter och svar på alla frågor från Universum. Det resulterade i en massa böcker som han kallar för det Tredje Testamnetet. Böckerna är ganska tunga och svårlästa, så man behöver studera dem tillsammans. Vi brukar läsa högt korta stycken och sedan diskutera det. Ibland skenar diskussionerna iväg åt något helt annat håll, men det är också intressant.

"Tag det av mitt arbete som du har nytta av och låt resten ligga", var Martinus paroll. Var och en måste själv ta ställning till sådana frågor utifrån den erfarenhet och den värdegrund man har. Däremot förespråkar han generellt nästakärlek, förlåtelse och tolerans samt användandet av bön. Han rekommenderar en vegetarisk matkultur och att man avhåller sig från att inta alkohol och andra droger. Ja, hans filosofi ligger helt i linje med min egen.